Jag är inte en skattemotståndare, även om jag “betalar” för saker som jag inte direkt har glädje av själv. Som vägunderhållning, eller dylikt. Jag är en sån där människa som tycker att det är helt okej att betala skatt. När jag ser mig omkring i samhället, ser vad det kan ge, så ger det mig mestadels en rätt skön känsla i magen att jag faktiskt är med och ser till att det kan funka så bra, som det ofta gör.

Jag betalar till och med skatt till svenska kyrkan, trots att jag är ateist – eftersom jag tycker att de som organisation gör en massa bra saker för människor. Galet, säger några av mina kompisar, men men, så funkar jag.

Jag vill emellertid inte att ett öre av mina pengar ska gå till svensk filmproduktion. Inte en krona. Därför att de pysslar med såna här grejer:

Svenska filmbolag tar nu i med hårdhandsk­arna mot piratkopiering på nätet. På kort tid har fildelare krävts på tiotals miljoner kronor, visar DN:s kartläggning.

Jag har sedan några år tillbaka vägrat se svensk film. Jag laddar inte ner svenskt, jag tittar inte på svenskt, jag undviker allt sådant eftersom detta inte är första gången de sänker sig i mina ögon, moraliskt och etiskt. Men jag betalar för det via mina skatter. Kulturstöd är en sån där grej som jag är helt okej med – men jag är inte okej med att mitt (om än blygsamma i jämförelse) tillskott till filmproduktionsindustrin ska gå till den typen av frivolösa rättsliga spel som DN rapporterar om.

Inte en spänn vill jag bidra med. Om det är som Per Bill (m) skriver i Expressen så att den nuvarande regeringen hotar svensk filmindustri så har regeringen mitt fulla stöd i så fall. Inte en krona ska industrin ha. Men gissningsvis handlar det inte om att förneka industrin understöd för att driva civilrättsliga processer mot väljare för en aktivitet som bevisligen varken skadat industri eller samhälle. (Det finns åratal av forskning på det, varsågod och läs.) Det är nog bara ett bråk om hur många miljoner det ska handla om.

Tanken har väckts redan tidigare – som att jag har ansett det vara helt okej med public service, bra till och med. Bra i det stora hela. Tills de ingår i en rättstvist som sätter budbärarimmunitet och nätneutralitet ur spel. Detta kan jag med gott samvete inte låta mina skattepengar gå till. Jag vägrar vara med och betala för det. De må ha andra bra sidor, precis som svensk filmindustri, men det är deras värsta sidor som tynger ner hela konceptet, vad mig anbelangar.

Ja, jag är förbannad. Förbannad och besviken.

När jag handskas med andras pengar är jag enormt etiskt driven, och jag förväntar mig det från de som handskas med våra gemensamma tillgångar. Fildelning är inte skadligt för samhället. Jag är så förbannat trött på att toppskiktet i vårt maktspektrum tillåts presentera sig som offer. Upphovsrättsindustrin är inte offer. De tjänar pengar. Fildelare är till och med de som betalar mest, visar mer eller mindre all tillgänglig forskning.

Fildelning är inte ett samhällshot – upphovsrättsindustrierna är det däremot. På riktigt. Och det vill jag inte att mina skattepengar ska användas till. Kan mina kulturmärkta skattepengar föras över på svenska kyrkan istället? För de sparkar åtminstone inte nedåt.