Jag är ledsen att Anna Troberg inte ställer upp som partiledare för Piratpartiet efter att hennes mandat gått ut och kommer att sakna henne. Vi var nog rätt många som hade sett henne sitta ett tag till, men jag stöttar hennes beslut till 100 procent. När hon publicerade sitt beslut, så passade hon på att ge Piratpartiet ett par kängor, även om det nu medielogiskt heter att “hon avgått pga homofobin i partiet” och får det att låta som att hon är nåt slags offer eller nåt. (Så har hon inte uttryckt det, budskapen hon lyfter är illa nog kan jag tycka, men det vill väl till lite mer säljande dramaturgi nu för tiden.)

Det är faktiskt illa nog att partiet med den bästa hbtq-politiken i landet alltid får slåss för sin rätt att tycka som de gör i några slags sammanhang som vi upplever som internt. Och det är inte en politik som Anna Troberg har hittat på, det är något som medlemmar varit med och tagit fram — och inte minst röstat fram — under medlemsmöten. Och visst är det intressant att läsa kommentarerna runt om. De där kommentarerna som ger henne rätt i kritiken. De där som skriver att det varit alldeles för mycket hbtq i partiet. Att partiet nu “äntligen” ska handla om “riktiga saker”, dvs, inte alla människors rättigheter, eller?

När jag läste Marit Deldéns inlägg, som även hon kliver av, så satt jag och nickade sorgesamt. Det är tung läsning, men det känns så väldigt sant. De dubbla budskap som vi ger varandra inom partiet. Även Henrik Brändén kliver av från sin post, och beskriver vad han upplevt problematiskt under sin tid som partisekreterare och är både läs- och tänkvärt. Jag tycker absolut att vi ska passa på att ta lärdom. Ta till oss det vi behöver för att komma ur vissa onda cirklar.

Som nyinvald styrelseledamot känns det idag inte jättepeppigt. Men jag skriver det med ett litet leende i mungipan, ska väl sägas. När jag läste någon tweet där någon sammanfattade PP med att det är “fullt inbördeskrig” i partiet, var min första reflex att tänka “näää, så är det väl inte..?”. Men, ptjaa, under mina år i partiet – och jag har varit med från början – har jag helt ärligt aldrig upplevt det som särskilt lugnt i leden. Det är på gott och ont, som man brukar säga, men poängen som behöver göras är det goda får allt smalare utrymme. För mig råder det inga tvivel om flera saker av det Anna, Marit och Henrik lyfter kommer att behöva tacklas på olika sätt.

I min eftervalsanalys lyfte jag själv flera saker, som jag upplever att PP behöver bli bättre på. Vård av aktivister, till exempel. Man blir väldigt mycket inkastad i saker, och får lite väl ofta ett massa skit kastad på sig för besväret. Det behöver vi vara vakna för, och fundera på hur vi tacklar. Allt ingår i en partikultur vi behöver vara mer medvetna om och bemöta på ett mer medvetet sätt. Jag tycker inte det känns pinsamt eller att det är ett svaghetstecken att vi har nån slags insikt om problem och fortsätter att utveckla både vår organisation och vår politik, helt enkelt.

Anna Troberg är i alla fall inte ett offer. Hon har gjort ett kanonbra jobb, som stretat i flera år och verkligen tagit partiet flera kliv framåt. Jag tycker det är bra att hon, Marit och Henrik lyfter några av de problemformuleringar som vi har att tackla kollektivt och att de förhåller sig föredömligt sansade när de gör det. Kanske blir deras avslut lika värdefulla i form av väckarklocka, som deras insats varit i partiet när de arbetat för det? Jag hoppas det. Jag räknar i alla fall kallt med att de kommer att fortsätta vara tillgångar i partiet, kunskapskällor som de ska ses som.

Det ska i vilket fall som helst bli jättespännande att följa och delta i debatterna som kommer att ta avstamp ur detta.