Nu är det s.k. supervalåret över och det är dags att fundera på vad Piratpartiet gjort och borde ha gjort. Det kommer att bli långt, och antagligen bara intressant för de som är aktiva i partiet på olika sätt, men väljer att lägga det på bloggen då detta är mitt personliga perspektiv. Det finns andra som redan lagt ut funderingar, Henrik, Marcus och Torbjörn, till exempelvis, som jag rekommenderar att ni kikar in på vid tillfälle och tar med i era fortsatta funderingar, samt missa inte Anna Troberg som beskriver lite om vad som planerats framöver.

Sammanfattningsvis: Jag upplever att Piratpartiet lider av ett kroniskt dåligt självförtroende. Vi ifrågasätter allt vi gör kollektivt, tvivlar på våra utspel, tvivlar på varandra. Kanske är det helt naturligt att det är så, gudarna ska veta att vi inte får den uppmärksamhet vi emellanåt önskar och respekt som vi nästan alltid förtjänar. De nedsättande kommentarerna om Piratpartiet och dess politik (vare sig det handlar om dess breddning, eller dess varumärke som fastnat i “fildelning”) kostar på. Eftersom det är människor som kampanjar och aktiverar sig så är det ofrånkomligt att man påverkas av detta.

Det räcker inte att säga “strunta i det”, även om jag ibland hemfaller åt det. Det behövs något mer, en känsla att luta sig mot, en förvissning – kanske rent av en trygghet, som emellanåt saknas. Ett exempel på det är önskemålen om att vi skulle ta ut svängarna lite mer i valrörelsen till riksdagsvalet, gärna provocera. Det fanns en oerhörd konsensus kring det. Men nästan alla fall av provokationer bemöttes internt (så långt det nu går att se det som internt, men mer om det sen) med rädsla och osäkerhet. Att det inte var okej. Pirater vill vara schyssta – hederliga – generellt sett, och inte hemfalla åt något som kan ses som manipulation, vilket är en fin egenskap, men som ibland begränsar åt fel håll.

Saker som jag föreslår att vi gör/förändrar (bakgrund förklaras lite mer i detalj nedanför):

  • Fortbildning i vår politik.
  • Skapa en trygg plattform för internt arbete.
  • Jobba medvetet med vårt varumärke.
  • Se över ansvar och rollfördelning.
  • Gamifikation.

Styrelsen: Styrelsen har som jag ser det varit i princip osynliga under valrörelsen. Trots att en EU-kandidat och f.d. MEP gick ut med ett öppet brev där styrelsen implicit kritiserades, med saker som jag förstår varit osanning, gick den aldrig ut med ett offentligt yttrande av något slag. Brevet EU-kandidaten skrev, låg kvar obesvarad över hela sommaren, och sånär som på ett par styrelseledamöter som gjorde ett flertal försök att berätta hur saker låg till egentligen, och länkade till både beslut och handlingar, så var den skada som uppstod där och då irreparabel. Sånt sprider oro inom organisationen. Vem ska man tro på? Vad är det som händer? Vem är det som överdriver alternativt luras? Bara där hade styrelsen kunnat gjort skillnad genom att helt enkelt existera och visa att den finns, har tagit beslut som de både kan stå för och förklara.

Själva händelsen i sig illustrerar ett problem som genomsyrar organisationen, och det är att de som gör saker är ganska utelämnade till sig själva och andras godtycke. Att bli ombedd av styrelsen att göra något för partiets räkning, leder till att man står helt ensam och utan stöd när saker och ting går snett. Eller bara uppfattas gå snett. Styrelsen behöver här bli bättre på att förvalta de människor som arbetar – oftast gratis – för partiet. De måste ta smällarna när eller om de uppstår, enskilda individer som får springa gatlopp skapar inte en särskilt trevlig bild av partiet, så ansvaret behöver i större utsträckning vara tydligare.

