Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.

Så här skrev jag i en kommentar under:

Tycker nästan att du besvarar varför i ditt inlägg, faktiskt — hur skapa ett tryck som “känns av”, inte minst medialt, när intresset är så lågt? Jag blir nästan lite larvigt glad över att du efterlyser varför just jag inte skrivit något om det, till och med. Nu har inte det tåget gått för mig personligen, det gäller mest att hitta till orden, men det har inte ens föresvävat mig att någon satt och väntade på att jag skulle skriva något.

Så lågt som intresse och feedback är (till och med från dig och andra som i normalfallet är intresserade) från allmänheten, så har det helt enkelt känts meningslöst — jag har till och med skrivit saker som “pliktskyldigast” fram till en punkt när jag insåg att jag inte pallade det längre. På ett helt personligt plan har det helt enkelt inte känts som att det haft någon betydelse, även om ämnet är viktigt.

När det gäller Piratpartiet som helhet har ämnet (självfallet) diskuterats en hel del. När Henry skriver att det diskuterats på de sociala medieplattformarna stämmer det, och jag tycker du gör lite dumt i att avskriva det, eftersom det är där eventuella idéer om vad som kan göras dyker upp. Där får man den feedback om eventuellt engagemang finns. Det är superviktigt t.ex. att det där delas vidare information och opinionsbildning.

Men när den feedbacken är låg (det är ju onekligen ett enormt brus att konkurrera med) är det svårt att se exakt hur man gör för att synas bättre. Svärmen är rejält viktig, och jag upplever det som att till och med svärmen är trött i största allmänhet. Det är onekligen en farlig psykologi.

Som jag skriver i min kommentar under inlägget, så har jag uppfattat det som att det inte är någon som lyssnar, att det rentav är meningslöst. Tystnaden från de som till och med är intresserade av frågeställningarna har varit tämligen kompakt. Den feedback jag väl får är “jamen är du förvånad” eller “det är meningslöst” och jag har kanske påverkats av det? Jag vet inte. Jag visste i alla fall inte att det faktiskt var så att någon förväntade sig att jag skulle skriva något om det, eller att det skulle leda till något.

En fråga jag fick återkommande tidigare var “hur orkar du?” när mitt engagemang i internetrelaterade frågeställningar var på tapeten. Svaret är egentligen “det gör jag inte”. Det låter mer depressivt än det är egentligen, men det är i alla fall sant. Jag orkar inte, men på sätt och vis försöker jag hitta vägar att orka med den insikten mer eller mindre framgångsrikt.

När jag som person får kritik för att jag inte gör tillräckligt mår jag oftast dåligt, men i längden så är inte det här ett ensamrejs som hänger på vad jag gör. Det är orealistiskt att tro att just jag kan förändra sakernas tillstånd, när det är något som måste ske gemensamt med andra. Det är mer nedbrytande att stå i ett rum och skrika där ingen lyssnar eller reagerar, än att ta några steg tillbaka och vänta in bättre lägen.

Men det här är meta. Ta och läs länkarna i Rasmus inlägg ordentligt — det är en superviktig frågeställning och även om uppmärksamheten tar vägen via anklagelser om vem som behöver göra vad, så är den viktig att lägga på domännamnskriget.

Där hen är en språklig grej som kan vara lite bekväm för att variera uttryck som “hon eller han”, så är det ändå intressant att ordet även kan användas för att klistra på egenskaper hos den som använder det, som inte nödvändigtvis är sanna. Den perfekta bakdörren för att slippa sätta sig in i vad någon specifikt tycker eller tänker, till och med. Någon har redan tagit något för givet — och har ursäktat sig själv debatt-tekniskt.

