“Det är ett jävla liv på liberalhögern på Twitter nu.”citeras Martin Fredriksson på Researchgruppen säga, angående det där med att de påstår sig ha  tillgång till Flashbacks databas, med hundratals användaruppgifter. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag får väl antas vara en sån där “liberalhöger”, då’rå, för jag tycker det här är tämligen förfärligt. “Inte lika illa som FRA, väl?” som nån skrev till mig, och jag tror inte riktigt att jag förstår den frågeställningen eftersom jag nånstans ser det som ett symptom på samma sjuka.

Klart, jag ser ju Researchgruppen som något som medier använder sig av – företrädesvis Expressen – och när det här dök upp i mina flöden drog mina tankar direkt över till hur det gick för News of the World i Storbritannien, som efter att det uppdagats att de betalat poliser för att få tillgång till material som enligt lag datalagrats, till slut fick lov att stänga ner tidningen. Kanske det är läge att dra igång en etisk debatt av tidningarna och för tidningarna på sin pressklubb…

Det är inte riktigt vem som gör det, även om jag helt klart intellektuellt sett kan se att det finns en skillnad nånstans där man som individ kan tycka att ändamål helgar medlen – anonymousrörelsen måste väl vara superambivalenta en dag som denna, exempelvis.

Faktum är att ett stort antal halvtrasiga system gör att FRA, likväl som Researchgruppen som Anonymous kan fånga upp innehåll i databaser som de trålar efter. Datalagringsdirektivet tvingar nätoperatörer att samla in all möjlig tänkbar information om oss, och är en sån där databas som väl får antas vara något av en gyllene gås i trålarnas ögon. Allt hänger liksom ihop. Det är trådar som knyter samman allt det här som är rätt jobbiga att fundera på i största allmänhet. Allt som behövs är egentligen att någon är tillräckligt motiverad, och sen är det försent.

En ganska stark motivation är hat. Ett ord som används alldeles för frekvent för min smak, men men. Igår hatades “jag” för att jag var feminist, pga några i sig hatiska feminister som samlats i ett inlägg och spreds. Idag hatas jag för att jag är liberalhöger och försvarar en skitsite som Flashback. Eller, det senare är ju inte riktigt sant, jag försvarar ju inte Flashback, jag har åkt på rejäla dängar på den plattformen, men jag har å andra sidan även vänner som haft otrolig hjälp av Flashback när de haft olika problem i livet. Flashback är väl lite som stockholm. Ryktet om stockholmsjävlarna övertrumfar i retoriken kanske majoriteten av stockholmare, som inte är ett dugg jävliga. Jag försvarar principen om att låta människor få vara anonyma.

Hur som helst så funderade jag på vad jag skulle kunna bli hatad för i morgon, pga etikett som verkar lämplig för tillfället. Och visst råder det seriös valrörelsetourettes för ögonblicket, men handen på hjärtat, det var varit inne att hata rätt länge. Man ska känna saker rejält, inga nyanser för det är fegt. Såga dom jävlarna längs med fotknölarna – vilka dom jävlarna nu råkar vara. Vänsterjävel, kanske. Jag är ju socialliberal, och har mina rötter i det solidariska nånstans. Det har jag ju onekligen fått rejält med skit för genom livet.

Det finns lite för många anledningar att hata mig, inser jag, när jag funderar på alla hatetiketterna som valsar runt. Nu kanske det här låter som att jag tycker synd om mig själv eller nåt, men det gör jag inte. Än. Jag lider egentligen väldigt lite av när andra hatar (tycker det är vansinnigt jobbigt när jag kommer på mig själv att göra det dock, eftersom det är så nedbrytande). Det är dessutom oerhört få som attackerar mig med sitt hat, ingen fara.

Men svängutrymmet blir liiite, liiite trängre varje dag. Toleransen försvinner från alla möjliga håll och kanter, och kvar finns knappt utrymme för att få vara människa. Man ska hata rätt, äta rätt, säga rätt saker, se rätt ut, annars jävlar hänger vi ut dig. Allt ackompanjerad av en alltmer invasiv övervakning som används till gud vet vad. Så nog hänger det ihop alltid, attityden av att människor helt enkelt inte riktigt förtjänar privatliv.

Det är nog inte sådär jättestort värde i vem det är som tycker sig ha rätten att kika in i våra huvuden och hjärtan den digitala vägen. Det är att det börjar bli så normalt att man kan göra det – och gör det utan betänkligheter.

Som den socialliberala, feministiska, pirat, köttätare, stockkholmsjävla överviktiga rökare jag är så undrar jag när jag  jag ska sluta våga föra ett jävla liv. Vem vet vad er rättfärdiga ilska kan motivera er till.