Nu är mormor borta. Tio över åtta i morse, dog mormor efter nån veckas halvt medvetslöst tillstånd. Mamma som var där, berättade att mormor lämnade oss med ett vrål, vilket nästan höll på att skrämma slag på hennes barn. Nånstans, mitt i all bedrövelse, så kan jag inte låta bli att dra på mungiporna så smått. Min mormor var drottningen, hon var matriarken, den dramatiska – alltid en självklar mittpunkt och stark, bestämd och drog sig aldrig för att ta plats.

Min starkaste minnesbild av mormor är när jag sov över en gång där som barn. Vid frukostbordet satt morfar och åt en tallrik plommon med mjölk. Lite morgontysta satt vi där, morfar och jag, och så kommer mormor runt bakom morfar och skruvar på radion som stod i fönstersmygen bakom honom. Lite musik strömmade ur högtalarna och så vänder hon sig om, lutar sig fram lite bakom morfar och stryker honom över ena kinden och sen ger honom en riktigt mysig puss på på den andra.

Morfars ögon liksom mjuknade och han så sådär nöjd ut, som bara morfar kunde göra. Jag tror inte ens att han tittade upp på henne. I sin nattsärk och sina papiljotter gick hon och ställde sig och började stöka vid diskbänken, sådär som hon alltid gjorde.

Mormor och morfar. De var “århundradets kärlekspar”, sa mormor. De var gifta i nästan 60 år, innan morfar plötsligt gick bort. Mormor drog sig aldrig för att prata om morfar. Om deras äktenskap. Om deras kärlek. “Jamen visst var jag med barn när vi gifte oss. Inte kunde vi vänta, tok heller.” Om deras sexliv, till och med… hon gillade att chockera lite, kan man väl säga. Hon var urtypen av “tanter som tar för sig”, och jag kan bara älska den attityden.

En av mina favorithistorier om henne var när hon berättade att hon brukade hyra porrfilm åt morfar. “Han har blivit lite gammal, behöver lite hjälp.” När jag nyfiket frågade hur hon brukade göra, så berättade hon att hon tog bussen till Tjällmo där det fanns en videobutik, och bad personalen plocka ut nåt bra. När jag chockerat frågade henne “bad du personalen välja åt dig?!”, så svarade hon lite oskyldigt, “Jamen visst, det är ju deras jobb? Jag bara bad dom om filmer utan en massa suga och skit.”

Den skräckblandade skrattsalvan när jag föreställde mig mormor, en tvärhand hög som med skorrande ‘ärr’ ger sig in i byns videobutik, tillhör nog en av mina topp tio i livet. Men hon var sån. Det var skitjobbigt för vissa, när hon ställde krav och hade förväntningar med sin emellanåt nästan egoistiska världsbild. Men det var nästan alltid roligt, efter att initiala chocken lagt sig.

Min mormor och morfar utförde inga stordåd. De var varken bättre eller sämre än andra. Men de levde. Och de älskade varandra. Ibland så mycket att det nästan var svårt för alla familjemedlemmar att få plats i kärleken. Det var inte deras mening, det var liksom bara så. Efter att morfar gått bort, undrade vi nog alla, hur länge det skulle dröja innan mormor gav upp.

Det dröjde. Det visade sig att det fanns andra friare i trakten. Mormor gick och blev med pojkvän ett antal år efter morfars död. “Jomen, vi ligger inte med varandra eller så”, sa hon till mig när jag glatt efterlyste lite information om denne man. Ursnäll som han var, och gott sällskap som de var tillsammans. De åkte på turer, åt tillsammans, tittade på tv tillsammans och skapade sig en tillvaro, där de båda som förlorat sina äkta hälfter kunde hitta lite mening tillsammans.

För ett par år sedan dog även han. Då blev det riktigt jobbigt. Då började det märkas att hon kände sig klar med livet. Fortfarande alldeles för stark för att dö, det dröjde ända till nu. Förra söndagen fick hon akut köras in till sjukhuset, där hon opererades – och läkaren sa att det antagligen inte skulle vara så lång tid kvar för henne. Och det tog över en vecka innan han fick rätt. Vid det laget ville vi alla att hon skulle få somna in, få slippa vakna till smärta och ovisshet.

Och idag dog hon. Äntligen. För hennes skull alltså. Jag sitter här och försöker skriva av mig lite. Det är jobbigt, alla minnen. Som när hon kom till Stockholm och hade med sig virkade grytlappar. Och krokar att hänga dem på. Och tassar till stolar och skåpsluckor. Som flyttade om allt i mina skåp och hängde upp saker, rumsterade om och fixade och donade. Och som sa till mina väninnor på middagen där hon var den självklara medelpunkten, såklart, att “Jomen, Marie kommer att ändra tillbaka allt när jag åkt hem, så det är nog inga problem.”

I tisdags fyllde hon 95 år. Hon var nog antagligen inte riktigt medveten om det. Eller så var hon det, och med sin envisa jävlar anamma bara beslutade sig för att nu får det vara slut. Jag satt och funderade på om jag skulle blommografera. Skicka ett kort med gratulationer på födelsedagen. Vilket blev en anledning att skratta – vad är den sociala kutymen för att gratta någon som ligger på sin dödsbädd? “Det var ju tråkigt det här, men grattis.” Det gick liksom inte.

Jag vet att mormor skulle skratta högt och hjärtligt åt mina vedermödor i tisdags, hade jag haft möjligheten att berätta om det för henne. Hennes skratt. Det studsade mellan väggarna och var helt ohämmat. Hon kastade huvudet bakåt och vrålgarvade. Hon gjorde ingenting tyst eller försynt. Hon tog plats. Och därför är det så konstigt fint på nåt vis, att hon vrålade när hon dog. En sista chock. En sista “jag skäms inte för mig”.

Hej då, mormor.