Tycker det är svårt varje gång rökning på offentliga platser är på tapeten. Eftersom jag är rökare själv. Tycker det är svårt när den nya folksjukdomen fetma är på tapeten. Eftersom jag är fet själv. Jag funderar ibland varför det är så, varför jag drar mig för att ha en åsikt eller “lägga mig i” när mina laster debatteras. Är det för att jag inte är objektiv? Det är jag väl aldrig, när jag tycker till? Ingen är objektiv när de uttrycker sina åsikter, kan man till och med säga. Man har ju sina anledningar att tycka det man tycker.

Vad är det då som gör att jag känner enormt tveko att tycka till i just de här ämnena? De som jag rimligtvis förväntas ha en åsikt kring? Jag tänker att det kanske är för att jag nånstans köper tanken på att jag är fel ute, som röker och äter choklad. (Ibland till och med samtidigt.)

Jag tänker på hur min “rökarvardag” ser ut. Hur jag fimpar cigaretter under skosulan för att kunna slänga dem i papperskorgar. Hur jag alltid går undan från hållplatser när jag röker. Hur jag alltid har våtservetter i väskan, för att kunna göra rent händerna som luktar förfärligt efter att jag rökt. Hur ofta jag tvättar händerna av samma anledning. Hur jag hänger min jacka på annan plats på jobbet, för att mina ytterkläder inte ska stinka ner mina icke-rökande kollegors kläder. Jag är en sån människa. Som tar hänsyn.

Till exempel så tränger jag mig aldrig in i vagnar eller bussar utan att släppa av folk först. Eller ställer mig längst fram och surfar så folk får stå som gamar runt chauffören för det går inte att gå bakåt då någon hittat en bekväm plats att luta sig mot och sträcka ut benen. Håller åt mig på sätet, särskilt med tanke på att jag är en tjockis. Jag tar hänsyn, för mina livsstilsval inte ska störa andra. Jag gör detta mer eller mindre omedvetet. Det går på automatik.

Det är ju jag som gör fel som röker. Och inte motionerar tillräckligt mycket. Mina laster syns, och jag har dem inte för att jävlas med andra. Det finns de som är långt mindre hänsynsfulla såklart. Som röker i busskuren (fattar inte hur de tänker). Som tränger sig före i köer, trampar en på fötterna, tutar ilsket när alla är i samma trafiksituation. Som knuffas, vrålar i sina telefoner, luktar illa om käften, fiser i smyg på bussen, dunkar in sina ryggsäckar i ansiktet på folk i t-banan. Smetar sina prillor lite varsomhelst, och bor man nära en krog så får man snubbla över deras ölflaskor på morgonen.

När man bor i en stad så “drabbas man” av andra människor hela tiden. Ibland är det irriterande. Alltid är det ofrånkomligt. Jag tar hänsyn. Skulle jag sluta röka i morgon, och utveckla motivation och styrka att skippa sockret i mitt liv, skulle jag fortfarande ta hänsyn, för jag är sådan som människa. Men gissningsvis kommer ingen lagstiftning i världen kunna rädda oss från att vi störs av våra medmänniskor i vardagen, ens om de tar hänsyn. Alltid är det något som stör.

Nåja, jag är sak i målet, så jag borde nog hålla käften. Tänker i ett egenintresse, så min synpunkt är i sig inte riktigt lika värdefull.

Men om det nu är acceptabelt att försöka tvinga in förändring där man stör sig på människor så kanske det finns ett antal andra lagstiftningar man skulle kunna tänkas fundera på. Förbud mot hundar kanske? Eller frigående katter som äter upp alla fina fåglar? Förbjuda personbilstrafik i innerstan…? Jag bara undrar. Jag är inte part i målet för någon av dessa företeelser, och jag råkar dagligen ut för den nedskitning i näromgivningen som dessa saker orsakar, och som ibland varit nära att ta mitt liv till och med. Kan vi få till några lagar om det…?