Nu blir det meta. Det är en sak som jag ofta stöter på, som jag inte riktigt får grepp om. Det är när jag lyfter ämnen här på bloggen (eller för all del på andra plattformar), och så får jag kommentarer som i princip förklarar för mig, det jag redan skrivit om. Ungefär, jag skriver att jag inte gillar röda karameller, för att… och så dyker någon upp och förklarar för mig att jag inte borde äta röda karameller för att… fast med andra ord.

Ibland tänker jag att jag är lite för otydlig, kanske, i mitt inlägg. Jag tillhör ju den där minimala gruppen som i stort vägrar tala om för folk vad de ska tycka. Jag är helt nöjd med att berätta vad jag tänker, och baserar mina beslut på, och håller alltid en dörr öppen för att ha fel. Det här är något som kan uppfattas som ett svaghetstecken, har jag förstått. Men själv letar jag ofta och mycket efter skribenter i olika ämnen jag är nyfiken på, som förhåller sig precis så. Så få pekpinnar som möjligt, och gärna med lite färdigt fotarbete som det är upp till mig att fortsätta vidare på för att skapa mig min egna uppfattning. De som inte skriver mig på näsan, eller beställer reaktioner eller aktioner av mig, är de jag respekterar mest själv.

Det är ju onekligen det allra vanligaste, att vara tydlig och peka med hela handen. Det är en slags norm. Och jag ska säga att jag inte tycker att det är dåligt, det är bara överrepresenterat. Och hamnar oftare i högen “agenda”, än sorterar som upplysande eller informativt.

Jag har stött på ordet “mansplaining” ibland, som jag tycker är lite roligt ord för det här inte helt ovanliga fenomenet (som jag inte tror är något bara män gör, kanske ska tilläggas). Jag blir dock lika förvånad varje gång. Och nästan alltid tar jag en vända i rondellen och undrar om det är mig det beror på, som inte varit tillräckligt tydlig. Samtidigt kan jag tycka att när jag tar på mig det ansvaret, så har jag underförstått gjort bedömningen att människan i fråga inte riktigt hänger med. Något som tangerar med att vara nedsättande ironiskt nog. Och det försöker jag undvika som pesten. Det finns för många messerschmidts här i världen.

Oftast handlar det nog om att vara hjälpsam, tänker jag. Men samtidigt är det ganska tråkigt att uppleva känslan av att inte blir “hörd”. Att nån verkligen inte läst eller lyssnat, utan använder mig som avstamp för att propellera sitt egna. Och, nånstans där blir det krångligt, eftersom jag ju med flit inte pekar med hela handen. Tanken är ju att folk ska kunna ta till sig och förkasta vad det nu än handlar om.

Vill det sig riktigt illa, så kan jag ibland till min förvåning se mina ord och idéer användas i olika sammanhang, och när jag poängterar det så är det inte sällan så att den som lånat mina ord glömt bort att det var jag som sa det. Jag tror att det är naturligt. Det jag skriver, säger och gör, är ju påverkat nånstans ifrån. Ingen av oss går omkring och är superunika, precis. Jättars axlar, och allt det där.

För att höras måste jag i vart fall förhålla mig till andras förväntningar om hur saker ska uttryckas och i vilka sammanhang. Ibland är det självklarheter. Vi använder ju oss av ord för att kommunicera till exempel. Skulle ju bli körigt om man använder sig av ett helt annat språk, om man säger. Samtidigt så kan samma språk, samma ord, bli helt olika upplevelser. Skillnaden mellan min avsikt i det jag skriver, och vad som förväntas, och sen slutligen förstås som, kan ibland vara enorma.

Jag blir inte arg när folk förklarar för mig utan att förstå att det är precis vad jag skrivit eller sagt redan. Jag tänker att baslinjen ligger på en slags önskan att dela med sig av kunskap, och det är bra. Men det tär faktiskt lite grand varje gång. Varje gång blir jag lite mindre hörd, lite mindre respekterad, och jag tror att ett sätt att bekämpa den sortens förslitning är att försöka ta reda på vad det är som gör att folk förklarar saker för mig som jag redan vet. (Och de borde veta, eftersom jag sagt det. Ibland flera gånger.)

Har du erfarit det här? Har du kanske kommit på dig själv, rentav, att “mansplaina”?

Vad är det jag behöver förstå egentligen, här, som inte handlar om min kunskap som jag ju har lite mer koll på. Jag blir ställd när det dyker upp kommentatörer här på bloggen som med sina ordval får det att låta som att de inte håller med, men visar sig ändå dra samma slutsats. Blir jättekonfys. Undrar ibland om det här inte är en ganska viktig kommunikativ nöt att knäcka. Jag vet bara inte vad det är som triggar det där. Vet du? Och ja, lite ironiskt blir det väl att jag frågar! ;)