Här är till och med jag osäker på var styrelse slutar och ledning börjar, som ändå varit med ett tag i partiet. Och är väl ytterligare en illustration över hur mycket det är som landar på individbas istället för nån slags ansvarsbas. Vi gör alla saker som individer, jobbar, fixar och donar, men när är man volontär och när är man ansvarig för något? Vilken typ av ansvarsutkrävande kan man förutsätta, när ett beslut är taget på ett medlemsmöte, vem är det som ska justera de felaktigheter och det finlir som måste till mellan varven? Det blir ett vevande åt alla möjliga håll och kanter, helt enkelt, och det är nästan alltid enskilda individer som får bära ansvaret för att försöka lösa situationer. Ledningen har varit väldigt aktiva i att försöka skydda individer från att få för mycket kritik som drabbade inte riktigt kunnat rå för, men det har då även skapat en situation av att ledningen framstått vara “mot” andra i organisationen som känt sig engagerade och haft synpunkter.

Jag skulle vilja se en kraftansträngning som går ut på nån form av “teambuilding”. Där vi helt enkelt får lära oss om varandras kompetenser och att vi kan lita på att folk vet vad de gör, även om vi på individnivå inte alltid förstår eller vet hur det behöver genomföras.

Riksdagskandidaterna: Här vet jag inte vad som hänt, men jag tänker att det kanske också är ytterligare ett exempel på att var och en ska klara sig själv. Men jag uppfattade bara att några få faktiskt kampanjade inför riksdagsvalet. Flera profilerade namn högt upp på listan syntes inte till alls. Det skapade i sig en situation, som jag ser det, som signalerar att man inte skulle kampanja även om det möjligen var oförskyllt eller handlade om bristande upplockande av bollar av organisationen i stort. De syntes helt enkelt inte till, och när några syntes till så var det inte sällan för att kritisera partiet internt, och inte mer.

Jag hade förväntat mig flera personvalskampanjer, flera politiska utspel från talespersoner och riksdagskandidater, men det saknades helt. Jag vet inte om de extra kampanjresurserna kandidater och talespersoner hade kunnat innebära, hade förändrat valresultet – jag gissar att just det hänger alldeles för mycket på saker bortom vår kontroll. Men jag har flera gånger kommit på mig själv att undra om saker inte hade kunnat varit lite bättre i vår räckvidd, hade kandidaterna gjort någon form av kraftansträngning att synas och bedriva PP-politik.

Kampanjen: Jag volonterade att ta fram kampanjen både till EU-valrörelsen och till riksdagen. EU-kampanjen styrde EU-kandidaterna över själva, då deras mandat i stort var autonoma. Detta skapade en situation av där jag kanske hade synpunkter på valstrategier, men egentligen inte hade något att “säga till om”. Varför det var så, kan jag inte riktigt svara på. Jag tänker att det antagligen är ytterligare ett exempel på “var och en får klara sig själv” i partikulturen. Vid detta tillfälle var det EU-meparna själva, som la upp sina strategier, valrörelsebudskap och sitt arbete. För riksdagskampanjen var det en något annan situation, där blev jag ombedd av ledningen att ta fram ett fullödigt material, och jag bedrev research och intervjuade flera om vad de upplevde skulle finnas med och hade lite mer att säga till om.

Det framkom några saker – vikten av att lyfta vår breddning, vara lite mer provocerande, visa att vi är ett framtids- och teknikpositivt alternativ. Det fanns några andra saker att ta hänsyn till: satsningen på kommun- och landstingsval som skulle bedrivas lokalt, och att inte begränsa deras utrymme att få “skina”. Där, återigen, var tanken att regionerna skulle “klara sig själva”, med det uttalade att jag hjälpte dem att göra det, vilket jag fått intryck av fungerat ganska bra, med något undantag.

