En sak som händer mellan varven är när jag konstaterar att jag är medelmåttigt intelligent, att folk jag pratar med försäkrar mig att det inte stämmer. “Du är ju skitsmart, Emma!” Det är socialt begåvade människor, som jag tolkar vilja stärka min självkänsla när jag kommenterar saker åt det hållet. Men innerst inne blir det nästan lite värre när det tolkas som en självförtroendegrej, snarare än självinsikt. Att försöka försäkra mig om att jag är smart blir nästan att fördumma mig: att det är viktigare att tro att jag är smart, än att faktiskt vara det.

Jag mår inte dåligt av att vara medelmåttigt intelligent. Jag är smart nog att veta att jag inte är smart nog att veta allt. Det har hjälpt mig många gånger. Det har varit min inkörsport till ödmjukhet och det har varit ett sätt att ha kvar en fot i backen i situationer där jag annars kunnat sväva iväg på nåt hybrismoln. Jag är av medelmåttig intelligens och helt okej – om inte lite stolt rent av – för det. Länge leve medelmåttorna, brukar jag säga.

Men så säker på att jag tillhör genomsnittets mitt, lika osäker är jag på vad intelligens är. En kompis som är med i Mensa, tack vare eller på grund av, sin höga IQ, är en sån där kille som jag ibland undrar har alla hästar hemma. Han är smart, absolut. Skitgullig till och med mellan varven, men det är något som slår slint, rejält. Lite för ofta greppar jag efter skämskudden när grodor trillar ur munnen. Jag undrar vad den där IQ-n är, vad det är det mäter. Jag tänker själv att det handlar om inlärningsförmåga. Att kunna ta till sig information och processa det. Vara något sånär logisk.

IQ verkar till exempel inte skydda mot dåligt självförtroende. IQ överlag, verkar inte skydda människor från att vara människor, även om det är populärt att framställa intelligenta människor som närmast oförmögna att hysa mänskliga känslor eller inneha social kompetens i populärkulturen. Intelligens kan antagligen sägas vara användbart till och med när man gör jävligt dumma grejer. Det bor nån slags värdering i intelligens, i IQ, som inte förtjänar att bo där, tänker jag ibland.

Att vara intelligent ska väl nånstans vara hjälpsamt för en, att ta sig fram i tillvaron i alla fall. Ju högre “poäng” desto bättre borde det väl gå för en. Att ha hög IQ kan dock vara ganska jobbigt att leva upp till. Plötsligt ska man ha bättre förutsättningar och därför måste man lyckas bättre än andra. Jag läste om en kille som var en sån där superunge – värsta mattegeniet från barnsben, och som inte ville jobba på Nasa. Jag kan inte hitta länken precis nu, men han berättar om folks oförståelse för att han inte vill glassa på Nasa, utan tycker det är kanon att vara stadsplanerare i Indien istället.

Det är en trygghet att ligga på medel. Jag har inget att leva upp till, och gör ingen besviken. Lite fegt, men ändå. Men sanningen är att jag många gånger ser skitsmarta människor agera i egenintresse, göra svindumma saker och tänker i mitt stilla sinne att de som är så smarta, borde göra bättre ifrån sig. Det är inte en jättetrevlig inställning precis.

Förväntningarna som kommer på den som är intelligent är antagligen inte baserade på vad som är i den intelligentes intresse, om man säger. Jag är såklart jätteglad om de allra smartaste ägnar sig åt samhällsbärande utveckling. När Stephen Hawking varnar om att vi behöver kolonisera rymden inom 200 år för att kunna överleva som mänsklighet, inser jag att jag inte har så mycket mer än glada tillrop till de som kan “matematik”, att bidra med. Nånstans är det ju tacksamt om de med hög IQ slår sina kloka huvuden ihop och fixar till saker här i världen.

Men det är lite som med religion, kommer jag på mig själv med att tänka. Om de nu är så smarta, varför har vi så stora problem i världen fortfarande, ungefär. Så vad är intelligens? Och varför anses det vara så himla mycket bättre än att vara medelmåttig? Var kommer värderingen ifrån, och förtjänar värderingen att finnas? Är kunskap samma sak som intelligens? Är kunskap viktigare än intelligens rent av? Jag, i min begränsade(?) medelmåttighet blir ofta förvirrad när jag landar i de där tankebanorna.

Hur som helst tänker jag på allt det här när jag kollar på en ny serie som heter Scorpion. Som handlar om ett gäng superintelligenta människor, som har med sig en “vanlig människa” i gruppen för att lära sig att vara… människor. Eller filmen om Alan Turing, som valde att ta sitt liv då han inte fick vara människa. Och det är väl just det där jag fingrar på i tanken – jag vill inte vara en “omänniska”, supersmart och omöjlig att umgås med. Varför i hela fridens namn skulle det vara eftersträvansvärt någonsin? Var kommer statusen att vara intelligent är bra ifrån, när det är ett så pass högt pris kopplat till det?

Kanske är tanken att jag ska känna mig nöjd med min begränsade intelligens. Kanske är det mitt sätt att undermedvetet välja att vara lite dummare än jag annars skulle kunna ha potential för. Kanske är det ett sätt att förhindra att jag söker kunskap. Jag vet inte. Men det blir nästan som att välja trygghet och anonymitet. Men men, om jag var jätteintelligent säger fördomen att det här inte borde förvirra mig, ironiskt nog. Var det ett tecken på intelligens att jag funderar ihjäl mig över saker, så vette fanken om det är så jäkla smart det heller.

Intelligens verkar helt enkelt inte räcka till. Vad det nu är tänkt att användas till.