Jag var med om en riktig rysare igår – jag kom på mig själv med att uppleva att Birro har en poäng, när han lyfter att han mer eller mindre hamnat på undantag på grund av sina åsikter. Nu finns det massor av detaljer i hans resonemang som gör det lätt att avfärda – inte minst det där egotrippade  – men han har en poäng. I Sverige är vi faktiskt inte så “fria”, som man skulle kunna tro när man följer mediernas rättmätiga vrede över terrordådet mot satirtecknarna.

Ta Dan Park, som exempel. En svensk konstnär, och det mesta han producerar som jag sett till är renodlad skit. Det är rejält rasistiskt, hatfullt – såpass att han blivit dömd för hets mot folkgrupp. Det är alltså inte tillåtet att göra sig lustig över folkgrupper på det vis som man nu ser opinionen lyfta som en viktig princip att få göra i ett fritt samhälle. Jag har ingen större lust att försvara Dan Parks specifikt. Inte ens Lars Vilks. Jag upplever dem båda vara provokatörer som går ut på att skapa schismer mellan grupper i samhället, snarare än nån önskan om att utveckla den.

Jag tycker helt enkelt inte om vad de gör, gillar inte deras bidrag i samhället och tycker verkligen inte att det de gör är viktigt eller roligt. Man skulle kunna argumentera, “men du har inte ihjäl dem, i alla fall”, vilket såklart är en poäng. Jag tar specifikt inte till vapen och tar livet av dem, för att jag inte gillar vad de gör. Men hur ska man förhålla sig till ett samhälle där man har en lag och ett regelverk som går ut på att tysta människor av den här typen i alla fall, när allt kommer omkring?

Ambivalensen kring just Hets mot folkgrupp-lagstiftningen, dyker upp med jämna mellanrum och jag vet inte riktigt vilken fot jag ska stå på. Ur ett principiellt perspektiv så är det helt bisarr lagstiftning. Vi borde vara tillräckligt starka, etiska och moraliska i samhället för att inte oroa oss över att ge fotfäste åt den sortens usla åsiktsspridning som lagen är tänkt att tackla. Ur ett praktiskt hänseende, så måste man försöka skapa ett samhälle som är drägligt för de som är målet för hetsarna. Människor ska inte behöva leva i rädsla, och är särskilt viktigt nu när vi har ett rasistiskt parti i riksdagen.

Det blir ganska specifikt när Veronica Palm (s) polisanmäler Björn Söder (sd) för Hets mot folkgrupp, samtidigt som hela världen håller andan och följer jakten på de terrorister som skjutit människor för deras åsikters skull. Jag har sannerligen ingen lust att försvara Björn Söder heller, om man säger. Jag tycker att han har fullständigt vidriga åsikter, och det är helt klart otäckt att han sitter som talman och vräker ur sig det han gör.

sdsatir

Men att vårda yttrandefrihet handlar inte om att vårda det som ska anses vara rätt åsikter. Det är ju det som är kruxet. Yttrandefrihet handlar om att ge de där människorna rätt att säga och tänka det de gör, som inte är särskilt trevliga. För vad händer den gång jag har en åsikt som andra anser vara vedervärdig? Dealen är att få tycka fel. Galet. Uppåt väggarna. Och gå fri. Det är det yttrandefrihet handlar om, och det är det som vi som samhälle explicit syftar till när vi stormar mot terrorism av det här slaget.

När “vad ska man få skoja om” kommer på tal, så brukar jag säga att man får skämta om precis allt. Men man har ingen skyldighet att tycka att allt är roligt. Det är lättare sagt än gjort. När jag inte tycker att något är roligt har det till och med hänt att folk blivit aggressiva över det. Jag tycker mig märka det i flödena nu. Satir som snurrar runt och som jag upplever är osmaklig och inte det minsta rolig. Nästan översittaraktig och helt klart rasistisk mellan varven, men det finns ett värde i att det syns.

Frågan är när den principen övergår i andra principer, när det gäller oss själva. Jag har exempelvis ingen som helst lust att hjälpa till att sprida bilder som jag nånstans i själ och hjärta upplever som rasistiska eller tveksamma, även om jag för den sakens skulle inte ställer mig på nån barrikad och förespråkar förbud av dem. Men jag upplever det som likaledes problematiskt att försöka försvara yttrandefriheten på riktigt, när det handlar om Birro, Söder eller Parks.

Som vanligt blir jag smått avundsjuk på de som bara kan ta ställning för det ena eller andra, rakt upp och ner. Tvärsäker om vad som är rätt och riktigt för en frisk och sund yttrandefrihet och i förlängningen ett sunt samhälle där människor känner sig trygga och fria från hot och hat, kan i alla fall inte jag känna mig.

Det är oftast dumjävla idioter som sätter yttrandefriheten på prov. Men det är inte bara yttrandefriheten, utan även oss som individer och samhällsbyggare.