Alla samlar data idag. Ditt lokala Ica gör det. Min bloggsida gör det (och jag fattar knappt själv vad det går till eller hur det används). Tidningarna gör det. Alla gör det. Det analyseras och används på olika sätt, mestadels för att skapa vinster eller så, tänker jag mig. Det är fullständigt normalt att registrera och kartlägga. Kanske är det då inte alls märkligt att Björn Söder och gänget blir lite putta när folk blir förbannade över deras värdemätare – vem som får vara svensk, eller ens kvar i landet. Alla registrerar och etiketterar. Det är ju normen.

En annan grej som jag funderar på, är det oväntade problemet att använda läckande register som ett slags argument när jag diskuterar övervakning. Allt som samlas kan hamna var som helst – det finns folk som betalar för olika sorters informativa databaser, både lagligt och olagligt till och med. Men idag är i alla fall jag personligen ganska jäkla tacksam över att polisens register över kvinnor som anmält misshandel, har läckt, om man säger.

Ett problem med varning-för-läckor-retoriken är såklart att det någonstans då blir “okej” att någon datalagrar, slår det mig, beroende på vem det skulle vara. Är det verkligen rätt signal att skicka ut? Det vill säga, det är inte ett större problem att datat samlas in, så länge det stannar på rätt ställe. Även om det nog i princip alltid saknas nån slags grundläggande kunskap om vad eller vem det som samlar på sig informationen och i vilka syften det används.

Generellt sett, så skulle man ju ändå kunna tänka sig att poliser borde få samla in data, exempelvis. Det är ju som så att de har tillgång till lagliga registreringar av våra vanor, för att det ska underlätta att klara ut brottslighet och det är ju dem man vill ringa när man utsätts för brott. De flesta av oss är benägna att tycka att det är acceptabelt, ur nåt slags teoretiskt perspektiv. En del går till och med så långt som att säga att de gladeligen delar med sig av sina data, för de har ett såpass stort förtroende för polis och myndighet.

Fast när poliser samlar data – för det gör de, om romer, om syrianer, om kvinnor som misshandlats – så är det inte lagligt ens. Många har med rätta blivit förbannade idag, inte minst jag själv. Här uppstår en slags dissonans som jag tycker känns viktig att adressera: poliser diskvalificerar sig själv löpande, med undermålig etik, och ändå får de fortsätta ha tillgång till datalagrat material och ses ur andra perspektiv som helt acceptabla att handskas med våra privatliv i form av data.

Något som är lagligt är när FRA samlar in information om oliktänkande, ursprung och sexuella läggning. Jupp. Det som är oetiskt för de flesta, är helt lagligt för FRA. Och den shoppen är öppen för olika myndigheter, bland andra Polismyndigheten, för övrigt.

Egentligen är ingen lämpad att befatta sig med register fulla av känsliga uppgifter. När vi har ett riksdagsparti som vill sortera människor utifrån sina egna godtyckliga regler om ursprung och svenskhet, är det sannerligen inte långt bort från samma psykologi som Södertörnspoliser som “diagnosticerar” kvinnor som anmält någon för misshandel. Det gäller att tillhöra rätt grupp, för att få behålla sitt vita mjöl i påsen, kan man väl säga utan att överdriva.

Alla samlar in data. Det kanske handlar om vem det är som gör det. Det kanske är det man ska diskutera. Att man gör det, verkar vara helt omöjligt att adressera eller idka nån form av ansvarsutkrävan om, där opinionen är sval, minst sagt. Så vilka ska få samla in data? SD? Polisen? FRA? Myndigheter? Företag? Vilka av alla intressenter är särskilt lämpade att förvalta och föra register? Finns det någon över huvud taget som är det?

Inte ens jag skulle vara ett alternativ (i en värld där man alltid utgår från sig själv). Som sagt, jag har knappt själv koll på vad som händer med datat jag samlar ihop på min egna blogg, som ska föreställa vara nån slags insatt i problematiken vi lever med idag. Pinsamt nog.