Kom på nyss att släktforskning kan outsourcas: skriv något kritiskt om Assange/Wikileaks/Piratpartiet, låt Flashback göra jobbet. — Martin L. Fällman (@mlowdi) February 24, 2011

En gammal tweet dök av nån anledning upp i flödet härom dagen med en gliring om Piratpartiet (eller kanske mest om nivån på debatterna?). Den har några år på nacken, och det slog mig hur saker har förändrats. I PP har det under flera års tid arbetats målmedvetet mot s.k. näthat i partiets namn.

Jag tycker mig märka det på flera olika sätt. Såvida man inte själv är skadad och ser motstående ställningstagande som implicit hat (den skadan är vanligt förekommande ska sägas, inte minst bland höger- vänsterbashare) så tror jag det skulle bli något av en utmaning att hitta “jobbiga piratpartister” som kör sjölejonteknik eller på andra sätt beter sig dumt via sociala medier. Samtidigt så har det gett många vatten på kvarnen om att PP är dött, inte existerar eller whatnot längre. För att relativt få kamikazeförsvarare av PP syns till.

Det har hänt att jag tänkt att om partiet inte arbetat för att vara schyssta i debatterna, och lärt varandra var gränser går, så kanske partiet varit mer synligt. Om vi hade sysslat med motsvarigheten till att tillgängliggöra listor på placeringar av flyktingförläggningar efter att flera har bränts ned eller på andra sätt stött inhemsk terrorism.

Hade Piratpartiet fortsatt vara så hatiska och kantiga som de kritiserades för (många gånger helt utan fog, så funkar ju fördomar tyvärr), så kanske vi hade varit mer framgångsrika idag. Vi kanske hade varit en player som kunnat casha in på behov av att få utlopp för raseri (vi själva piskat upp) och som så småningom leder till våldsamheter, för att “försvara mänskliga rättigheter”.

Jag hade visserligen inte varit kvar i partiet, men det är en tanke som är rätt besvärlig. Det är inte kritik av politiker per se, utan vad som anses vara politik och politisk debatt idag.

Är inte folk arga, skriker eller på olika sätt beter sig, är man tydligen inte engagerad, säger samhällsdebatten. Klickonomin, har blivit drivande för vad som anses vara säljande även inom den politiska sfären. Såklart.

Faktum är att vi i Piratpartiet har varit så duktiga på att vara schyssta, att när jag häromdagen skapade ett inlägg på Piratpartiets facebooksida, fick jag kritik för att jag lyfte ett annat partis politik som ett sätt att sprida kunskap om Piratpartiets politik. Det var smutskastning, ansåg flera till och med, att jag sagt “även solen har sina fläckar” om SD:s representation av Sverige. Och då inte bara av SD-anhängare. “Piratpartiet ska vara bättre än så här.”

Vi har varit så duktiga på att hålla oss till sak, att vi inte räknas för många. Att vi inte anses ha något av värde att tillföra. Det är nästan så jag skrattar när jag tänker på det. Och det är nödvändigtvis inte “knäppgökar” det handlar om, det är människor som man generellt sett skulle anse vara smarta tänkande individer, som sitter fast i den där tankeloopen.

Piratpartiet hade kunnat vara framgångsrikt om vi var skitstövlar som sålde tändare när flyktingförläggningar brinner. Om vår makt var det enda som var drivkraften, vill säga. Att försöka hålla en gyllene medelväg, vara provocerande utan att vara svin, har dock visat sig vara svårförståelig för allmänheten.

Nåväl – det går hur som helst att jobba mot hat och polarisering, det har Piratpartiet bevisat. Det oroar mig lite att vi möjligen i debatterna framstår bevisa att det är meningslöst att vara hygglig och hederlig, dock.