Johnny tipsade om ett inlägg (på engelska) med titen: Den mest deprimerande upptäckten om hjärnan nånsin. Jag har tipsat om den här forskningen i tidigare inlägg, men kan nog vara idé att lyfta det igen. Nu tycker jag i och för sig inte att det är deprimerande, nödvändigtvis, om än jag många gånger känner den frustration Marty Kaplan, som skrivit inlägget, redovisar. Att vi människor blir dumma av politik.

Har vi bestämt oss för en politisk inriktning så tenderar vi att ignorera logik och rationalitet — vid experiment där man skulle genomföra en simpel matematik gick det utmärkt att räkna rätt om ämnet avhandlade politiskt neutrala ämnen, men när samma sorts matematik skulle användas i en fråga man tagit ställning till, började testsubjekten räkna fel, för att få rätt…

Sammanfattningsvis kan man säga att det spelar ingen roll hur många bevis du har, i den mån det är möjligt, den som har bestämt sig kommer inte att ta det till sig. Och det gäller såklart även dig själv. Det du har bestämt dig för stämmer, gör att din hjärna kommer att motarbeta varje försök att ta in bevis för att du möjligen har fel. Ingen är immun från detta, helt enkelt. Intressant nog, om de fick möjlighet att skriva några rader om en erfarenhet som gjorde att de kände sig bra om sig själva, ökade benägenheten för att ändra sin åsikt efter att ha introducerats med bevis.

Något som jag själv är insnöad på är självinsikt. Att inse sina begränsningar, och för all del styrkor, tycker jag är väldigt viktigt. Det är därför det inte nödvändigtvis är deprimerande med den här typen av forskning, det är ganska bra att vi vet om att vi faktiskt inte är bättre än så här.

Det här känns väldigt relevant när det diskuteras vems våldsamhet som är mer eller mindre acceptabel, bland annat i relation till demonstrationerna mot SvP – svenskarnas parti. I en diskussion med någon, så avfärdade någon möjligheten att vi kanske har missat att vi tagit på oss ett ansvar för att inte tillåta den här typen av rörelser demonstrationer, i och med ett åtagande med FN. Detta för att informationen jag stött på, fanns i en artikel på Aftonbladet. Tidningen går inte att lita på och vill endast sälja lösnummer. Det sista är i och för sig en sanning jag helt köper, men betyder det att tidningen i sig aldrig nånsin har rätt?

Om det är rätt eller fel att demonstrationstillstånd ska få ges (och därmed polisbeskydd) till ett gäng uttalade nazister, om det strategiskt är bättre att tiga ihjäl dem istället för att protestera är inte riktigt grejen här. Det jag undrar över är en eventualitet där vi själva bryter mot regler vi en gång satt upp, och om det i så fall är något vi borde fundera på.

Personligen finner jag diskussioner om människor som kravallar till vänster eller mördar till höger är “värre än de andra” ganska obehagliga. Det handlar inte om att båda är lika goda kålsupare som någon uttryckte det, det handlar om att jag antagligen skulle känna mig precis lika våldförd på alldeles oavsett om den som attackerar mig, är vänster eller höger och om detta tankesätt kan utsträckas till att även inkludera demokratin. (Lite som en del verkar driva tanken att det är mer acceptabelt att bli våldtagen av en svensk än en invandrare, men kanske borde fokuset ligga på själva övergreppet, punkt slut.)

Kanske är detta ett uttryck av att jag nånstans bestämt mig för att höger-vänster inte är viktigt längre. Kanske är det ett uttryck för att höger-vänster fortfarande är något som individer bestämt sig för att det är viktigt. Antagligen lite av båda. Jag är inte hundra på vem som har rätt i vad, eller ens om jag själv har rätt. Frågan är var vi begår våld på demokratin – genom att tillåta att människor som vill rensa ut olika grupper ur samhället att demonstrera, eller genom att inte tillåta dem att göra det. Jag vet faktiskt inte. Jag tycker att alla (som idkar nån form av rationell förmåga när de snackar om detta) har vettiga synpunkter. Men jag vet inte. Jag känner det som att alldeles oavsett sida här så behöver jag kompromissa om något viktigt.

Å ena sidan behöver jag kompromissa om min känsla för demokrati och yttrandefrihet – det är inte de “goda åsikterna” som skyddas med den sortens princip. Eftersom en åsikts godhet är något som bestäms av någon annan och den sortens godtycklighet kan förhindra mig från att ha en åsikt. Å andra sidan behöver jag kompromissa med min inbyggda tro att nazism och rasism alltid behöver bekämpas. Jag har växt upp med “hur kunde det hända” och “vi ska aldrig glömma”. För mig är det ett oerhört svek att inte sätta ner foten när den här sortens tendenser rör sitt fula huvud.

En tendens för övrigt, som jag tycker mig se till både “höger” och “vänster”. Att man ska vara lydig, underdånig och förtjänar nån form av bestraffning om man inte tycker rätt. Kanske är det min hjärna som förhindrar mig att se vad som är rätt, för att jag tycker det är rätt att motsätta sig översittare i alla former. Kanske är det andras hjärnor som förhindrar dem att se att de inte klarar av att göra rätt. Antagligen är det lite av båda, som sagt.

Detta är otroligt meta att sitta och fundera på under en valrörelse, och kanske inte sådär jätteuppbyggligt. Men jag tycker ändå att det är värdefullt. Vi är alla dumma i huvudet, på sätt och vis, vår hjärna klarar inte av att vara mottagliga för relevant information nödvändigtvis. Vi behöver veta det här om oss själva. Självinsikt är inte så dumt, ändå.