Härom dagen röstades ett förslag ned angående att ha lite koll på lobbyismens inverkan på politiker. Här handlar det om att vara transparenta, att analysera värden och eventuella negativa effekter av lobbyismen, men det anses inte behövas. Någon kommenterar till och med att det är deras jobb att låta sig påverkas av olika intressegrupper, utan att fördjupa sig mer i ämnet. Jag tycker att det här är ganska intressant när man jämför med svängarna kring exempelvis datalagringsdirektivet. Där alla medborgare ska redovisa sig på kommando, genom att ständigt dokumenteras och finnas tillgängliga för analys.

Efter domen i EU-domstolen, om att datalagring faktiskt är olagligt, har framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna indikerat att de nog helst ändå vill fortsätta datalagra. Det handlar om att försöka göra det så lagligt som möjligt, eftersom det upplevs finnas något slags värde i att kunna ha öppna kataloger till alla svenskars liv. Oavsett om de har begått något brottsligt eller inte.

Ja, ni märker kanske lite vart jag vill komma. Varför vill inte svenska politiker granskas? Är inte de redovisningsskyldiga? Vi har sett försämringar av offentlighetsprinciper, vi ser ointresse av att analysera lobbyism som påverkar lagstiftare, och till och med är ett marknadssegment man sen hittar nya jobb i som politiker… Vi ser vänskapskorruption i stort och smått som inte kommenteras eller ens verkar spela nån roll, men medborgare ska redovisa varenda liten detalj av sina liv, om utifall att. Kort sagt, vi ser representanter som förutsätter att medborgare ska vara helt transparenta, men de själva ska inte redovisa sig.

Lattjo det där. Den sammantagna attityden är faktiskt jäkligt intressant att fundera på. Och läskig.