Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tagit Robin Williams självmord så hårt. Hela dagen har varit färgad av händelsen, och hela dagen har jag liksom hållit tillbaka. Varit glad och tjimmig när situationen påkallat det, för att i nästa stund bli riktigt, riktigt ledsen och försöka hålla tillbaka tårarna. Varför? Han är ju — var ju — “bara” en kändis? En komiker? Skådespelare? Det är ju alltid sorgligt när sånt här händer, men liksom det finns ju gränser.

Försökte förklara den här konstiga känslan av att försöka hålla tillbaka, med känslan man har när man förlorat ett husdjur, för några vänner. Man ska liksom inte tappa fattningen, eller sörja sådär jättedjupt, för det är ju “bara ett djur”. Just den kulturella attityden kanske har förändrats genom åren, men är något som lever kvar i mig, sen när jag i min barndom lärde mig att min avgrundsjupa sorg över att mina kära, fina tax Buster hade dött, inte var riktigt… i sin ordning.

Känslan i kroppen är besläktad med det fenomenet, lattjo nog. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. När sorgen är på något konstigt sätt obefogat stor, men ändå på riktigt nånstans. Jag hade ingen aning om att han betydde så mycket för mig. Hade du frågat mig för ett par dagar sedan, hade han varit precis lika jämförbar med vilken kändis som helst. Ja, de stora och begåvade alltså. Plötsligt, nu, så inser jag att han liksom smugit sig in i mitt hjärta på ett sätt bara väldigt nära vänner och familjemedlemmar kan få plats annars.

Det är dessutom en känsla jag verkar dela med väldigt, väldigt många när jag läser runt. Och jag önskar att han hade vetat det. Men som sagt, inte ens jag visste det, förrän idag.