Har suttit och funderat på varför jag inte är ett dugg intresserad av ubåtsjakten i skärgården. Det är iofs kul med en del av memerna som dyker upp i kölvattnet (höhö), men annars är jag fullständigt ointresserad av ämnet. Det liksom betyder inte ett dugg, och nånstans tänker jag att det är konstigt att jag inte bryr mig.

Sen slog det mig, det är inte ubåtsjakten per se som är ointressant, det här är nån slags vargen kommer-backlash. Kvällspressen brassar på med sina krigsrubriker, om det så är ubåtar, Paradise Hotell eller kändisbröllop, och de har gjort det lite för många gånger. Jag tar signalerna de skickar från sidan som att det handlar om att lura mig att klicka. Det har satt sig nånstans i hjärnbalken.

Det skaver lite, men bara lite, inte tillräckligt för att jag ska få dåligt samvete. Men funderar på hur pass skadade vi är av klickonomin när rubriker av typen “den här filmen kommer att förändra ditt liv” dyker upp dagligen, och ptjaa, inte förändrar ens liv. När saker har potential att verkligen förändra våra liv har jag svårt att se att vi kommer att lägga märke till det. Ja, alltså, vi och vi, jag får väl tala i egen sak här. Andra kanske är bättre på att skilja agnarna från vetet än jag.

Okej, båda kvällstidningarna försöker åtminstone med olika layout-knep signalera att den här gången, nu, för en gångs skull, är det allvar. Men det tycks som om mina synapser har bestämt sig för att det är för lite och försent. Där ser man.

Btw, har ni läst det där om att svenska banker ska hjälpa USA att kartlägga svenska bankkunder? Det skulle nog kunna rubriksättas bra mycket mer intressant. Och jag undrar jag, om inte detta kommer att påverka våra liv mer än det mesta som rapporteras i dagarna?