För den centrala kampanjen hade jag egentligen tänkt att hålla workshops över sommaren, där jag tänkt presentera kampanjen, hjälpa människor att ta fram kampanjer baserat på den grafiska look jag skapat och hjälpa till med idéer och fila på argumenten. Detta blev det ingenting av, och såvitt jag förstår det, handlar det nästan uteslutande om att innan folk ens hade fått se kampanjen så gick några ut och förklarade att de under inga omständigheter tänkte befatta sig med kampanjen då den innehöll katter. Detta skedde inom loppet av ett par dagar, och mina mail som gick ut via ledningen till föreningarna förblev obesvarade.

Någon enstaka kontaktade mig privat, men något hade gjort att det kändes obehagligt för folk i största allmänhet att “våga tro på att kampanjen skulle kunna fungera”. Med tanke på hur många gånger jag delat ut material som verkligen inte tilltalat mitt estetiska sinne, var det för mig en ny grej att man faktiskt, att profilerade piratpartister kunde tänka sig att använda sig av så ytliga argument för att “vägra delta i kampanjrörelsen” och jag erkänner att jag var helt oförberedd. Kritik hade jag förväntat mig, total vägran att acceptera materialet hade jag inte förväntat mig.

Detta skapade självklart ringar på vattnet. Osäkerheten var enorm. Signalen som skickades ut alldeles för ofta var att inte lita på organisationen, lita på varandra, och det är en enormt svår grej att tackla. Det uppföljande arbetet som jag hade planerat – att informera om och utbilda kring hur det kunde användas – föll, för plötsligt var kampanjarbete för Piratpartiet kontroversiellt. Jag är osäker på vad jag som individ skulle kunna ha gjort för att förändra detta. Och, som sagt, det finns egentligen inte något i organisationen som underlättar för att hitta lösningar för den typen av kommunikativt avbrott och även nu var styrelsen som entitet tyst.

Semestrar inleddes, sen smög några igång kampanjandet, och de sista två veckorna har den använts frekvent, vissa har till och med uttryckt ett visst “trots” mot kritikerna av kampanjen, vilket är en ganska spejsig situation inom ett parti, där vi nånstans för rätt länge sen snackat om “klart skepp” i såna här situationer. Jag hade till en början ingen möjlighet att bemöta kritiken, eller informera om hur den var tänkt att användas, då det mesta skedde på en plattform jag inte hade tillgång till. Facebook. Det har jag förstått lett till situationer jag nämnde ovanför, där aktivister upplevt sig illa behandlade av ledningen, vars motivation varit att försvara mig och de som varit involverade i att ta fram materialet.

Kommunikationsplattformar: Vilket föranleder en liten analys om det problemet i sig. Det blandas väljare, volontärer och partiledningssnack om vartannat. Det som sägs i syfte att informera volontärer och aktivister är inte alls säkert är vad som ska höras av väljare. Det som handlar om att opinionsbilda internt för att förändra Piratpartiets arbete, likaså. Utveckling av politik och ifrågasättande om varför vi inte har den eller den frågeställningen är såklart viktigt, men fick företräde för viktiga diskussioner om hur volontärer och aktivister bäst skulle kunna jobba, och dra nytta av varandras lärdomar.

Över huvud taget är det en soppa, kort sagt, för vem det kommuniceras med eller för, och i vilket syfte. Varför existerar forumet, vem är det till för, vad är den tänkt att fylla för syfte? Ingen vet, den liksom bara simmar runt där, och finns man inte där är man “utanför”. Där har människor vars uppenbara syfte varit att störa i valkampanjen suttit. Där har människor befunnit sig som inte är mer än nyfikna väljare. Där har människor befunnit sig som haft behov av daglig kontakt med resterande organisation för att lägga upp arbetet med att nå ut till väljare. Där har det grälats om ovidkommande saker, och där har människor ruttnat för sista gången på kraftuttryck som bara existerar på sociala medier för att det är så svårt att nå ut i bruset.

