När Stanley Kubrick fick veta att det planerades en uppföljare till 2001 så skrev han detta brev. Nu tyckte jag att det var rätt roligt skrivet och så, och hotet kom han inte så långt med, med tanke på att uppföljaren, 2010, sen gjordes. Kubrick gick så långt att han förstörde alla modeller som hade skapats till den första filmen, för att det inte skulle komma till användning i uppföljaren – allting fick återskapas med hjälp av att titta på bilder, sägs det.

Jag funderar lite på det där, lite likartad fundering när det gällde skaparen av Mary Poppins, P L Travers, som i stort lurades helt, när hon gav Disney rättigheter, och sen till råga på allt gjordes en film om, hur hon lurades. Två gånger pengarna, eller nåt.

Walt Disney hade visserligen rätt i att hans vision [Mary Poppins som vi känner till filmen] skulle bli en hit. Men det är något extraordinärt cyniskt över hela historien. Särskilt när det visar sig att Travers, fram till sin död var benhård om att Disney aldrig någonsin igen fick röra någon av de efterföljande böckerna. Genom att göra den här filmen, hittade de ett ytterligare sätt att tjäna pengar på henne, i praktiken. Det är något väldigt fult med hela den här historien, måste jag säga.

Jag är själv jäkligt glad att 2010 gjordes, tycker mycket om den filmen, och kan väl tycka att Kubrick hade fel i att den inte skulle ha gjorts. (Ryktet säger att han var okej med att Hyams gjorde filmen, till slut.) Hade det nånstans haft ett värde av att låta filmen vara “hans”? Det är åtminstone ur det perspektivet som upphovsrätt oftast diskuteras. Artisternas rätt över sina skapelser. Enligt min mening var 2001 definitivt hans. Inte filmbolagets, utan hans. Och kanske — faktiskt — lite min också.

Kubrick och Travers hade på sätt och vis fel om filmernas kvaliteter och rätt till plats i filmhistorien, men hade de fel att känna att de inte ville bjuda på mer än de gjort redan? Skillnaden mellan Travers och Kubrick är att den förra handlade om hennes egna bok, Kubrick gjorde film på någon annans berättelse. Kubrick kan ju egentligen aldrig kräva något ägarskap då, när han själv lånat berättelsen och gjort den till sin.

Nånstans är det lika viktigt för oss, samhället, kulturen, som det är för dem själva att få “äga” sina verk och den här avvägningen ser lite olika ut beroende på vem det är som gör den. Vi har en industri som sällan beter sig så moraliskt rakryggat som de uppfattar att vi andra borde. (Industrierna förtjänar etiketten pirater, rent av, med tanke på historiken.) Jag saknar ofta den här typen av nyanseringar när “fildelning”, som har kommit att bli ordet för all upphovsrättslig principdiskussion, är på tapeten.

  • Var drar man gränserna för vad som är okej att “tvinga” skapare till?
  • Var drar man gränsen för vad som är okej att “tvinga” användare av kultur till?
  • Vad kan anses vara ett slags kulturlån, som man faktiskt får anse att samhället har rätt att få återanvända som de vill?
  • När är upphovsrätten en samhällsförsämrare/samhällsförbättrare?
  • Om upphovsrättsinnehavare/skapare alltid har rätt till sina verk, varför görs det inget åt den stora mängd kulturarbetare som drabbas av själva industriernas övertramp?

Hur navigerar man helt enkelt, i de här lite olika trådarna. Där inte minst den ena gruppen kallas “tjuvar och banditer” trots att de inte tjänar ett öre på det, och den andra gruppen som tjänar miljarder till och med får pipeline till lagstiftare över hela världen.

Jag är helt för att reformera upphovsrätt och se över frågeställningen som helhet, men det slår mig att godtyckligheten om vad som skiljer smart affärsverksamhet och intrång i någons upphovsrätt är oerhört små. När Disney antastar Travers upphovsrätt, kan jag tycka att de nånstans borde få göra det, åtminstone efter nån rationell tid även om jag har full förståelse för att hon inte känner så. En historia ägs liksom inte bara av skaparen i längden, den ägs av oss alla, det är en inbyggd både magi och motsättning i allt skapande som har en publik.

När Disney antastar de som omarbetar deras material, lägger sin tolkning eller remixar det, så visar det på en dubbelmoral som jag upplever som svårbegripligt att det är såpass accepterat. Och det är liksom inte enstaka företeelser, hela Hollywood grundas på den här typen av manövrar. Ironin är ganska påtaglig. Hur kritisera Hollywood när jag mest bara försöker hävda människors rätt att få göra samma sak som de gör.

edit: Kubrick-brevet är tydligen en spoof, men som tur är påverkar det ju inte själva tanketråden i det här inlägget.