Jag satt och snackade med Göran Widham en stund i går kväll, där vi spånade lite om kampanjer inför riksdagsvalet för Piratpartiet. Vi snackade lite med utgångspunkt från Anna Trobergs inlägg, där hon spaltar upp målen, och där hon även passar på att slå ihjäl några myter. Vi kom in på det där med att det är så otroligt svårt att se skillnad på de andra partiernas politik och upplägg. Något jag ofta hör i bekantskapskretsen dessutom, vad är det för skillnad på partierna?

Jag fortsatte fundera och det är inte första gången jag stört mig på hur mycket det är som är strömlinjeformat och hur det är lätt att få intryck att alla trendbrott kan vara lite farliga, nästan. Att vara som alla andra har nåt slags värde — och då det är ett slags socialt hjälpmedel att inte vara alltför apart, slår det alldeles för ofta över i nåt slags tvång i hur alla måste vara. Toleransen för “annorlundahet” är alldeles åt helvete för låg.

Det går att hitta den här formen av grupptryck ständigt, varje dag. Läste precis Amanda Palmer, t.ex. som skriver om det där med att raka benen och under armarna, då en funktionshindrad tonårstjej i Australien fått sina armhålor tvångsrakade av skolan, för att hon inte ska bli mobbad. Jupp, man tvingar alltså någon, med auktoritet, att göra något de vill, för att denne inte ska utsättas för mobbing. Vad är då mobbing, måste man ju fråga sig?

hand_1289955wHäromdagen läste jag dessutom den här artikeln om hur Aftonbladets kampanj “Vi gillar olika” borde vara “Vi gillar lika”. Jag ska vara ärlig — jag gillar ingen av de där alternativen. Båda har problem. Påminn mig gärna om att det är bra att vara tolerant mot andra, eftersom det i längden innebär mer frihet för mig själv att ta mina beslut. Jag gissar att det är den grundläggande tanken under, i båda fallen. Eller borde vara, i alla fall.

96cfc043467ca4ad76858d8534b67899Personligen gillar jag den där handen med budskapet Rör inte min kompis, mycket bättre än “gilla olika”. Jag har allt lägre tålamod med att man hela tiden påtalar olikheter. Olikheter är vad som i slutändan används som ursäkt för att omyndigförklara någons personliga val. Man ska passa in, vara lik, annars är det något fel på en. Vilket diskvalificerar budskap om att vara lika.

Det handlar såklart om en slags språklighet — man menar att det är okej att vara olik, men å andra sidan så påpekar man ständigt att någon eller något är “olikt”, per nån definition som handlar om att inte vara inkluderande. Jag inser att det är svårt att komma runt det här, och det gnager i mig rätt ofta.

Precis hur annorlunda eller olik man får vara bedöms hela tiden, av samma tidning som driver kampanjen. Det dyker ofta upp artiklar om folk som opererat om sig, och är allmänt knäppa i huvudet (antagligen) för att de gjort det. Udda, utanför och lite knepiga. Nyhetsvärdiga för att det liksom är okej nånstans att vara lite bättre än dessa. Så här gör du för att bli en bättre människa-artiklar saknas det inte heller. Sminktips, bantningstips, klädtips, vad du ska säga i anställningsintervjuer, vad du inte ska säga i anställningsintervjuer, hur du ska uttrycka dig, se ut eller bete dig.

Vår omgivning består i en lång radda facit som vi ska leva upp till, så kom inte och snacka skit om att vi gillar olikt. “Vi” gillar inte olikt, “vi” gör allt för att signalera hur du ska bära dig åt för att passa in.

Det här är typiskt en sån där grej i vardagen som jag personligen knyter ihop med övervakningstrenden överlag i samhället. Vi översköljs av måsten av allt från ytlig karaktär om hur vi ska se ut, till vad vi ska tänka och hur vi ska reagera. Om vi är goda eller dåliga människor som gör si eller så. Dåliga egenskaper, som vissa länder exempelvis anser homosexualitet vara, är därför tillåtet för en organisation som FRA att samla ihop information om. Och använda som valuta.

Att vara annorlunda är faktiskt inte att vara farlig. Det är helt normalt, till och med.