Personligen är jag väldigt mån om att folk ska få vara som de är, slippa inrätta sig i obekväma former och utrymmen. Det handlar om värderingen, inte skillnaden. När man ofta i genusfrågor diskuterar kvinnors rättigheter så sägs det att (helt riktigt) att kvinnor har det så oerhört mycket bättre idag — till exempel kan kvinnor klä sig i byxor utan att nån skulle höja ett ögonbryn — och drar slutsatsen att feminismen är därför något som inte behövs längre. (FMSJ skriver tänkvärt om den aspekten här.)

Det som gör att jag drar en annan slutsats än FMSJ och andra är för att män inte kan ha en klänning på sig till vardags. Vad det gör, är att tala om för mig att det finns en värdering av det s.k. kvinnliga, som anses sämre och det i sin tur borgar för att det fortfarande finns ett existensberättigande för den feministiska analysen. Det är i sin ordning att kvinnor ska och kan aspirera på att göra saker som är traditionellt manliga, men så länge det anses att vara sämre att vara “kvinnlig”, finns det ett problem i värderingen som genomsyrar rätt mycket i samhället.

Så för mig handlar det verkligen inte om att sträva mot ett könlöst, robotifierat samhället befolkat av människor som är McDonaldifierade — helt tvärtom. Man måste få vara kvinna, kvinnlig, och göra kvinnliga saker utan att det nedvärderas på olika sätt. Även som man, kan jag tycka. När jag säger leve mångfalden, så menar jag verkligen det.

Vi är nog som människor mer lika än vi tror, även om vi ofta säger saker som att “vi är olika”. Skillnaderna är antagligen mycket mindre kontrasterande än vi nånstans behandlar det retoriskt, gissar jag. Ändå så är det något av ett problem att vi är lite obenägna att “tillåta” annorlunda i samhället. Att sträva mot något som är bättre är inte fel, men att bestämma vad som är bättre kollektivt, landar ofta galet. Ilskan över att andra bryter mot reglerna kan till och med vara ett uttryck för att man själv jobbar hårt på att passa in.

Jag såg en tjej som gjorde en uppdatering där hon skrev att vissa dagar kräver läppstift. “The world is a battlefield and lipstick is my weapon”, skrev hon. Jag blev påmind om hur det värkt till i hjärtat ibland av att män inte får tänka så. De får inte välja bland roliga färger, de får och ska inte vara annat än män. Generellt sett. En del jobbar runt systemet, och har sina små privata och inte fullt så synliga vardagsrebell-tendenser. I stort får män emellertid anpassa sig till sin grupps uniform, om det så är kostym eller grunge. Klär de sig efter kvinnliga förtecken så handlar det om könstillhörighet, för det allmänna, bristfälligt nog.

Striden och stressen en man behöver ta för att bryta igenom den värderingen är inte att leka med. Därför blir jag glad och lycklig när jag läser om exempelvis Bronies (män som är fans av animationen My Little Pony). Jag blir alldeles varm i magen när jag ser killar som sminkar sig eller använder kjol helt naturligt (vilket händer sällan, men ibland så..). Så sakteliga börjar fördämningarna brista åt det hållet också, men är i stort en ganska eftersatt rörelse.

Ord får förändrad betydelse med tiden. För en del innebär det att själva ordet måste släppas, för andra betyder det att analysen behöver justeras för att vara i samklang med tiden. För mig är det det senare. Själva ordet feminism är fortfarande en bra indikator på hur värderingarna ändå fortfarande lever och frodas. Ordet sätter specifikt fingret på just den värdering som handlar om att kvinnligt är sämre än manligt, för mig.

För även om ordets betydelse och analys omvärderas, så består det faktum att det som är eftersträvansvärt — värt något till och med — är det manliga, i det stora hela. Och det är inte helt oproblematiskt, vare sig för kvinnor eller män. Har vi inget ord för det, blir det ännu svårare att tackla, som jag ser det.

Det här tror jag de flesta känner undermedvetet — man vill inte liera sig eller förhålla sig alltför medgörlig till “fel” saker. Vilket ironiskt nog leder till precis samma problem; en blir själv fundamentalistisk utan att man förstår det.

