Det händer att jag konstaterar att mänskligheten inte är i synk med utvecklingen. En tanke som jag får när exempelvis folk inte riktigt kan hantera att någon tycker annorlunda än en själv. Eller är svår att identifiera sig med – har fel kön, sexualitet, intresse eller vad det nu kan vara. Passar man inte in, kan man till och med få hela mobbar på sig. Eller upplevs man inte passa in, kanske jag ska skriva. Det är inte sällan ganska godtyckliga “regler” som triggar raseri.

Vi har väldigt svårt att undvika att ingå i lynchmobbar, eftersom de är så lika nödvändigt, starkt opinionstryck från en allmänhet när det behövs. Samma verktyg, kan man säga, där det åt ena hållet mer eller mindre är skadligt, och åt andra hållet mer eller mindre är oumbärligt. Och allt däremellan.

Den moderna människan har i det digitala till sitt förfogande ett verktyg som är lika mycket destruktivt vapen som livsavgörande nödvändighet. Och vi är inte riktigt i synk med det alla gånger, även om jag känner viss förhoppning att vi kommer att klara av det.

Det kan kännas hopplöst ibland, men i längden kommer vi att fixa det. Vi är inte mer än människor, och vi har därför som människor oerhört kraft och potential att lära oss. För att lära oss behöver vi vada genom våra tillkortakommanden. Det bara är så. Så kassa som vi är att hantera förändring eller olikheter, behöver vi det trasiga för att hitta till motivationen att laga det – eller till insikten att det faktiskt inte var trasigt bara för att vi inte visste hur det fungerade.

Förändringar kan göra ont och ett mänskligt sätt att reagera mot smärta är att veva. Så funkar vi som människor. Och människor är vi alla. Det finns inga undantag – det existerar inte några supermänniskor som är bättre, klokare, starkare än alla andra. Visst kan vissa sticka ut åt nåt håll, men skillnaden mellan den allra bästa och den allra sämsta i samhället är oerhört mycket mindre än vi tänker.

Vi vill ha våra hjältar. Våra obefläckade. Men vi vet att de egentligen inte finns. Så vi vill även ha förståelse när vi gör fel, även om vi tycker att det är en “annan sak” när någon annan gör fel och man far ut. Under en livstid blir det en lärdom. Men vägen till lärdomen är inte Ajaxdoftande renhet. Vi är inte konsekventa, vi är inte så smarta som vi tror oss vara, och vi är begränsade. Så är vi alla. Varenda människa.

Det är människor som sitter på säkerhetsorganisationerna. Det är människor som tar fram saker som “Google for voice”. Dvs, omvandling av ord till text som sen är sökbart. Det är människor som alltid kommer att handskas med detaljerna ur ditt privatliv. Det är människor vi väljer till våra riksdagar, och det är människor som sorterar ut våra data på FRA och bestämmer vad det är som är acceptabelt eller inte. Varken bättre eller sämre än du.

Vi har kollektivt alltid åsikter om andra och deras liv och livsstilsval. Vi kan inte hjälpa det, och vi gör det för att vi är människor. Det är därför våra privatliv måste förbjudas från att kränkas.

Och det är därför just du borde bry dig om detta, även om det känns abstrakt och långt bort. För du känner människor du också. Du har kanske fått några taskiga mentions på nån plattform eller två rent av, som påminner dig om det. Och som antagligen bekräftar för dig att det finns ingen annan som är bättre lämpad för dina val i livet och ditt privatliv än du själv.

Säkerhetsindustrin består av människor. Precis som du och jag. En del lite sämre, en del lite bättre. Men de blir aldrig tillräckligt mycket bättre människor för att ha ohämmad tillgång till våra liv, tankar och samtal. För såna supermänniskor existerar inte som kan hantera det ansvaret.

Det var därför vi en gång kom överens om att vi helt enkelt inte ska ha rätt till oinskränkt tillgång till människors privatliv. För vi har lärt oss det om oss själva – vi kan inte hantera det.