Jag får frågan ibland varför jag kallar mig feminist. Jag kallar mig feminist, ibland nästan av samma anledning jag kallar mig pirat – för att andra tar sig för vana att definiera mig utifrån sina intresseområden när de har synpunkter på eller om mig. Jag kallar mig feminist för att det inte bara ska handla om att specifika intressen reglerar mig eller nedvärderar min betydelse eller värde pga mitt kön.

Det finns massor av anledningar att vara feminist. Men det finns antagligen lika många anledningar att inte vara med i Feministerna. En del anledningar kanske rentav är desamma.

Jag fascineras ständigt av denna oerhörda lust att smeta på människor etiketter, som stundtals är misstänkt likt munkavlar. Att kalla sig feminist har alltid varit problematiskt, till och med under den tiden som vissa idag kallar tider av “god feminism”. Det har alltid varit smått kontroversiellt och rent av provocerande. Det provocerande i att kalla sig feminist inbegriper dessutom andra feministers syn på ens rätt att kalla sig det, eller använda sig av feministiska problemformuleringar.

För mig betyder ägaranspråk på definitionen av feminism, ägaranspråk på mig i längden. Så länge dessutom en stor del människor bygger halmgubbar och hittar på saker om min feminism och mig, eller hittar på målbilder som jag måste leva upp till, så kommer det att fortsätta vara viktigt för mig att kalla mig feminist. Varje gång de av er som dömer ut mig som individ utifrån det, så ger ni mig rätt till att det är viktigt att fortsätta hålla i det, oavsett om ni röstar F! eller tjatar om att feminism är farligt.

Jag har själv alltid makat på mig när jag insett att folk behöver utrymme. Jag förväntar mig att bli bemött likaledes hänsynsfullt. Ni är dock oändligt många som definierar mig och har synpunkter på mig, på alla möjliga olika sätt, både uttalat och underförstått. Det går inte att göra er alla nöjda – ibland tänker jag att er definition går ut på att jag aldrig kan vara tillräckligt för er. (Där finns för övrigt en fin-fin feministisk problemformulering att grunna på.) Därför nöjer jag mig med att göra det som funkar för mig. Jag gör tillräckligt, för mig. Kanske har någon annan glädje av det också? Jag hoppas det.

Feministiska problemformuleringar behövs, som jag ser det. Det är inte alls som så att bara för att någon kallar sig för feminist, eller döper sitt parti till det, så äger de problemformulering och lösning, eller inbegriper alla de feministiska perspektiv som är relevanta. Och därför blir det nånstans ännu viktigare för mig att kalla mig feminist. Det är nästan en jämlikhetskamp i sig, att det uttrycket inte kan proprieteras av någon specifik intressegrupp vars syfte är att styra upp andra. För mig har rätten att få kalla sig feminist, blivit en feministisk kamp i sig – på individnivå. Jag tänker att detta eviga stöpande i färdiga former går tvärtemot vad alla behöver ur nån slags jämlikhetssträvan.

Människor är olika, och det är så tröttsamt att det läggs så mycket värderingar utifrån om hur man ska vara, se ut, eller säga för att räknas med eller respekteras. Den största ironin av dem alla kanske, är detta allmänmänskliga behov av att försöka tvinga in andra att vara “som de själva är”, alldeles oavsett om de själva är feminister, liberaler, vänster, höger eller fan och hans moster. Att navigera enklast genom grupper av individer kanske behöver etiketter i nån mån, men liiite fokus på innehållsdeklarationerna vore smakligt.

Hur som helst krånglar jag säkert till saker för en och annan nu. Bra, tänker jag. Ju mer man blir påmind om att man inte äger initiativ, desto närmare kanske vi kommer nån slags slutlig insikt och lära sig förstå att man själv kan vara problemet många gånger, när man stör sig på andra. Människor är inte perfekta, konsekventa eller ens likriktade, på gott och ont.

I mitt social-liberala, feministiska piratsinne framstår det som fullt möjligt att inte värdera människor olika för det. ;)