På sistone har jag insett att jag dömer ut folk som använder ordet “vänster” eller “liberal” som skällsord. Det här har dragit igång lite tankar hos mig, om generaliseringar. Nu är jag personligen inte fri från det, men jag tänker att det inte handlar om att man aldrig någonsin får generalisera, utan snarare att när man gör det uppstår det konsekvenser.

Ett exempel som jag noterade, är ilskan över Romsons uttalande om vita, medelåldersmän som nån slags miljöbandit, där generaliseringarna som följde imploderade i sig själva. Hon var fel ute, men det var hon som var fel ute. Det var inte feminister, det var inte kvinnor… det var hon som uttryckte sig plumpt generaliserande. Det torde inte vara några problem att förstå den distinktionen även om det antagligen är en gråzon där någon talar för ett parti, men för flera av de som jag såg anmärkte på Romsons uttalande, blev det en retorisk plattform att dra växlar till hela grupper helt okopplade från henne.

Ironiskt nog så blev den typ av generaliseringar hon gjorde sig skyldig till plötsligt helt i sin ordning att använda sig av själv, när man uttryckte sig. Det blev oerhört svårt att känna något slags engagemang, när det uppstår en retorik som på sina ställen går ut på att kvinnor är galna. Eftersom jag är en själv. Kvinna, alltså. Det här är ett jättevanligt fenomen. Någon säger något, och nån annan säger ungefär “typiskt [insert valfri grupp]”. Man tänker sig bygga nån slags sammanhållning där ett stort antal människor stängs ute från gemenskapen — ofta helt utan att förstå det, gissar jag.

Det vimlar av jättearga människor som blir förbaskade varje gång “män” generaliseras kring. Varför är det då så svårt att sluta generalisera själv? Nånting måste ge med sig, för det blir inte trovärdigt i längden. Det är just det här som gör att jag tappar lite respekt för folk ibland — tycker man att någon är ute och cyklar som drar alldeles för många över samma kam, så har man själv satt en gräns, och då borde man föregå med gott exempel. Där nånstans drar jag ett streck i sanden.

Men det finns även andra problem med den här typen av tillhörighetsretorik, som när man används som alibi för extrema element. Där man hamnar i situationer av att anses behöva försvara någon som helt klart går över gränserna för var som ska anses vara okej ur ett demokratiskt perspektiv. Att jag är emot rasism innebär inte att jag ska behöva försvara de antirasistorganisationer som agerar auktoritärt. Jag måste få ha möjlighet att slippa räknas in i den sortens grupperingar.

Vänster är en fördelningspolitisk benämning. Jag skrev lite om det härom sistens, och Christian Engström har utvecklat det i tre olika inlägg som jag rekommenderar att du tittar in på. Liberal är inte samma som höger, men används som det återkommande. Vänster eller höger duger inte som skällsord när det exempelvis handlar om de extrema element som vill sätta demokratin ur spel för att få som de vill. Hade vi ordentliga perspektiv för skillnaden mellan kontroll och rätt att tänka annorlunda, så skulle det inte blandas ihop nån slags lojalitet med om huruvida de kontrollerande intressegrupperna var rotade i höger eller i vänster, misstänker jag.

Jag uttrycker mig själv generaliserande om det dåliga i att tänka auktoritärt. Det innebär att när jag själv drabbas av “alla andra är idioter”-fenomenet (jodå, det har du också tänkt ibland), så vet jag att jag i grund och botten antagligen är nån annans idiot. Jag har inte alltid rätt, bara för att jag vet vad som är rätt för mig. Det är den stora skillnaden mellan att tänka auktoritärt eller inte, för mig personligen.

Hur som helst har generaliseringar konsekvenser — ett slags stereotypiskt bygge helt utan grund som jag undrar om folk verkligen förstår att de bidrar till. De som förstår kan nog exploatera den här sortens språkliga tvång till tillhörigheter, men jag undrar om det verkligen inte behövs genomskådas lite mer. Jag vet bara inte riktigt hur man gör det. Som det är nu så är det helfel med vissa generaliseringar, men helt okej med andra. Det säger rätt många på olika sätt i debatterna, men vi ser inte några tendenser på att det minskar.

Under tiden generaliserar jag friskt i tanken, om de som använder sig av språkvarianter som vänstermuppar och högersvin. Det är en generalisering om åsiktstillhörigheter som jag en gång i tiden antagligen förstod, men som idag blivit något av en barometer för en människas förmåga att kommunicera — och i längden dennes intelligens. Go figure, liksom.