Jag tycker det är spännande att se när folk verkligen kämpar för att visa vilken skillnad det är mellan folk och folk. Ibland såpass att det nog inte ens kan anses vara folk, så stor skillnad är det-fenomen. Vi ser det när det gäller tiggare, vi ser det i genusdebatter, politiska diskussioner etc. Det är ingen ände på variationer av att lyfta våra olikheter – och omvandla dem till etiketter som man ska kunna sorteras under.

På Reddit som jag besöker nästan dagligen, är det ett enormt tryck på att det är skillnad mellan killar och tjejer. (Det är verkligen superviktigt att du förstår att det är skillnad mellan killar och tjejer, där.) I kölvattnet på detta dyker det även upp värderingar som går ut på att tjejer är sämre på ett eller annat, för att riktigt trycka på hur viktigt det är att folk förstår att det är skillnad mellan kvinnor och män.

Nu säger jag inte att det inte är skillnad på kvinnor och män – det är i och för sig större skillnad mellan oss som individer än det är mellan kön, men skitsamma. Olikheter är generellt sett inte farligt. Om något är det mest bara komplementerande i nåt slags universellt perspektiv.

Det är så himla intressant att så mycket av vår tid på jorden läggs på just såna här saker. Och nästan alltid för att skapa sociala relationer med de som man identifierar som “sin” etikett, ironiskt nog. Alla vänstermänniskor, och alla högermänniskor, som existerar bara för att jävlas (med varandra). Alla jävla idioter. Darwin Awards och soffpotatisar. Tjatiga kärringar, gnälliga gubbjävlar…

Det finns så många olika sociala konstruktioner som man kan välja bland, och försöka passa in i – men priset är nästan alltid att välja nån grupp att se ner på. Jag säger priset, för det är en ruskig sida av oss människor. Jag tycker det är skitjobbigt att se ner på människor. Man skulle kanske kunna tänka sig att jag är lite hemligt nöjd över mig själv, som är så “fin”, men det handlar inte om det över huvud taget. (Den enes ödmjukhet blir den andres anledning att känna överlägsenhet.)

Jag avskyr att se på medmänniskor som dumskallar och idioter, för det gör mig inte bara ensam, det gör mig även till en fullblodsidiot själv. Ingenting i min vardag indikerar att jag är så intelligent eller smart så att jag har nåt slags överläge i jämförelse med alla andra. Inte ett dugg.

Det intressanta är att när jag själv i goda vänners lag säger saker som att jag har medelmåttig intelligens, så säger folk (ibland i nån slags medlidsam ton t.o.m) att neeeeejdå, du är ju jättesmart. “Sluta göra ner dig själv”, säger andra. Sluta göra ner mig själv? Jag gör för tusan inte ner mig själv, jag är den jag är, jag är jättenöjd med mig själv (okej vissa saker önskar jag att jag var bättre på, men du fattar vad jag menar). Jag är inte kass bara för att jag råkat landa på nån slags kunskapsmedian. Implicit säger denne att man är sämre, för att man inser att man inte är bättre än alla andra.

En vansinnig tankevurpa, om du frågar mig, och fullkomligt nedlusad av en värdering som jag inte kan se har nån förankring i verkligheten. Det är värderingarna som är problemet, tror jag. Inte att vi är olika. Utan värderingen som följer. Det är en svaghet som vi faktiskt borde tackla på allvar. För kanske det största bekymret är att etiketter och rubriceringar i princip luras. Rejält.