Obs – varning för svordomar.

Eftersom jag ett par dagar innan Amelia postade sitt inlägg hade snackat med henne, så var det inte någon överraskning eller så när det dök upp. Jag visste ju att hon tänkte så här, och mina försök att förstå och hitta en lösning var inte intressant för henne. Hon vill vara “ung och arg” som hon skriver på något ställe. Hela situationen är i ett slags dödläge, kan man konstatera när Anna Trobergs föredömligt konfrontationsfria olivkvist, inte mottas särskilt välvilligt av Amelia. Det är som det är, folk tycker olika, tänkte jag, trots att jag felaktigt blev indragen i postningen med en formulering som uttryckte nåt slags ansvar hos mig för att ha påverkat vilka som anställts av partiet under valrörelserna.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. Kalla mig “gammal och arg” rent av. Jag känner möjligen ett behov av att vara mer sakligt korrekt i mitt uttryck av min irritation, men tänkte försöka släppa det för en gångs skull och dra till med icke lösningsorienterade vilda sparkar omkring mig. Gudarna ska veta att jag flera gånger genom åren haft behov av att hänga ut idioter som medvetet gått in för att mobba, antasta och vara allmänt vedervärdiga mot sina partikamrater, men har valt att se det som att det inte skulle hjälpa och försökt rodda mer lösningsorienterat inom partiet efter bästa förmåga.

Vad irriterar jag mig på? Att folk på allvar verkar tycka att det är “uppfriskande att någon våga säga ifrån”. Uppfriskande. Som om det nånsin varit en hysch-hysch-kultur i partiet. Som om det nånsin handlat om att försöka få till lösningsorienterade dialoger. Det har alltid varit ett jävla liv i partiet, från vissa håll. De har alltid — helt öppet — kritiserat och nedvärderat det arbete som genomförs av en rad volontärer. Helt utan hämningar. Ohemult med tid har gått till att sitta fast i diskussioner vars avsikt aldrig varit att hitta en lösning. Uppmärksamhetspotentialen har traditionellt sett inom Piratpartiet varit enorm i att köra grandstanding och vråla ut sitt missnöje. Offentligt.

Inget är hemligt i Piratpartiet. Inte ett jävla dugg. Det rasas helt ohämmat varstans, och det “tycks” friskt runt om. Det har aldrig någonsin handlat om att man inte får kritisera i Piratpartiet. Det har alltid kritiserats. Orelevant likväl som relevant, men det har alltid kritiserats. Det har varit personpåhopp av rejäla mått, helt öppet, och regelmässigt, trots det, dyker det upp folk som anser det vara “uppfriskande att nån vågar”. Sanningen är att få vågar vara normala och mogna i organisationen. För de går i stort sett ohörda.

Ta tjommen som nu är anmäld till styrelsen för ett uteslutningsärende. Jag glömmer aldrig när jag satt i en kanal och han — på allvar — frågar en tjej som nominerats till styrelsen, vem “hon hade knullat med” för att bli nominerad. Folk blev upprörda, såklart, men det bisarra var att situationen ledde fram till att tjejen fick sitta och förklara att hon inte legat med någon, innan jag bröt in och förhindrade det. Hon hade inte ett jävla skit att förklara, och jag kan inte tänka mig att den händelsen ledde till ett särskilt inspirerat engagemang från henne efter den händelsen. Tjommen som nu fått ett uteslutningsärende öppnat, på jävla tiden vill jag säga, antas av flera — inklusive Amelia Andersdotter — handla om hans åsikter. Att de är kritiska. Han används till och med som ett slags bevis för att något är fel på ledningen. Tanken svindlar, fanimig.

Varför i helvete skulle det handla om hans åsikter? Sen när har det någonsin varit aktuellt att kasta ut medlemmar för att de kritiserar ledning eller styrelse? Det har absolut påverkat deras möjligheter att samarbeta med andra. Självklart. Ger du mig en smäll på käften regelbundet, vill jag inte jobba med dig, det behöver man inte vara hjärnkirurg för att begripa. Det är en sak. Ett uteslutningsärende däremot, lär handla om värre saker än att det sitts och kritiseras partipolitik på en facebooksida, är jag helt säker på. Särskilt när det är något av en vardaglig publiksport. Varför antar smarta människor, att det är kritik av ledning det handlar om, i vilket jävla parallellt universum har de befunnit sig i?

Det kanske är så här i alla partier. Alla har antagligen sin Lars Beckman eller Tommy Rådberg, som mer eller mindre sätter sina partier i dålig dager genom att vara helt genom usla företrädare för mänskligheten. Gud vet vad partierna anser sig få ut av den här sortens representanter, men de utesluter dem inte heller. Precis som Piratpartiet inte gör det. Jag gissar att det är ett pris man betalar för nån slags yttrandefrihet, eller nåt slags “high road”-tänk. Men jag undrar jag, hur många det är som blivit förbannade och kanske ännu värre, sårade, över deras tilltag, utan att visa det utåt. Kanske finns en förståelse för det när det sker i etablerade partier. Förstålsen för när det sker i PP verkar dock vara lägre.

