Det här är en lösryckt slumpartad sidofundering jag kom in på, efter inlägget jag skrev igår.

Har läst och sett ett par intressanta inlägg om stalking de senaste dagarna. På bloggen “Vardagsrasismen” har inlägget “Jag kommer att följa dig tills jag dör” fått lite smygande uppmärksamhet här och var. Det är inget som tokdelats på min horisont, men har sett den lyftas här och var som kommentar till något annat. Jag vet inte så mycket om bloggen, tyckte att inlägget var läs- och tänkvärt (har själv haft liknande “shit, vad obehagligt” när andra varit översvallande och tyckt något varit romantiskt eller kul), men har ingen aning om agenda eller tillförlitlighet vad gäller bloggen.

Vet inte heller något om STHLM Panda, som gjort den här filmen, men tyckte den var lite tänkvärd, utan att sen för övrigt hålla med om deras mission, vad den nu kan vara. De letar upp folk på plats som postat något på sociala medier och kan sen närma sig dessa och berätta en massa om dem, vilket de flesta tycker är ganska obehagligt. Även om videon är tänkvärd så tycker jag samtidigt att den fallerar på att ta nåt slags ansvar. Vad ska man göra om man utsätts för en stalker? Skratta och gå vidare, eller sluta posta saker online? Båda valen känns lite fail.

Fortfarande är det så att vi separerar online med “in real life” som en del säger. In Real Life är inte mindre existerande på sociala medier. Några säger istället AFK (Away from Keyboard) för att illustrera att saker är inte mindre verkliga mellan det digitala och utanför det digitala. Ett lite existentiellt jag existerar oavsett. Jag tycker att båda exemplen ovanför berör det där lite, hur väldigt många inte ser på förehavanden online som nåt som är “på riktigt”. De här gränserna suddas dock ut alltmer.

Tänkte du förresten på hur jag uttryckte mig inför presentationerna av de här tipsen? Det är nämligen en sån där grej som känns som något som blivit allt viktigare de senaste åren: att akta sig för att framstå hålla med, stötta eller på något vis visa nåt som kan uppfattas med nån slags lojalitet med det man pekar på.

Kanske är det extra vanligt att se den här sortens språkliga krumbukter när det är valår: jag tyckte det här var intressant, men avsäger mig alla former av tillhörighet. Frågan är hur andra då ska finna något intressant på ens rekommendation om man genom språket signalerar att man inte riktigt vågar rekommendera men ändå vill lyfta. Märkliga sociala problem vi har idag. Det enklaste av allt är väl att inte lyfta alls, vilket nog väldigt många förhåller sig till. Som igår, när jag vägrade nämna Siewert Öholm.

Det började nån gång med vikten av att positionera sig, som jag ser det. Nu kanske det mer handlar om att “liera sig”? (Eller inte.) Jag vet inte, men tycker det är lite spännande att se hur själva språkmönstret har förändrats, sakta men säkert, i flödena.