I morse tuggade jag på en macka framför datorn, och klickade på en tråd på Reddits frontpage och upp dök en skärmdump från 4chan, med en kvinna som var död. Strypt av postaren, som dessutom berättade att det var svårare än hen trott att det skulle vara. En kvinna i trettioårsåldern, som visade sig ha en son i 7-8-årsåldern, som hittade henne när han kom hem från skolan. Mördaren planerar en så kallad “suicide by cop” – dvs, begå självmord, genom att bli skjuten av polis.

Historien (som inte är en historia, utan verklighet) har spökat för mig hela dagen, och jag har gjort lite sökningar då och då, för att se hur det utvecklat sig. Läste nyss om styvmamman till kvinnan, som förtvivlat postat på Facebook att dottern är död. Läst några kommentarer av arga anhängare av 4chan som upprörs över att mördaren nu eventuellt hotar sidans fortsatta tillvaro(!). Läst andra kommentarer från folk som “önskar de vore mer uppbragda”, och, ptjaa det har redan ordvitsats om händelsen kan jag meddela.

Här sitter jag och skriver ett inlägg jag egentligen inte vill publicera, eftersom jag tänker att det möjligen nånstans, innerst inne, känns som att den mördade kvinnan hade levt idag, var det inte för lusten att imponera på det allt mer empatilösa sociala bygge som sidor som 4chan och liknande, bidragit med till mänskligheten. Genom att skriva om detta, riskerar jag bidra till de inbillade krigslinjer mellan könen – gamergates, feminism, quinspiracys osv – som jag sedan en tid har varit rädd för ska leda till något fasansfullt.

Det här är fasansfullt, som jag ser det, och jag gör en känslokoppling helt klart, men jag ser mordet som ett symptom på något alldeles vedervärdigt som pågår på internet. De allra flesta människor som varit involverade i den alltmer ökande oron för “kvinnomakt” på olika sätt, är inte psykopater. Men jisses, psykopater har fått sig en rejäl lekpark att härja i. Det har skapats en nisch där kvinnor slutat vara människor. Människor som upplever sig som rättfärdiga har blivit nyttiga idioter för något mörkare, värre, än de antagligen trott varit möjligt, får jag ibland känslan av.

Mördaren kanske skulle ha mördat ändå. Det är ju inte som att det är ett nytt påfund. Men vad jag försöker beskriva är känslan av att det möjligen, kanske, är som så att kvinnan hade varit vid liv idag, hade det inte funnits en publik att tillgå. Som dagligen spottar ur sig vedervärdigheter. Där empatilöshet är något av en statussymbol. Jag kan inte skaka av mig den känslan. Ett utrymme för skådespel med villig publik skapat av ett hittepåkrig mellan könen.

Nån som läser detta kommer tänka att jag “skyller” på någon, på män kanske rent av (om man tar åt sig av att ha varit delaktig i företeelserna jag nämnde ovanför, eller så). Men det här är en förklaring, inte en anklagelse. Det är en beskrivning av rädslan i maggropen. Av rädslan vad allt detta hat, all denna ilska, kommer ta sig uttryck i i längden. Oro. Sorg.

Existerar inte ett enda dugg av det hat som rapporteras om, finns det inte ett enda belägg för den hatiska stämning som piskas upp kring kvinnor, är det fullständigt hittepå att män agerat empatilöst och dehumaniserat kvinnor, någonsin, så är det fortfarande en verklighet. Den här rädslan är sann. Den är äkta. Den existerar.

Idag åt jag frukost ackompanjerad av bilder på en mördad kvinna online. Den dök upp mellan en bild på tre jättesöta hundar och ett recept, på det som kallas för “internets front page”. Må detta bli viktigt nog för nån slags förändring, för det här är inte hållbart. Användaren som blev arg över mordet, för att 4chan nu kan hotas av nedstängning har väl i och för sig anledning att vara orolig för det. Jag har nog anledning till det också, nånstans – även om jag just nu mest dröjer mig kvar vid det faktum att mördaren visste att den unga sonen snart skulle komma hem och hitta sin mamma död. Och kanske, möjligen, är det lite mitt fel, som ju ingår i den här världen.