Till exempel: I mina diskussioner med människor som är livrädda för feminism har jag förhållit mig till en ytterlighet att min inställning — “Piratpartiet behöver inte erkänna sig till feminismen” — i praktiken blivit en slags kompromiss som sviker en grundläggande princip i partiet: allas lika rättigheter och vikten av att förhålla sig till de mänskliga rättigheterna, vilket blev påtalat för mig i går i en chatt med medlemmar. Jag har i ett slag, debattekniskt, kompromissat bort en rättighet, som röstats fram som viktig princip på Piratpartiets medlemsmöten, om än det är underförstått.

Till alla i Piratpartiet vill jag härmed be så mycket om ursäkt. Det var självfallet inte min mening. Att jag lyfter detta får belysa problematiken med att diskutera där “det värsta” är navet för diskussionen. Varken jag eller nån annan har rätt att åsidosätta det vi under medlemsmöten och många års framtagande av principer och piratideologi kommit fram till. Även om det är bra för “husfriden” på sociala medieplattformar att ligga lågt eller rent av inte låtsas om vissa aspekter i samhället, så är det PPs principer som gäller.

Partiet har gemensamt kommit fram till att vi tror på upprätthållande av mänskliga rättigheter. Det är rätt och riktigt, precis så ska det vara. Det är därför tråkigt att några få förvandlat den offentliga debatten till något som vi ju i praktiken inte är och tagit beslut om: motståndare till feminism.

En förklaring till att jag tappade bollen var att jag drabbades av att en styrelseledamot skrev formellt till Piratpartiets styrelse och klagade på att jag diskuterade ämnet på PPs plattformar (Google Plus där jag sammanställde diskussionen med mina egna och andras inlägg i ämnet). Jag vill naturligtvis inte förstöra för andra, tänker jag, och har sedan dess inte lyft mina inlägg för partiet. Dessvärre innebär det i praktiken att jag dessutom undvikit att skriva om PP-relaterade ämnen. (En ytterligare sorts backlash, som jag väl också behöver tackla framöver.)

Tyvärr känner jag mig föranledd att lyfta det här problemet eftersom det ju i praktiken är ett exempel på hur snett det kan gå när man förhåller sig till det extrema. Jag vet inte hur många fler än jag det är som tacklats på det här viset, heller. Även om jag inte kan uppfattas som nån slags feminist-extremist på något vis i världen, får jag det i knät av andra som påstår att det är jättevanligt överallt och måste försvara mig och berätta vad jag inte är. Till människor som följt mina inlägg i åratal och torde veta vad jag är för en slags människa.

Det är en uthållighetskamp som dragit mig på avvägar, helt enkelt. Jag blev förblindad i det allmänna bruset, vilket ledde helt fel. Återigen: Jag ber tusen gånger om ursäkt för detta. Det var egoistiskt av mig och jag vill verkligen att alla förstår att jag ställer mig bakom Piratpartiets principprogram och tycker det är en otroligt fin och välgenomtänkt grund att stå på.

Debatterna på Piratpartiets plattformar i den här frågeställningen är inte representativ. Få orkar ge sig in och skänka nyans och balans i frågeställningarna och åsiktsspammarna som bara har sitt egna bästa för ögonen, dominerar i hög utsträckning.

Det möter en annan princip, den om yttrande- och åsiktsfrihet. Vi kan inte tysta de som tycker annorlunda. Vi ska och får inte göra det. Men det som är rätt, det genuina och det som faktiskt har nån slags konsensus behöver synas tydligare. Faktum är, det behöver synas alls, över huvud taget. Det går inte an att behöva leta efter den verkliga nerven i partiet, den som säger bra saker om människors lika värde.

