Jag erkänner rakt av att jag blev i stort ganska nöjd med reportaget över ilskan över det nya kampanjmaterialet för Piratpartiet på Nyheter 24. Jag tog inte fram den för att folk inte skulle reagera, om man säger. Förhoppningen är att folk ska se och reagera, och om det måste ta vägen via uppblåsta rapporter om eventuellt drama, so be it. Dels får folk reda på att den (och partiet) ens existerar, och är de nyfikna kan de kolla in kampanjen själva och skapa sig sin egna uppfattning.

Problemet nånstans är självklart det där med att sånt påverkar hur man uppfattar att man ska känna om saker. Du ska inte tycka att det är bra (eller motsvarande dåligt ur ett allmänt perspektiv) är budskapet. Någon har bestämt det, och beroende på individ har det bäring på vad man sen faktiskt tycker, ingen av oss går fri från att påverkas. Det här är en ganska stor allmänmänsklig grej som vi hanterar både i stort och smått, dagligen, i våra liv.

Man ska vara, tycka, tänka, se ut si eller så. Och som det hampar sig var just det ett starkt metavärde när jag och Göran Widham spånade fram temat. Nu skulle jag vilja claima kattidén som min alldeles egna — på sätt och vis var det min idé, men egentligen har katter alltid varit en välsedd budskapsbärare i det digitala. (Piratpartiet hade till och med en affisch redan förra året, med två katter och budskapet “goda vänner delar med sig”, som var väldigt omtyckt både internt och externt.)

Men såklart, man använder sig helt enkelt inte av katter i en valkampanj. Det är inte norm på något sätt i världen. Och det ger ett utmärkt pedagogiskt tillfälle att lyfta det där med hur normer, att vara “normal till varje pris”, är något som är till nytta för exempelvis säkerhetsindustrin. Vore det så att det inte var “onormalt” att vara si eller så, hade säkerhetsorganisationerna inte så mycket information att samla in och använda som valuta. För de flesta av oss idag så är det t.ex. fullständigt normalt att vara homosexuell, men det anses ändå i det stora hela vara tillräckligt “onormalt” för att en organisation som FRA ska få undantagsregler och samla in sådan information. Till vilken nytta är den sortens information? Den frågan måste våga ställas.

Det går att lyfta det här med hur det som anses vara “normalt” används för att förtrycka människor på flera olika sätt. Ta bara s.k. “slutshaming”. Kvinnor som anses vara lösaktiga, eller på andra sätt inte uppfylla nån slags norm för hur de ska bete sig sexuellt hängs ut och hånas ohämmat. Kyskheten, och värdet som är lagt till det annars är man en sämre människa, är ett maktmedel mot halva mänskligheten. Vore det inte för att vi alla går omkring med nån slags inbyggd norm för hur kvinnor ska vara, skulle inte slutshaming få något fotfäste. Det skulle inte finnas någon publik.

Att våga vara annorlunda kommer med ett högt pris i samhället idag. Jag välkomnar därför gräl om att Piratpartiets kampanj är orimlig ur synvinkeln “så gör man bara inte”. Vem har bestämt det egentligen och vem tjänar på det, hoppas jag att allt fler börjar tänka. Och det är en kärnfråga, luras inte att tro något annat. För att tackla många av de integritetskränkningar som sker, behöver man inse att väldigt mycket handlar om att sociala rättigheter ges att tillåta att någons integritet är mindre värd än någon annans. För att de anses vara annorlunda.

Våga vara annorlunda är inte en floskel, det är en högst ambivalent anmodan. Vågar du? Vågar du gå utanför de inritade fotstegen i livet, när de leder till för individen fel mål? Hur många tvångsmedel ska ett samhälle tolerera i form av morallagstiftningar, som inte handlar om något annat än personliga värderingar om norm och “hur folk borde vara”? Att våga vara annorlunda kommer med ett pris, ibland alldeles för högt.

De närmaste tio åren kommer att innebära stora förändringar. Många av dessa kommer att ses som onormala och stretas emot i onödan trots att det är bra för samhället. Andra kommer knappt märkas av och sen plötsligt vara en del av våra liv som vi måste förhålla oss till utan att vi haft möjlighet att påverka det. Som med övervakningsindustrin, exempelvis. Vi har lärt oss den hårda vägen att vi har anledning att fortsätta förhålla oss informerade och fundera över konsekvenser och proportionalitet — och inte minst hur pass invasivt det får vara i våra privatliv. Då får vi inte vara rädda för att synas. Att våga vara annorlunda.