Genom boken 1984 lärde jag mig om fenomenet nyspråk. Hur ord får ändrad betydelse, i syfte att förtrycka och försämra människors tankeutrymme. Det är någon eller några som helt enkelt bestämmer vilka ord som ska användas, och vad de ska betyda. Ord och ordförståelse har alltså betydelse, och påverkar hur man i slutändan tänker.

Jag blir ofta påmind om detta när jag följer och ingår i diskussioner, då ord ganska ofta får olika betydelser beroende på vem som använder det och i vilket syfte. Nyspråk verkar vara en nästan undermedveten grej, en slags förutsättning för att få ’rätt’ i vad det nu kan handla om.

Det sägs exempelvis vara för vår trygghet som övervakning sker allt mer invasivt – och det har börjat bli en sanning: vi bjuder på våra privatliv för att vårt samhälle ska bli tryggare. Då vi tidigare identifierat intrång i våra privatliv med otrygghet – och skrivit lagar om det – är vi idag inte trygga om vi inte låter intrång begås. Jag vet inte om det är något som specifikt planerats som strategi, eller om det i den retoriska djungeln uppstått undermedvetet. Men förändrats har attityderna, och jag är ganska övertygad just med hjälp av nyspråks-fenomenet.

Ett annat ganska intressant exempel är vad rasism betyder. När är man rasist eller inte – och är det ens dåligt idag att vara rasist? Det var det bara för några år sedan, men jag är inte lika säker på att det är så idag. När jag påpekar att det blir ganska rasistiskt att förbjuda tiggeri för en specifik grupp, möts jag ofta av argument om att rasism slarvigt används som skällsord, och att det därmed förstör alla möjligheter till en konstruktiv diskussion om hur man löser problemet. Få av dessa tycks förstå att argumentet därmed cirkulerar tillbaka till samma problematik – jag får alltså inte se rasism som en problemformulering att lösa.

Feminism är något som även det betyder något helt annat i den offentliga diskussionen än jag personligen har kommit att känna ordets betydelse som. Jag har många gånger anpassat mig, undvikit att använda ordet feminism men försökt att föra in feministiska funderingar ändå i olika diskussioner och samtal. Det går ju liksom inte att fastna i själva ordet, tänker jag, själva grundtankarna är ju viktigare. Men samtidigt så ingår jag då i en form av nyspråksförfarande som jag undrar vad den gör med tankeutrymmet i längden. Här blir problemet detsamma som med ordet rasism – jag får inte använda mig av en problemformulering som ur ett samhällsperspektiv kan vara viktig att lösa.

Härom sistens pratade jag om samförståndskultur i en diskussion om debattklimat, vilket någon tolkade som att jag förespråkade konformism. Att skapa samsyn är en viktig egenskap, särskilt om man tänker sig att man ska ingå i en grupp som tillsammans ska utföra saker. Det är väsentligt att undvika groupthink, men försiktigheten får inte riskera leda till att man aldrig hittar till en gemensam grund att stå på. Att tycka olika om detaljer behöver inte betyda att man inte kan hitta samförstånd, och nyanserna mellan ytterligheterna tycks inte få existera som tankemodell i debatterna. Men nånstans har väl samförstånd används som motivation för att förneka någon något, och vips har vi inget ord för samförstånd, vilket förhindrar oss i praktiken jobba tillsammans mot ett gemensamt mål.

Det vimlar av såna här problem i stort och smått. När man hittar på ord för att göra en språklig skillnad mellan människor på ett eller annat sätt. När etiketter får förändrad betydelse och inte blir innehållsförteckningar längre, utan blir propaganda med olika syften. Ord blir färgade och betyder en massa saker som det egentligen inte betyder, men som ska förstås. Och nånstans måste det kanske vara så? Men frågan är hur man undviker att ingå i nyspråksfenomen som handlar om att förtrycka vår förmåga att tänka fritt. Även om det nu inte ser exakt ut som i Orwells roman.

Många kritiserar åsiktskorridorer, men det slår mig som lite intressant att samma människor tenderar att på olika sätt i praktiken förbjuda mig att använda vissa ord. Kanske rent av för de har förändrat betydelsen på dessa själva. De sitter ibland i maktposition av det mer traditionella slaget – tidningar, riksdag och företag. Men allt oftare även genom intressegrupper online, som består av helt vanliga människor som jag själv. Orden som anses farliga och inte ska få användas skiljer sig, men grundtanken är densamma – du ska, eller ska inte, tänka så här.