Vi lever mitt i hur yttrande- och åsiktsfrihet funkar i praktiken. Så här ser den ut. Den enes rätt till åsiktsspam skapar tystnad för den andre — och även om jag får, så är jag inte tillåten att ha en åsikt som baseras på en feministisk analys. Vilket syns genom handling när till och med protestbrev inlämnas till styrelsen. Av en styrelseledamot. (Som inte lett någonstans vad jag vet, jag har i alla fall inte fått någon officiell tillsägelse eller så.) Även om jag får, är jag inte tillåten i praktiken.

Nu kommer det alltid att finnas antifeminister — vare sig de är piratpartister eller inte. Men det som är viktigt här är att Piratpartiet och vad det står för är vad som syns minst lika tydligt, som de som vill motarbeta vissa gruppers rättigheter. Piratpartiet är inte anti-feministiskt. Och kommer antagligen aldrig att bli det, för att majoriteten sagt det på olika sätt genom åren. Alla påståenden som låter påskina något annat är direkt felaktiga. Alla försök att försöka dra partiet i den riktningen har misslyckats och kommer att misslyckas. Ett stort mörkertal av medlemmar anser till och med att Piratpartiet per definition i exempelvis ställningstaganden kring mänskliga rättigheter, de facto är feministiskt.

Mångfalden och nyanserna behöver i rättvisans namn synas tydligare. Hjälp mig.

* * *

Här är förresten ett exmpel (eller 33 exempel) på definition av feminism, kolla gärna in det.

Uppdatering: Anton och Dennis gav mig tillåtelse att lägga ut ett litet utsnitt ur vår diskussion i går kväll där ämnet diskuterades, så har uppdaterat inlägget med den bilden.

Det är Cmdr Chris Hadfield som gör en cover (med delvis egen text) av Space Oddity, från rymden. Det är en vacker sång, texten är lite svårmodig i orginalet, och kanske beror det på det, tänkte jag. Men sen snubblade jag över en artikel där Hadfield via twitter frågat Richard Attenborough vad han skulle göra, om han fick chansen att sitta i rymdstationen en kväll, och får svaret:

“I’d just sit and watch the Earth go by – it’s a perspective I’ve never had.”

Med tanke på att Attenborough sett alla möjliga perspektiv av djur, natur och liv i världen grep svaret mig. Och jag insåg efter ett långt samtal med Anna Troberg om livet, universum och allting — att det handlar om kärlek. Kärleken till mänskligheten. Den förbannade akilleshäl jag drar omkring med, som ändå nånstans är det som ger mig styrka och motiverar mitt engagemang. Utan det ena, finns inte det andra.

Jag tar ett samhällsansvar, på riktigt. Det är inte bara ord, det är en stark och varaktig känsla som jag ibland hatar och ibland vårdar. Som med allt annat finns det flera sidor av saker. Jag älskar den här lilla blåa planeten och dess människor, på gott och ont.

När Anna och jag pratar om det så kom vi in på det där med varför man gör saker. Vad är det som motiverar en att engagera sig politiskt, t.ex. Jag har många gånger muttrat över lagmentaliteten inom politiska debatter, det är ingen hemlighet att jag känner stor motvilja mot stora delar av psykologin och kulturen kring det parlamentariska. Samtidigt är jag rejält och emotionellt förankrad i “Team Världen”. Jag vill göra det som är rätt.

Just nu yttrar sig det i att engagera mig i Piratpartiet. Jag älskar inte Piratpartiet på det vis jag älskar mänskligheten — långt ifrån. Men jag engagerar mig i PP för att det är rätt att göra det. Jag vet inte hur länge jag kommer att göra det, jag vet inte hur länge det kommer att kännas rätt. Men just nu, så gör jag det för att det är rätt sak att göra.

Det låter kanske lite konstigt att dyka ner så djupt under alla sakfrågor och lyfta något som väl egentligen till största delen är en känslomässig förklaring. Fast, utan den känslomässiga förankringen — att göra vad som känns rätt — så är ens engagemang ingenting. Och jag känner att jag ofta saknar synligheten av den känslan i politiska debatter. “Jag gör det här för att det är rätt sak att göra.” Jag tror många av oss tolkar saker som görs, som “dealar”, strategier, kompromisser, positioneringar och diverse aktiviteter som mer känns som ett rollspel, än ett genuint samhällsengagemang och -ansvar.