Facebookgruppen har i sig stulit oerhört mycket energi, och då flera volontärer och aktivister som varit runt och jobbat och helt enkelt skitit i det forumet, så har inte exempelvis ledningen haft den lyxen. Det förutsätts att de ska sitta där och besvara frågeställningar, finnas tillgängliga, och om svar dröjt några timmar har till och med det skapat oro och spekulationer. Det har varit en ohållbar situation där flera aktiva och viktiga nyckelpersoner suttit gisslan i diskussioner som från början aldrig var tänkta att vara lösningsorienterade.

Jag skulle gärna se att Facebookgruppen skrotas helt, men det kommer då garanterat leda till att vi tappar mycket av den levande diskussion som pågår. Ett externt forum där saker kan arkiveras, sökas i, och där inte minst frågeställningar inte börjas om hela tiden för att man kan läsa “bakåt” på ett sätt som inte fb klarar av exempelvis, kommer att göra att några få kommer att dominera samtalet helt, då de flesta vill ha sina egna flöden. Bekvämligheten, att bli pingade i sin app, är av stort värde för de flesta av oss och ska inte underskattas. Det kommer att kräva ett enträget arbete, att motivera människor att delta på en extern plattform, och hade inte varit görbart under ett valår. Det kan därför vara av värde även att fundera på hur man lyfter communityaspekten på själva facebooksidan för partiet, i den viktiga dialogen med andra än “varandra”.

Politiken: Vi har som parti lagt ribban ganska högt i vårt breddningsarbete. Den är per definition inte lätt att kommunicera kring av den anledningen. Det går, men det måste vi hjälpas åt med. För att kunna hjälpa till med annat än “varför skiter vi inte i den politiken” för att man inte är insatt eller ser kopplingen till Piratpartiets kärnfrågor, så behöver folk få möjlighet att vara lite mer insatta i frågeställningar. Det kan vi försöka hjälpa till med lite mer, som jag ser det. Jag la märke till hur lite jag själv visste, när det var dags att besvara frågor från väljare och det kan kanske vara värdefullt att vi nån gång om året har “politik-workshops” eller så, där vi provar argumenten och känner efter om något är dåligt eller bra. (I ett sådant sammanhang kan vi dessutom hitta människor som kan bli talespersoner i olika ämnen?)

Vi behöver känna oss trygga i vår politik och kunna vara stolta över den. Det är vi själva som satt den (även om nu det låga antalet medlemmar på medlemsmötena är en nivå här som behöver finnas med i funderingarna). Det går helt enkelt inte an att partirepresentanter börjar på en valplattform som vår fbsida, exempelvis, debattera med andra partister om huruvida det är en bra eller dålig politik, mitt under brinnande valrörelse. Många gånger för att man inte förstått vad politiken handlar om, eller blivit missinformerad av de som har ett intresse av att se oss misslyckas, som haft fri tillgång till oss.

HBTQ-politiken är ett utmärkt exempel på detta. Det satt alltså partiofficiella som på fullaste allvar tyckte att vi “pratade för mycket HBTQ”. Ingen som helst stolthet för att ha blivit utsedda av RFSL som det parti med den bästa politiken för det. Ingen tanke på att just den frågan gav oss uppmärksamhet och inbjudningar att delta i debatter. En del tycktes tro att eftersom vi har bra politik där, så innebär det att vi inte kan ha bra politik på andra områden. Det är en helt bisarr slutsats, och den sortens tunnelseende går helt enkelt bort i en valrörelse, som jag ser det.

Kommunikation: Partirepresentanter behöver stöd i hur man skiljer på intern opinionsbildning, och extern representation för partiet. Jag kan inte nog trycka på hur viktigt detta är – kunskapen om att veta vem man pratar med, och var, och på vilka sätt är helt enkelt superviktig. Konsten att lyssna och respektera andra innebär dessutom inte att man måste anse sig själv vara kass, om någon har kritik som grundinställning när de pratar med en. Vi bör vara trygga med vår politik, trygga nog att acceptera att andra tycker annorlunda, och att det är det som gör att vi faktiskt är ett parti: vi skapar ett alternativ.

