Härom dagen så fick jag ett smärre utbrott av trötthet på alla idioter. Varför, varför ska man behöva försvara idioters rätt att vara idioter, ständigt, varför kan de aldrig hjälpa till. Ungefär. Frustrationen gick över ungefär lika fort som det tog att skriva och posta, men själva grundtanken har dröjt sig kvar. Jag twittrade en tanke som utkristalliserats ur detta; Det är ditt ansvar att du väljer att provocera. Det är mitt ansvar att inte förbjuda provokationer.

Jag får bli trött på alla idioter. Jag får tycka att folk är idioter. Men jag får inte under några omständigheter förbjuda människor från att vara idioter. Där nånstans går brytpunkten. Eller som Piratkatten skrev:

Frågan är hur man retoriskt förhåller sig till de nödvändiga gränser man måste ha för att få kalla sig ett demokratiskt samhälle, som när går ens ilska över i hets, exempelvis. Men det slår mig för att denna avvägning ska kunna existera alls, behövs de så kallade åsiktskorridorerna. Det nya ordet för politisk korrekthet.

Jag är i stort politiskt korrekt. Förhåller mig till flera åsiktskorridorer som jag tycker leder nånstans. Jag ser exempelvis inget som helst behov av att få rita nidbilder på Muhammed, eller skriva scenarior till datorspel med radiopratare man inte gillar. Jag känner till och med ett djupt motstånd mot att tala om för folk vad de ska tycka. Eller att generalisera. Eller att köpa stereotyper som det vore naturligt. Jag har inte ens behov av att välja sidor i debatter, blir mest bara trött av tävlingspisserier. Jag är lyhörd för grupper som jag inte tidigare identifierat mig med eller förstått, när de försöker förklara hur de kan bli sårade av okunskaper som sprids.

Traditionellt sägs det att de som provocerar är de som vågar, och att de som tycker att man “inte säger vissa saker” är fega. Men när jag gång på gång hamnar i situationer där jag ändå försvarar en princip trots att de som symboliserar problematiken är praktarslen – så är det inte av feghet. Jag inser att jag är modig som vågar förhålla mig känslig till andras känslor, öppen för kunskap om andra gruppers problem, stark som tar idioter i försvar. Jag inser att jag behöver bidra med det smalare spåret. Jag behövs. Lika mycket som satiriker och konstnärer som provocerar.

Så för ovanlighetens skull så tänker jag nu provocera medvetet: Ni behöver mig. Ni behöver min PK. Ni behöver min känsla för att inte trampa på folk i onödan. Det vore nog inte så dumt med fler som är som jag. Som strävar att tycka utifrån kunskap och respekt för människor, tar hänsyn till deras olika försättningar och respekterar de problem som följer med det – utan att för den sakens skull förbjuda förekomster av knäppskallar. Ni som avskyr åsiktskorridorer och politiskt korrekthet behöver mig mer än nånsin.

För så lite som jag förstår behovet av att vara ett arsel, så mycket förstår jag behovet av att det är tillåtet att vara det. Och vi behöver vara många fler, innan vi plötsligt hamnar i ett samhälle där det blir jävligt svårt att tycka nåt alls, över huvud taget.