En pseudonym vid namn Julia Caesar (JC) skrev om sin skräck över att ha blivit avmaskerad* av ett par journalister, som dykt upp vid hennes dörr och velat intervjua. Nu ska jag vara lite jobbig: jag tycker inte att det är konstigt att Julia Caesar är rädd för media. Aschbergs trolljägare och kvällspressens Flashbacksoutningar inte minst, har grundat för det. Jag är ledsen att behöva säga det. Många människor är rädda för media, och det är väldigt tacksamt att exploatera.

Jag tror emellertid inte för ett ögonblick på att Orrenius och Hamrud varit aggressiva i sina försök att kontakta JC. De företräder en helt annan typ av journalistik än den jag lyfter ovanför. Observera att de under ett års tid känt till kvinnans identitet utan att röja den, som exempel. Det handlar om viktig (och riktig) journalistik, om att granska maktförhållanden i Sverige.

Av någon anledning har det spridits en masspsykos kring vad man får säga och tänka om SD. Man får inte granska och man får inte kritisera. Man får inte ens ha en avvikande åsikt. Detta från en gruppering som tjatat om åsiktskorridorer och PK i så många år nu. Det som är fel för andra är rätt för dem.

Det visar intention och tankar som annars inte uttalas så tydligt: när SD-anhängarna använder sig av uthängning som metod – för det gör de, mot barn, mot oskyldiga, mot flyktingar – så är det för att skrämmas. Skrämma till tystnad. Skrämma till undfallenhet. Det är en metod de använder utan betänkligheter, trots att de protesterar mot att en kvinna känt sig hotad om att få sin identitet röjd.

De vet mycket väl vad det innebär och de använder strategin dagligen. Och vi ska helst inte påpeka det eller granska det. Anhängarna till Sveriges tredje största parti tycker inte om oliktänkande. De tror inte på yttrandefrihet. De tycker inte att människor har rättigheter.

Så mycket som jag kritiserat Aschberg och kvällspressjournalistiken, så har jag i alla fall inte känt någon tveksamhet över att göra det. Jag har aldrig fått hotbrev från Mattson, och Helin har inte skapat ett drev eller hängt ut mitt telefonnummer. Jag har kunnat kritisera dem utan risk för reella repressalier – och gudarna ska veta att jag ansett att det funnits anledningar. Medier mår precis som alla andra maktfaktorer i samhället, bra av att få mothugg mellan varven.

Men SD, och “svansen” ska jag inte få röra, är ett allt starkare budskap. För det kan innebära följder. Och jag är helt säker på att de som ägnar sig åt detta är helt medvetna om skillnaden mellan rädsla och rädsla, som jag lyfter här. Det anser jag att helgen och dagens aktiviteter har visat tydligt.

med viss nervositet klickar jag submit och hoppas på det bästa.

Uppdatering 2 september: Känns riktigt trist att behöva göra den här uppdateringen, men idag på morgonen så hängde Expressen (med Hamrud som skribent) ut Julia Caesars identitet. Mitt försvar av behovet av riktig journalistik består, men tråkigt att få det bekräftat, som jag skrev inledningsvis, med mindre kvalitativa nyhetsvärderingar.

Nyhetsvärderingen verkar vara att hon är anonym, vilket i sig hamnar i krock med tanken om att granska makt. Det blir då snarare en inlaga mot möjligheten för medborgare att förhålla sig anonyma. Man sparkar nedåt, helt enkelt. I sig ett pikant inslag när det nu i dagarna parallellt diskuteras om hur svårt det är för journalister att garantera källskydd, i och med datalagringen.

Nånstans lär inte något som säkert kommer att ses som en medial hämndaktion öka förtroendet för journalistiskt arbete. Riktig och viktig journalistik, alltså.

*Avmaskerad är ett uttryck som används emellanåt i SD-kretsar. Det fick jag lära mig härom dagen, på ett högst personligt vis, efter att jag adminnat på PPs fbsida.