I detta innebär tolerans när någon gör fel, internt, men kraft att externt be om ursäkt för felaktigheter utan att för den sakens skull späka våra ryggar blodiga. På fb lades det upp en valsida för rätt länge sedan, där man mörkade att avsändaren egentligen var “pirat”. Personerna bakom fick ganska mycket kritik för det, men jag måste slänga in en liten propå om att det faktiskt inte var så jätteallvarligt. Det var omdömeslöst, men det stora problemet här var inte själva idén, utan det var genomförandet. Om man kommer ihåg att man pratar till väljare, de som vi vill ska känna förtroende för oss, kunde man gott och väl använt sig av idén. Istället för att “tjohej, nu blev du allt förvånad va” så hade man kunnat prata om hur viktigt det är med källkontroll, hur manipulerade vi ofta är, och hur viktigt det är vad som händer online, osv. Det var alltså inte något fel på idén, stress, kortsiktighet och allmänt “dumt som händer ibland” gjorde att det landade fel.

Det enda som egentligen skapar röster för ett parti är mötet. Det är det absolut viktigaste verktyget, att prata med människor, att vara en representant – en trygg punkt i det politiska landskapet att navigera efter. Vi behöver som parti skapa uppmärksamhet, och då behöver man fundera på vad som kan skaka om tillräckligt i bruset, utan att skapa fiender av de vars stöd vi vill ha. Det är en tämligen slak lina att balansera på, men det är något som måste göras. Det mänskliga mötet är A och O och där känner i alla fall jag att vi behöver lite hjälp mellan varven. Och det ska man inte behöva vara rädd för att be om, ej heller ska man behöva vara rädd för att göra fel.

Gamifikation: Igår under kvällen pratades det en del på valvakan (såklart) om vad man skulle vilja se mer av. Vi konstaterade alla hur fantastiskt arbetet genomförts med valsedlarna, exempelvis. Och hur det tilltalar en viss typ av människor som verkligen går igång på att “checka av listor” och göra något handfast. Detta är en bit bort ifrån att stå och “sälja politik” det är att jobba mot ett mål, och kunna säga “det här och det här har jag gjort”, inför sig själv och andra. Där skulle man kunna tänka sig att dra igång ett system som funkat som valsedelsbokningen; där människor kan boka olika postnummeradresser och lägga ut material i brevlådor, exempelvis. Där man kan låsa upp achievements på olika sätt. Det är en idé som tilltalar mig. För så insnöad som jag själv är på kommunikation, är detta verkligen också guld värt och får inte glömmas bort.

I det stora hela behöver vi hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det är oerhört viktigt med medmänsklig aktivistvård, det är superviktigt med bra och kunskapsbaserade strategier (kunskap som ställs mot resurser som finns och är tillgängliga), det är superkul och viktigt med utveckling av vår politik, och de stundtals jätteintressanta diskussionerna om vad som är kärnfrågor och vad som är helt utanför det. Vi behöver lite storytelling som jag vet att någon sitter och filar på på sin kammare, vi behöver känna vår plats i vad som är pirat och vad som är samhällsengagemang. Vi behöver ledarskap och ta reda på vad det innebär för oss. Vi behöver fundera på vart vi är på väg, och vart vi varit. Vi behöver allt det där, och vi behöver förstå att inget nödvändigtvis utesluter det andra. Vad som behövs är nån slags ordning så att det slipper drunkna i ett brus som leder till ingenting alls.

Jag tror att mycket börjar och slutar i styrelsen. Vissa saker kanske faller på plats i och med att det blir en tydlig roll- och ansvarsfördelning, som alla kan relatera till. Där kan också ett fokuserat grundarbete läggas inför en medveten varumärkesplattform läggas. För ett varumärke är mer än en logga – det är sättet vi behandlar varandra på, sättet vi behandlar andra på, vad vi har för värdegrund och hur transparenta vi är exempelvis. Alla såna där saker som liksom “får sköta sig själva” nu, och som behöver fångas upp och få ett helhetsgrepp.

Nåväl, några av mina tankar i alla fall.