Jag är en ganska lättköpt konsument av ärlighet. Jag tror gärna på folk, kanske inte för att jag upplever dem som trovärdiga per se, men för att de behöver mitt förtroende där och då. Jag ställer inga frågor, jag ställer upp när jag uppfattar att det är viktigt att jag gör det för att ge förbättring och förändring en chans. Det förhållandet har jag med världen, trots alla skavanker och trasiga relationer. Jag tror på den, för att den behöver det. Ibland ger mig inte omgivningen särskilt många halmstrån att hänga upp förtroendet på. Okej, ibland känns det som rätt sällan, till och med.

Men där nånstans finns svaret i alla fall, på min fundering på varför i jösse namn jag blev så rörd av videon. Det är jag inte ensam om att bli, så tänkte att jag kanske inte är ensam om att tänka så här heller. Jag älskar vår jord och oss alla som bebor den. Och det gör mig ibland väldigt lycklig och ibland väldigt sorgsen.

Testar en ny plugin för kommentarer; under mina poster så kan man välja att kommentera via gplus, facebook eller här på bloggen (som vanligt). Jag är lite osäker på om det verkligen är så bra som jag skulle vilja — t.ex. skulle jag helst vilja kunna lägga mitt “vanliga” kommentarsfält först, men det verkar inte finnas någon sådan inställning att göra, så det återstår en del pill och jag har inte gift mig med det riktigt än.

Dessutom så blir fonten extremt stor i det “riktiga” kommentarsfältet, och jag är inte den som vågar ge mig på att redigera i plugins-koder, om man säger… Ska ge mig på jakt efter lite mer info om hur man kan (om man kan) justera såna saker. Under tiden får du hemskt gärna hjälpa mig att testa de olika kommentarssystemen och berätta vad du tycker.

Principen är i alla fall hur bra som helst, att samla ihop kommentarer från alla möjliga plattformar. Min blogg blir navet och jag behöver inte kolla på flera olika ställen, utan allt landar här.

Jag är lite osäker, dock, på hur Facebook-tabben fungerar, så det måste undersökas om den fungerar med samma princip, eller om det mest bara är en extra kommentarsmöjlighet här på bloggen och inte “dubbelexponering” (som Gplusfältet är) på både fejjan och här. Återkommer när jag klurat färdigt på det. (Uppdatering: Tjoho, det funkade!)

Uppdatering 2: När man kommenterar direkt under blogginlägget, “som vanligt” via mitt kommentarsfält, hoppar sidan in i defaultläget efter postning – som visar Gpluskommentarerna först… inte bra.

Uppdatering 3: Nu är det vanliga kommentarsfältet inte så stort längre, la in koden .ui-widget .comment-body { font-size: 0.8em } i CSS-filen. Tack Johan! <3 //uppdatering: den senaste versionen av pluggen gjorde att detta inte funkar längre. Kommentarerna är gigantiska igen. Verkar stå med i att-göra-listan för konstruktören i alla fall.

Uppdatering 4: Pluggen är nu uppdaterad och nu kan man välja ordningen på tabbarna undertill!

Scifi och fantasy är många gånger maskering av verkligheten, som jag ser det. Serietidningar faller lite under den etiketten också, tänker jag. Det är utmärkta verktyg att belysa komplexa problem och fundera över vad som är sviktande moral och etik. Men av någon anledning har inte just nakenhet klarat av att handskas som naturligt, ens i de mest overkliga av verkligheter.