Idag är det få som kan hålla saker internt. Internet är här, sociala medier är här — och generellt sett är det lite lagom kittlande med lite drama här och var för att pigga upp i vardagen. Visst finns det människor som aldrig växer upp, som aldrig mognar eller lär sig kommunicera med andra människor. Än mindre hittar nån slags förmåga att samarbeta med andra. Men vad är det som gör att dessa människor är “uppfriskande” i sin warpade sanning? “Tjoho, nån beter sig som en jävla dåre — vad bra, vilken sanningssägare, vad befriande.” Vad säger det om oss, som läser och hejar på? Utan att själva idka nån form av kritiskt tänkande gå in och stötta en rage-postning, utan att ifrågasätta?

Jag blir så jävla arg på Amelia som inte tar chansen att tillföra något, som vevar vilt omkring sig och nöjer sig med det. Jag blir ännu mer illamående arg av svansen som hejar på helt okritiskt, sprider det vidare och vräker ur sig konspiratorisk rappakalja i kölvattnet. Det blir konsekvenser av det. Varken hennes eller mitt inlägg hjälper valrörelsen ett jävla skit, men om det nu är uppfriskande med sanningar så varsågoda. Amelia må vara “ung och arg” och frusterad över att hon inte får sitta i EU-parlamentet och därför vevar vilt. Men vad är er andras anledning? Vad säger ert beteende om er?

Allt sker öppet i Piratpartiet. Det kritiseras jämt. Man hade önskat att världen var mogen för den sortens totala transparens, men så är det inte. Det är såna som ni som får Piratpartiet att framstå som oseriösa pajaser. För ni hittar på, ni skriver dumheter och beter er som att ni inte har någon impulskontroll alls. Vill man företrädas av den typen av människor politiskt? Not so much. Det blir så jävla magstarkt att ni sitter och pratar ledarskap när ni beter er så illa som ni gör och inte minst vägrar samarbeta med folk.

Nu bryter jag min vana att hålla god min, det slutar nämligen vanligtvis med att jag och några till måste försöka få jobbet att fungera i partiet för den stora majoritet av människor som tror på PP men ständigt ignoreras. Det här har hänt förr, folk har gjort det här massor av gånger, så det börjar bli nästan rutinartat. Nu  kritiserar jag er i min tur istället. Vad har ni gjort för att jobba ihop med volontärer och aktivister? Har ni sagt saker som att “de har knullat någon” när de volonterar för något? Har ni kallat folk för idioter som inte haft möjlighet att vara din egna lilla bitch och göra precis som du vill? Har ni kritiserat helt utan kunskap i ämnet, när någon försökt bidra med något? Har du kritiserat när någon försökt bidra, punkt slut? Ser er omkring, vilka volontärer och aktivister är kvar idag? Hur mångas kreativitet har du, personligen, strypt för att du är en jävla uppmärksamhetsknarkare?

Det är alldeles åt helvete för många som inte bidrar med annat än skitkommentarer. Det är en sörja av okunskap att vada genom — och det är särskilt ironiskt när det inte handlar om något annat än att det finns en konsensus om att det finns problem som behöver lösas. Det är inte en enda människa som jobbar mer eller mindre regelbundet med partirelaterade grejer som påstått att saker är problemfria. Skillnaden mellan skrikarna och de som stretar är att de senare försöker göra något, bygga vidare och förändra. Jag är skittrött på att skyffla skit efter er, ni byskrikare som sitter nånstans och leker besserwissers med andra volontärer, med närmast mobbingartade attityder.

Ni borde avgå, varenda jävel.

Det finns massor av suveräna volontärer och aktivister som bryter ryggen av sig, och gör så jävla mycket att mitt hjärta nästan exploderar av kärlek när jag tänker på det. Men det är aldrig de som syns i såna här sammanhang. Om det nu är som så att den skara människor som inte kan sluta se fel överallt inte klarar av sluta pissa på de volontärer som jobbar som fan, så kan åtminstone de som läser deras nedsättande inlägg försöka komma ihåg att inte belöna dem för det. De som skriker högst har inte per automatik rätt.

Det kan allt finnas ett behov av att skrikas ibland, det är mänskligt, jag köper det. Men det är inte uppfriskande, eller värdigt, eller moget, eller ens särskilt genomtänkt — särskilt inte när det sker återkommande och aspirationen är att representera väljare i riksdag, kommun och landsting så småningom. Ta och kamma till er, be om ursäkt, var en jävla medmänniska som omväxling. Låt det som är bra få synas nån endaste gång.

* * *

Uppdatering: Anledningen till “ung och arg”-referensen härrör alltså från en kommentar Amelia själv skrev, och som förvånade mig. Detta handlar alltså inte om att jag har problem med att hon är ung, utan att hon själv väljer att uttrycka det på det viset. Se skärmdump nedan.

ungocharg