Vi kommer vara döda längre än vi kommer att leva, som Louis CK sa. Vi är alla otroligt oviktiga. Vi har ingen “mätbar” plats i universumet, vi är helt oviktiga på en skala som inte ens snuddar vid nån slags värdering, utan är renodlat faktual. Vi är ingenting, vi människor. Jorden har till och med genomgått radikala klimatförändringar genom årmiljonerna, utan att vi ens haft med det att göra, för att slå an till en samtida oro för mänsklighetens tillkortakommanden och makt.

Så går mina tankebanor när jag drabbas av nån slags ambivalens av min reflex att skriva något om terroristerna som mördade 12 människor i Frankrike igår. Jag vill säga något om orättvisor, om avtrubbning, kanske om hopp till och med. Om riskerna av att tycka en själv vara viktigare än liv och utveckling. Men allt blir så jäkla pompöst, när jag formulerar mig.

Allt jag läser, till och med, låter pompöst i mina öron. Grandiosa utspel, helt rätt ord, men av någon (för mig) oförklarlig anledning ryser jag och upplever det som precis så självrättfärdigande som de som tog till mord som medel.

Jag brukar säga att vi har alla tillgång till ett begränsat antal verktyg, som vi använder för olika saker. Jag måste kunna hantera likheter, för vi har inga andra verktyg att tillgå. Men nånstans kan jag inte släppa att min ambition och mina ord ekar i takt med den sorts förvissning som driver människor att begå mord i syfte att opinionsbilda. Vad är det för skillnad på min förvissning i jämförelse med andras, kommer jag på mig själv att tänka.

Vi är alla ingenting, som försöker göra någonting. Men jag undrar vad detta “någonting” ska vara för att det ska få ett riktigt värde. Och hur det i så fall mäts.

Jag är inte rädd för terrorism i alla fall. Jag bävar möjligen för de politiska utspel som kommer att dyka upp i kölvattnet, det är ju en lärdom vi gjort sen gammalt. Men jag är inte rädd för terrorism. Däremot är jag lite rädd för mig själv, och mina känslor just nu. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det.