Jag missade det mesta om trillingnötter och Pippi Långström, eftersom jag varit fokuserad på andra (möjligen viktigare) saker. När jag försökt att läsa ifatt om Pippi-historien har en förväntad (och som Sanna Rayman skriver, helt befogad) debatt om censur, vikten av att vårda kulturhistoria och det lite underliggande “vem äger verket”, på nåt vis, förekommit. Saker som både Pippi och Aladdin-chokladen har gemensamt, tänker jag.

Hur redo är vi att pensionera saker, egentligen? Faktum är att sånt som så att säga är dött, och får sägas vara kulturhistoriskt, är saker som är… ptjaa… döda. Det är borta ur vardagen, det kan vara historiskt intressant och relevant, och kanske något som någon specialintresserad lyfter i något sammanhang – kanske på utbildningar? Men i stort inte något som man förhåller sig till längre. Det är gammalt, det är borta.

Det jag blir lite nördigt förtjust i är i fall när trillingnötter och Pippis pappa debatteras, är hur sakerna fortfarande lever, men är på väg bort. Själva skiftet vi befinner oss i.

När det gäller Pippi så finns det såklart intressen av att låta det kulturarvet få leva, vara kommersiellt gångbart kanske man helt krasst ska ta och se det som. Det är här som jag tycker det blir extra intressant – de som försvarar Pippis rätt att få kalla sin pappa som det står skrivet i ursprungstexten, av nån slags kulturhistorisk kärlek, riskerar skynda på processen som leder till att hon står lämnad kvar på nån dammig hylla för att hon helt enkelt är för gammaldags.

När Aladdin vill förnya sig och ger sig på min favorit i lådan – trillingnöten – kan jag tycka mig se ett visst mått av kommersialism bakom också, om man säger. (Förnyar de, eller provocerar de i marknadsföringssyfte, kanske man ska fråga också?) Ändamålet är i alla fall att sälja lådor med choklad. Frågan är om bristen på trillingnöt kommer att sälja fler kartonger än ett normalt år. Bättre profilering som “ett måste under julsäsongen” får man nog leta efter i alla fall, detta är marknadsföring som inte går att köpa för pengar.

Så på ett sätt kan krav om att bevara tingens ordning riskera att sätta något på historiska hyllan för evigt, eller öka försäljningen av den – jag tycker det är jätteintressant! När alla sitter och diskuterar principer, traditioner och viktiga saker som yttrandefrihet, censur och konsumentmakt sitter jag och funderar på hur mycket av detta det är som gömmer vanlig, hederlig kommersialitet.