När blev det viktigare att rösta för att se till att andra partier än de man delar åsikt med, inte får makt? Jag ser det lite varstans – röstar man si ger man en röst till SD, är ett ganska vanligt förekommande argument till exempel. Nu har jag i och för sig all förståelse för att man kanske inte vill se SD i riksdagen, men… vill man det MER än att rösta på det partiet man tycker bäst företräder det man anser är viktigt? Det har nog alltid funnit ett element av det historiskt, att man “taktikröstar” på olika sätt. Men jag undrar lite vilka det är som tjänar på det i längden, väljare eller partier?

Jag känner mig många gånger naiv som inte riktigt har med det perspektivet när jag funderat på vilka jag ska rösta på, genom livet. Det har alltid varit en självklarhet att välja det parti som jag upplever är bäst lämpade att företräda mig, även om det aldrig någonsin existerat ett alternativ som är perfekt på alla sätt. Inte ens nu, när jag är jätteaktiv i Piratpartiet och till och med valkampanjar, så är jag inte 100 procent piratpartist, såtillvida att PP är Bäst På Allt TM. Kanske är det bra att jag förhållt mig avvaktande till att ta steget in och bli fullfjädrad politiker, som inte riktigt fixar att lova bort min förstfödde.

Det har helt klart handlat om prioriteringar. De har förändrats något genom åren, vissa saker kommer jag aldrig att släppa men känns inte akuta, andra saker kommer jag på mig själv med att undra vad i jösse namn jag ens tänkte när det begav sig. De gånger jag röstat av gammal vana, för att jag “tillhört laget”, eller de gånger jag gjort fruktlösa försök att sätta mig in i det lite bättre, bara för att konstatera att jag helt enkelt inte begriper vad som snackas om. Och röstar på en fråga, en frågeställning som sticker ut, och den företrädare som gjort starkast och mest förtroendeingivande intryck.

sochmJag skojade lite om crips och bloods härom sistens, och det är inte som att den känslan klingat av. Jag ifrågasätter starkt varför S och M ska vara de eviga regeringsalternativen. En status de äger, men som jag upplever det är på upphällningen. Det är marknadsföringen. Det är nån slags varumärke som sitter där – som en slags abstrakt krona som ärvts med tiden, utan nån egentlig förankring i samtiden. Man äger rollerna i de politiska debatterna.

Nu vimlar det av affischer i stan — eller, ptjaa, fläckvis. Det är viktigt att synas, budskapen på affischerna är inte sådär jätteviktiga, vi väljare behöver mest bara påminnas om att de finns. Affischer vinner inga val, men tydligen är det lönsamt nog för att det ska satsas en del pengar på det. Det satsas till och med på att riva ned affischer, såpass viktiga är de till och med för valrörelser. Affischer. Med så snabba budskap på att du inte hinner se dem.

Så snabba att M till och med nöjer sig med att köra nån getto-svengelsk BOOM-variant. Det känns nästan som de skämtar direkt till mig, som skrev om det i gängkrigstermer. “Hahahaha, du trodde du tog i, kolla bara vår makt, så här funkar det, vi kan minsann nöja oss med att vara andefattiga, för vi äger den här plattformen!”

BOOM – vi finns, säger affischerna. De säger inget om varför de finns, det behövs inte, tydligen. BOOM. Folkpartiet Liberalerna bedriver valrörelse “för skolan”. För skolan. Som om nån var “mot” skolan. De behöver inte utveckla ämnet — de behöver bara äga det. De finns, med hjälp av affischerna, de äger en fråga. Det är andefattigt, men ändå tillräckligt viktigt för att det ska klistras upp överallt, och rivas ner av rivaliserande gäng. Eller partivänner, menar jag.

Så när valkampanjer kokar ner på BYE BYE-nivå, och jag personligen ibland läser kommentarer om att Piratpartiets kampanj är “för svår” (det är alltså jag som varit med och tagit fram den), så tänker jag nånstans stolt att jag åtminstone förutsatt att folk tänker och känner saker lite djupare. Jag har haft en större respekt för människor än de partier som sitter i riksdagen idag. Men som sagt, jag har aldrig taktikröstat. Jag har aldrig sett behovet.

9bcf4aee-690a-41c9-b3ea-82dc6c7edce6Att rösta är för mig en djupt personlig och viktig grej. Det är bland det värdefullaste vi har, och jag skriver ofta om hur vi ska undvika att belöna det som vi i längden anser är dåligt. Våra röster är inte svarta kameler, där man röstar bort partier. Man röstar in partier, inte ut. Jag undrar när det blev såhär. När det blev viktigare att se till att försöka få bort deltagare ur Ö-rådet? När blev det viktigare att vara publik till politik än känna delaktighet i det? Det känns som vi måste vinna tillbaka valrörelserna, på nåt sätt. Jag vet inte om de nånsin var särskilt fräscha, men har inte gränserna stretchats lite väl långt nu?

Budskapen känns i allt högre utsträckning förfärande. Man ska inte rösta på något som är visionärt eller skapar nån slags tillförsikt — man ska rösta så att andra inte kan komma till makten. Som är förfärliga och farliga. Som sagt, det kanske alltid varit såhär. Jag vet inte, det är skitsvårt att sätta fingret på. Men någon slags gräns har gåtts över, jag vet bara inte när. Eller hur mycket jag bidragit till det själv, som gett upp tidigare när jag försökt sätta mig in i frågor och valt det enklaste och mest medryckande? Jag tycker i alla fall det är obehagligt att fundera på.

Jag tänker inte rösta strategiskt i år heller. Jag vet nog inte ens hur man gör när man röstar strategiskt. Jag kommer att rösta efter mitt hjärta. Det tror jag de flesta gör, faktiskt. Frågan är bara vad valrörelser gör med både hjärta och hjärna i längden.