Sitter och läser om “Putins soldater på nätet” i DN. I korthet; människor anställs för att låtsas vara något de inte är, i syfte att påverka opinionen online. Det här är inte ett ovanligt grepp, det har till och med ett namn, astroturfing, konstgräs, istället för gräsrötter. Det är naturligtvis förfärligt på alla sätt, särskilt när det benämns som “soldater på nätet”, tänker jag spontant när jag läser artikeln.

Men varför kallas de för soldater, undrar jag? Det handlar ju om opinion. Om PR, om att manipulera och kontrollera. Lobbygrupper kanske kan kallas soldater också? Missförstå mig rätt, jag vill på inget vis i världen försvara det helt klart oetiska beteendet som det här är ett exempel på, men det slår mig att det blir en vinklig i själva språket här som på sätt och vis ingår i den stora gråskalan av manipulation och opinionsbildning. Språket. Samma som används av de där soldaterna på nätet.

På sistone har det handlat ganska mycket om IS förfärliga terrorverksamhet, bland annat har jag sett massor av tweets där man ber människor att inte sprida deras propaganda. Det vill säga, inte sprida videor där människor avrättas för att föra fram IS budskap. Någon kallade det till och med för “lyckad marknadsföring” i nån tidning. Det är marknadsföring, PR. Opinionsbildning medelst skräck och förfärligheter.

Det är den sortens vardag vi lever i, inom sociala medie-kretsar. Det är alldeles för ofta omöjligt att veta vem som är på riktigt, eller vem som trollar, eller vem som driver en kampanj. Där blir språket extra intressant. Ordvalet. Putins soldater på nätet, SD har även de använt sig av den här metoden, organisationer över huvud taget vill försöka få till “arméer” av ambassadörer för att pusha för deras budskap, varumärke eller produkt. Arbetsplatser har inte minst börjat tala om sin personal som potentiella ambassadörer.

Möjligen behövs Putins soldater på nätet finnas som språklighet för att vi ska förstå allvaret. Själv fastnar jag i en fundering om var gränsen går mellan en soldat och en ambassadör. Eller när man är nyttig idiot, när man är en helt vanlig människa som vill tipsa om något man själv bryr sig om och vill att andra ska få veta.

Jag tror inte att särskilt många blir förvånade över att läsa ett sådant reportage. I flödet pågår som sagt ständig “utbildning” i vad som förtjänar uppmärksamhet och behovet av att lära sig att inte ge uppmärksamhet, som minst lika viktigt. Vi kommer nog aldrig att lyckas undvika helt att låta oss luras – ibland vill vi ju till och med att saker ska vara sanna, för att bekräfta våra världsbilder. Men förhoppningsvis hjälper artiklar om Putins soldater oss att lära oss att vara lite försiktigare. Även när det inte går att klistra en rysk militärisk etikett på det.