Vi lever i intressanta tider när premiärminister David Cameron går till val på att förbjuda kryptering (via appar som snapchat exempelvis). Det är hans löfte som reaktion på händelserna i Paris. Den händelse som inspirerat miljontals att lyfta vikten av att ha oinskränkt yttrandefrihet, ironiskt nog.

Jag undrar i alla fall vilka Cameron menar med “vi”, när han undrar om “vi verkligen vill tillåta kommunikation mellan människor”? För låt er inte luras av att han snitsar till det med att det skulle handla om terrorister. Du kan inte inskränka yttrandefrihet och privatliv litegrand. Det är alla eller inga. Det är antingen tillåtet med kryptering eller inte. Det är antingen tillåtet med privatliv eller inte. Där finns inga respektabla gråzoner i nån praktisk mening. Det ligger väl i linje med tidigare förd politik – vi ska inte glömma att Camerons regering besökte en tidning och slog sönder hårddiskar, efter Snowdenläckan. Gissningsvis för vår “trygghets skull”.

“In our country, do we want to allow a means of communication between people which […] we cannot read?”

Helt galet att vi på den här sidan om millenieskiftet kan råka på en sån frågeställning från en västerländsk, politisk ledare. Men det värsta är nog inte att Cameron går till val på att förbjuda privata samtal. Det värsta är nog att han upplever att det är en bra politisk plattform att få röster genom. Skräck säljer, eller nåt. Vill vi verkligen tillåta privata samtal som land? Det skär i hjärtat att man ska behöva besvara frågeställningen med ett “ja, snälla, låt oss vara tillåtna till det”.

* * *

Missa för övrigt inte listan av andra politiska makthavare som demonstrerat för yttrandefriheten de senaste dagarna. Dessutom tycker jag ni ska kika på PEN-institutets undersökning som visar att journalister censurerar sig själva.