Nånting som jag återkommer till ofta är ansvar. Vem tar ansvar, och för vad? Det kan vara småsaker – som att man är försenad till något och är ett praktarsel mot en taxichaufför, som underförstått ska både bära ansvaret och lösa problemet genom att köra in minustiden som kunden själv orsakat. Vardagen är fylld av småsaker som handlar om att ta hänsyn, men slutar i nån annans ansvar. Ibland undrar jag om det är en tidsrelaterad grej. Att vi på nåt vis befinner oss i en tidsålder där vi lider av nån slags kollektiv hybris, och ser ansvaret som något som andra bär? Eller om det alltid varit så?

När en nioårings huvud dunkades mot marken av några väktare, såg jag till min förvåning hur folk faktiskt tyckte att nioåringen hade nåt slags ansvar. Det pratas om att nioåringen var efterlyst, för att ha avvikit från sitt flyktingboende – men inte bara för att ha avvikit, utan för att ha varit “kriminell”. Så kommenterar Jernhusen, företaget som anlitat säkerhetsföretaget vars personal filmats göra, vad som för mig ser ut som ett renodlat övergrepp på ett barn.

Nioåringen är kriminell säger Jernhusen och de som tycker det är kanon med lite ordning och reda. Kriminell. Nånstans går mitt hjärta sönder lite. Ungar kan vara utomordentligt jävla jobbiga. Jag kan förstå de föräldrar som ibland förbannar att det inte är tillåtet att lappa till dem, och som jag lika mycket beundrar för att de inte ger efter för den reaktionen. Barn, det är liksom vårt ansvar att ta hand om. Ungar är brutala tålamodsmaskiner, och det är därför vi behöver vara vuxna.

Vi som är vuxna ska ta hand om kidsen. Jag vet inte när den magiska gränsen går där det är dags att ställa krav på barn. Lära dem om ansvar. Men det slår mig att det måste vara svårt när vi lever i en vardag där väldigt få steppar upp och tar ansvar. Det är oftast nån annans fel. Det är det som hörs mest. Exakt när lever vi som vi lär? I vilket läge lär sig ett barn att ta det ansvar vi som samhälle anser att de borde ta?

Med facit i handen har vi här minst två företag, Jernhusen och vaktbolaget, tillsammans med en jäkla massa tyckare online, som i praktiken anser att en nioåring bär ansvaret – om inte hela, så åtminstone en stor del. Tillräckligt för att de själva inte ska behöva ta något. Det slår mig som rejält ironiskt – alldeles oavsett om detta är en ny företeelse eller om det alltid varit såhär – att man avkräver av ett barn det vi som vuxna inte klarar av. Att ta ansvar.