Jag säger ibland att jag älskar internet, även om det ibland lämnar sittringen uppe och klämmer tandkrämstuben på mitten. Kärlek fungerar lite så, att man hanterar det som irriterar, tänker jag. Köper hela paketet, på gott och ont. På sistone har internet irriterat jättemycket. Eller det är väl egentligen inte internet, det är människorna som befolkar det. Alla dessa knäppskallar.

Det är inte alls ovanligt att se frågor och kommentarer om att lägga ner internet, för att man helt enkelt inte orkar med allt hat och alla aggressioner. Internet pendlar mellan total naiv ytlighet med roliga kattbilder, och nattsvart mörkerdjup med lögner om medmänniskor.

Men faktum är att om jag inte landat på internet, så hade jag varit en annan människa idag. Jag hade framför allt vetat mindre. Jag hade varit mer okunnig. Jag hade haft en väldigt begränsad världsbild, och jag hade antagligen haft helt andra värderingar än jag har nu. Jag är inte akademiker, kommer från en arbetarbakgrund. Inget i min omvärld uppmuntrade mig att gräva i saker, rota i tankegångar, ifrågasätta mig själv och mina slutsatser.

Idag lägger jag upp en fundering i en chatt, eller på nåt socialt medie, och får input om saker som sagts för hundratals år sedan. Något som jag kommer på själv, är något som någon sagt på en grekisk ö en gång i tiden. Internet har för mig skapat en koppling till människor som för länge sedan är döda. Jag delar något med människor som inte ens existerar längre. Och det jag bidrar med i dag, även om det antagligen aldrig kommer att handla om mig som individ, kommer att koppla ihop mig med människor som inte ens är födda ännu, i framtiden.

Kunskapen om att det finns en massa knäppskallar här i världen, inkluderar även att det finns en massa smarta människor i världen. Idag lärde jag mig t.ex. om Gerda Lerner som bekämpade nazister och dessutom har delat med sig av sin lärdom om hur kvinnor exkluderats i det historiska narrativet.

Plötsligt är jag någon att räkna med i historien, för att jag klickade på en länk på internet. Och det är internet som möjliggjort den insikten. Jag älskar verkligen internet. Den gör mig irriterad, sorgsen, arg, glad och inte minst trött. Internet är livet, det är möjligheterna, det är det som visar mig att livet är mer än “jag”, och att jag ingår i världen.

Vi kämpar med våra medfödda reflexer, där vi egentligen inte kan hantera så mycket information och så mycket mänsklighet på en och samma gång. Det kan yttra sig i att försöka göra en “by” av hela världen, för att den ska kännas överblickbar och förståelig. Det är en tillfällig begränsning vi har, tror jag. Eftersom jag själv har förändrats. Jag tror att frustrationen som existerar är ett symptom på förändringsprocessen som är oundviklig.

Det sägs att dumhet smittar. Men även kunskap smittar. Jag är en bättre människa tack vare internet. Jag vet mer. Jag vet hur lite jag vet, inte minst. Trots all dumhet jag utsatts för under vägens gång.