Jag råkar i princip aldrig ut för näthat. Ja alltså, det händer att folk hatar på mig, men inte så till den milda grad att jag får hot-mail eller så. Överlag kan mitt internet vara ganska trevligt, där jag tjötar med folk lite överallt ifrån, och där jag och andra kan mötas och nörda ner oss i saker som vi har gemensamt där och då. Om Anita Sarkeesian nånsin har den glädjen av nätet, tar jag för osannolikt. Om hon inte har något sidokonto eller så, där hon kan få vara sig själv med hjälp av anonymitet.

Sarkeesian hade en åsikt, och rent sakligt, så får man vara beredd på att folk har synpunkter eller egna åsikter att bidra med. Vad jag själv kunnat se runt om dock är inte riktigt vad man brukar föreställa sig när man snackar om att vara beredd på att andra har synpunkter. Jag behöver inte ha tillgång till hennes inbox, för att veta att jag kan förstå att hon försöker minimera sig själv som måltavla så mycket som möjligt, genom att aldrig visa känslor eller skoja, eftersom det då kan användas som slagträ mot henne, som hon berättar i länken ovanför.

Detta är inte något som endast drabbar henne. Zlatan Ibrahimovic, vår svenska stolthet, behöver lära sig hålla tand för tunga och inte visa känslor. Den spaningen gör Croneman, när han kommenterar den rådande övervakningsmentaliteten i samhället. Kändisskap är en ursäkt för att gå över alla möjliga gränser för oss i publiken, det vet vi ju sen gammalt. Och nu tillåter teknologin oss att krypa rejält under skinnet på människor vi antingen beundrar eller är sura på.

Både Zlatan och Anita har säkert stora behov av att slippa känna sig övervakade och påpassade. Men de har båda valt att finnas i det offentliga. Att ta plats, att provocera. De ingår i en ny stor grupp vi behöver vårda rätten till att få vara anonym online för, tänker jag. För jag missunnar verkligen inte någon möjligheten att förfäras över flygplanskrascher utan att någon drar växlar av det. Eller glädjas över att X-files ska spela in en ny säsong i sommar, utan att förlöjligas som ytlig eller rent av dum som gillar serien när det finns andra, mycket viktigare saker… och så vidare.

Det är många som patrullerar i det offentliga, synar i sömmar och bedömer och dömer ut. Snart får ingen vara människa utan att riskera skit, på ett eller annat sätt. Eller kanske är det redan för sent?

Hur som helst började jag fnissa för mig själv, när jag funderade på att de som jagas och vars aktiviteter hotar möjligheterna till anonymitet online till vardags, möjligen blir vankelmodiga vid tanken på offentliga personers behov att “gömma sig”. Kanske, rent av, finns det ett och annat anonymt troll därute som tycker att det borde vara förbjudet för kändisar att vara anonyma online. I vår emellanåt galna värld full av rättfärdiga, skulle det inte förvåna mig.

Under tiden så funderar jag på om det möjligen är så att det bor en liten judge Judy i alla, och det är varför integritetsdebatterna får så lite utrymme. Som en ferengi (Star Trek DS9) svarade på kommentaren om att de behandlades förfärligt på arbetsplatsen: “It’s every Ferengi’s dream to become the oppressor.”