Skillnaden mellan Socialdemokraterna och Nya Moderaterna är för mig lite som skillnaden mellan Ica och Coop. Det handlar inte om priser ens, utan nischning och varumärke. Båda siktar sin sig på samma köpare – väljare, menar jag – och båda gör det mesta för att vara tillmötesgående för sin konsumentgrupp. När man konkurrerar om samma väljare är det extraordinärt små skillnader det handlar om, som jag ser det och jag har många gånger av den anledningen pratat om “politisk teater”.

För tongångarna är minsann rätt höga mellan varven. Mellan S och M alltså – Ica och Coop har ännu så länge inte dragit igång några “turf wars”, vad jag känner till. Det vore lite intressant i och för sig att se reklamfilmer som riktas mot hur kassa de andra matvarubutikerna är i jämförelse med den egna, men de tycks ännu så länge klara sig utan att låtsas vara osams med konkurrenter.

När jag försöker hänga med i diskussionerna om extravalet (det som nu inte bli av), inser jag att det mesta jag läser handlar om ett slags perspektiv som handlar om okunskap. Delvis min okunskap om vad hela grejen handlade om (jag kan fortfarande inte släppa intrycket av att det i mångt och mycket var politisk teater för att etablera skillnader som inte finns). Delvis även om de som kommenterar det, och deras okunskap.

Ska man tänka långsiktigt behöver man antagligen förstå lite mer ingående vad som hänt, och det finns ingen välspridd kanal för information och kunskap vad jag kunnat se. Valrörelsen drog igång direkt, och analyserna kom generellt sett från egenintressen som jag uppfattade det.

Gunnar Hökmark hade en rätt bra rubrik på sitt inlägg där han kommenterar det hela: “Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det”. Nånstans gick den rubriken rakt in i hjärtat. Inte av den anledning som Hökmark skriver det, utan för vad just den formuleringen betyder principiellt, och hur långt bort jag uppfattar vår politiska verklighet befinna sig från den principen. Vi har exempelvis en fyraprocentsspärr till riksdagen:

“När spärren infördes i samband med reformen av riksdagen i slutet av 1960-talet var syftet att underlätta bildandet av handlingskraftiga regeringar genom att motverka en splittring av riksdagen i många småpartier.”

Jag kan, i min erkänningsvis stora okunskap som sagt, inte riktigt se vad som gjorts för att stärka demokratin i nån egentlig mening – kanske handlar det om det berömda tillkortakommandet i hjärnan att man tenderar att “bekräfta” det man tror sig veta, snarare än att ta in verkligheten som den är. Det mesta jag ser handlar om att positionera sitt parti. Partiet har ett slags självändamål, och Sverige som helhet stöps om för att det ska kunna fungera eller rent av överleva. (Det bor nån jämförelse med underhållningsindustrin här också, men hoppar över det denna gång…) Gissningsvis lider även politiker av den begränsningen, by the way.

Jag har ingen aning om det var bra eller dåligt att extraval utlystes. Jag landade mest bara med en känsla av att alla i riksdagen failat, som jag skrev. Jag har heller ingen aning om det är bra eller dåligt att extravalet nu är avblåst. Är demokratin död eller levande? Ar blockpolitiken död eller levande? Är tvåpartisystemet á la USA på intåg..? Ptjaa, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag tror en massa saker, men vem fan är jag att tycka om sånt jag inte vet nåt om, liksom?

Det sägs av väldigt många nu att politikerna har lurat oss väljare. När man inte vet vad som händer, eller förstår det, så ligger det nära till hands att tro på det. Det oroar mig så smått. Å ena sidan vill jag inte tro att politikerna medvetet lurar väljare (alldeles oavsett parti), å andra sidan kan jag inte utesluta att politiker lurar sig själva och snurrat in sig för mycket i självändamål.

Men kanske värst av allt: det är inte bra om svensk politik uppfattas som för svår att förstå.

edit: Jacob skriver informativt om vad som hänt och varför.