PP antog för några år sedan politik om att sänka rösträttsåldern, att vara densamma som åldern för när man blir straffmyndig. Tanken är att om någon har skyldigheter så ska denne även ha rättigheter, som att exempelvis kunna påverka lagstiftning via politiska val. När jag kör snabbgallups i vardagen gör de flesta en koppling mellan åldersgräns för att få delta i val, och ålder för när man blir straffmyndig, så det är kanske inte konstigt att det återkommande dyker upp artiklar om att sänka rösträttsåldern.

Men vad är det egentligen som avgör, när man sätter åldersgränser ur ett statligt perspektiv? När jag försöker ta reda på det, så får jag rätt många gissningar – och en uppsjö av åsikter – men varför det sätts olika gränser för olika företeelser är lite svårt att hitta information om. Och rimligen borde man väl veta orsaker bakom, innan man kritiserar. Inte minst blir det ju ett mer informerat debattklimat, och man kan argumentera mot riktiga saker, än saker som man tror.

När jag frågade på twitter om varför, fick jag inga faktasvar om varför – men flera passade på att lyfta andra åldersgränser som de inte riktigt fattade värdet av.  Man får gifta sig och dricka sprit vid 18-årsgränsen, men gå på systemet måste man vänta med tills man blir 20 år. Varför får man inte hyra en bil förrän man är 25, frågade till och med någon.

Jag lyfter det sistnämnda, för att varför det är åldersgränser när man hyr bil kunde jag googla fram – det verkar ha med försäkringar att göra, så vissa bolag erbjuder hyrbilar med extra avgift pålagd för de som är mellan 18 och 25. Om det är en bra eller dålig anledning spelar inte så stor roll här, poängen är att jag åtminstone kunde ta reda på varför en marknad valt att göra så, vilket jag har problem med när det gäller våra statliga regler.

Många börjar dessutom snacka om mognad, vilket är ett lagom abstrakt (och inte minst subjektivt) ämne. Om mognad är ett rekvisit, lär ju knappast åldern vara ett särskilt betryggande riktmärke, kommer jag på mig själv att tänka. Men alldeles oavsett om man ser åldern som en mognadsindikator, så rimmar det inte.

Det existerar en godtycklighet, vad det verkar, som jag upplever som smått fördummande (“för det bara är så”) och då blir det ännu orimligare att snacka om mognad. Försvarar man en reglering utan att ens veta varför den existerar, och som en del gör, lutar sig mot fördomar och okunnigt personligt tyckande, har man inte gjort utslag på nån slags mognadsmätare.

Nu säger jag inte att reglerna om åldersgränser är dåligt underbyggda, för det är ju just det som är grejen: jag vet ju inte. Trots att jag är vuxen och mogen. Men även om orsakerna bakom skulle råka vara goda eller dåliga, vill jag få möjlighet att peta på det ur ett något sånär insatt perspektiv. För det är inte en ny grej, att vi förändrar och moderniserar lagar – som inte sällan baserats på gamla hierarkiska strukturer.

Har vi helt enkelt glömt bort motivationerna bakom, kan det rent av innebära att de inte är relevanta längre. Om vi lutar oss mot ett system som inte bara är utdaterad utan även godtycklig behöver vi som är “vuxna och mogna” föregå med gott exempel och ta tag i det.