F! – patriarkatet kommer att driva oss i fördärvet. MP, klimatet kommer att förgöra oss. SD – muslimerna kommer att förstöra vårt land. V varnar för kapitalet som inte vill oss väl. S och M varnar oss för att om inte just DE tar hand om oss, kommer det gå åt helvete. C:s dystopirecept har en nypa klimat det också. FP säljer hela ungdomsgenerationer som problematiska. PP säljer övervakningsdystopier.

Det var Elin Andersson som började räkna upp saker, som jag själv fyllde i i tanken, när vi satt och chattade om alla förfärligheter som säljs politiskt. Den dystopi som skrämmer flest, vinner. Jag tycker hon har en poäng i det. För att vinna på riktigt, behöver problemen ha sina lösningar också. Miljöpartiet upplevs ha lösningar för miljön. F! för orättvisor mot kvinnor. SD, ptjaa svårt att missa deras problemformulering och tillhörande lösningar… När jag tänker på Piratpartiet, till exmpel, har det bara hunnit med att peka ut och identifiera problem, men inte befästa sig som det parti som har svaren på lösningarna.

Ett sjunkande intresse för partier kan indikera att antingen problemet de kränger inte ses som ett problem – eller kanske rent av har de tappat initiativet som problemlösare. M och S har tappat enormt som problemlösare när det gäller jobben, till exempel. I sprickorna som uppstått får de lite mer nischade varianterna plats med sin spinn – bättre miljölösningar skapar fler jobb som en MP-väljare sa till mig härom sistens.

Många gånger slås jag av att jag inte ens riktigt är med på vad problemen är. Till exempel har jag själv börjat se ett växande behov av att se arbetslösa som en resurs i samhället istället för en belastning. Vi kommer att ha allt färre jobbtillfällen framöver, med hjälp av automatisering osv, och vi behöver fundera på det. Vad jag kan se så har inga partier än nischat in sig på att öka människovärdet hos människor, hitta ekonomiska modeller där välfärd inte alls måste knytas så hårt till avlönat arbete. Man är viktig för samhället, även om man inte uppbär lön från en arbetsgivare, som jag ser det.

Jag vet egentligen inte den sammanlagda bilden av alla problem som behöver lösas, jag vet bara det som de partier tacklat och gjort till sina. En del uppfattar jag inte ens som problem, helt ärligt. Jag köper exempelvis inte SDs problemformuleringar. Jag känner mig tveko till F!s lösningar även om jag i några saker håller med om deras problemformuleringar. Jag är inte alls övertygad om att MPs politik är den bästa för miljön när den börjar närma sig utvecklingsfientliga uttryck.

Jag undrar ganska ofta vad som ska anses vara samhällsproblem och vilka det är som avgör det. När medier drar igång, exempelvis, så är jag inte alltid övertygad om att det är just samhällets bästa, det handlar om i grund och botten. Alla har sina agendor, kan man väl säga, och var och en står sig själv närmast. Och efter en tids bearbetning av opinionen så framstår man inte bara äga problemformuleringen utan antas även sitta på lösningarna.

Vissa problem kanske inte mår bra av att “ägas”. Kanske är det direkt farligt för samhället, rent av, om inte alla känner att de äger den. Hur som helst, så undrar jag i alla fall vad problemet är. Eller problemen — det är ju onekligen rätt mycket konkurrens om att försöka profilera fram ett Problem TM som alla förhåller sig till. Kanske är det problemet i sig.