Jag gillade verkligen den detaljen i Watchmen-filmen, att Dr Manhattan faktiskt var naken, precis som i originalhistorien. Även om det inte framgick riktigt i filmen, förstod man hans progression från att försöka vara normal, tills han var så viktig för samhället att han kunde börja leva på ett sätt som kändes mer naturligt för honom. Och som ultimat innebar att han inte passade in.

Nu är jag inte naturist eller så, tycker det är helt okej att gå påklädd i vardagen. Men när jag läser om facebookregler där medicinska bilder över en kvinnas könsorgan blir modererat, så undrar jag lite hur långt vi ska låta rädslan för naket styra. Och varför det finns så lite litteratur idag, som petar på det. (I alla fall vad jag vet.)

http://motherwiselife.org/2013/03/11/an-open-letter-to-facebook/
#opassande  

Embedded Link

An Open Letter to Facebook
First I would like to start off by thanking you for creating a wonderful social networking site that brings people together with family, friends, and their community. It helps small businesses grow……

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

En annan lärdom är att när någon faktiskt är oförskämd, på riktigt, så ångrar de sig nästan alltid. Väldigt få är heltidstroll, de allra flesta kanske mest bara ha en dålig dag. Ha missförstått vad de läst, som kanske råkat vara felsyftat, eller så. Du ser kanske hur jag uppfattar saker och ting som sammankopplade? Min häst får i princip aldrig bli så hög att jag slår mig fördärvad när jag ramlar av den. För jag ramlar av den. Och det gör du också.

Statistiskt sett, inbillar jag mig, har vi fel fler gånger än vi har rätt. Massvis med många gånger fler. Den insikten är varken matematiskt eller grammatiskt korrekt, men har hjälpt mig ganska många gånger att helt enkelt skita i att bli förbannad. Det betyder inte att jag köper vad som helst, och ibland biter jag ifrån — rejält — jag är inte mer än människa. Men det har onekligen hjälpt mig att undvika att bli ilsken i onödan.

Nu kanske jag krånglar till saker och ting, men i grunden tycker jag dessutom inte att det är så förbannat allvarligt att ha fel. Vi gör fel för att i slutändan kunna göra rätt, om du förstår vad jag menar.

Att göra fel online skapar mellan varven verbala språkbruk som närmast låter som “de tar gården från mig”. Proportionaliteten i reaktioner om vad omgivningen tar sig för är alldeles för ofta helt uppåt väggarna. Millimeterrättvisa tar sig inte sällan uttryck i millimeterorättvisa dessutom, en sån där samtidsspaning som jag tycker är obehaglig. Ett öga för ett öga, blir inte sällan heller “ett liv för någon annans grus i ögat”, om man kollar in språkbruket.

Jag satt och käkade lunch med några kompisar och vi snackade om hat. För mig är hat ett oerhört starkt ord. Även om man i talspråk kan säga sig hata bruna bönor, så blir värderingen en annan om man säger sig hata en människa. Hat är en farlig känsla, och ger man sig själv tillåtelse att hata någon är jag osäker på exakt vad det är man gett sig själv tillåtelse till.

Där jag kan tillåta mig själv att bli förbannad en och annan gång, och som i grunden är ett ganska egoistiskt beslut, så blir det krångligare att fundera över vilka jag tillåter mig själv med att hata. (Det är ett fåtal, men de existerar.) Nu är jag rätt säker på att jag skulle göra allt för att hjälpa någon, om jag hade möjlighet, i en livshotande situation och aldrig i helvete skulle jag dansa på någons grav.

Jag skickade till exempel blommor till Åsa Linderborg efter hennes artikel om det hot som hon lever under i sin vardag. Jag håller väldigt sällan med om vad hon skriver — på rak arm kan jag inte påminna mig att jag någonsin gjort det ens? Men jag ville på något vis manifestera att jag inte hatade henne för det.

Flera kritiserade mitt val att göra det. En tanke, som jag uppfattade det, var för att detta då skulle uppmuntra henne att tro att det är okej att fortsätta skriva om saker — och ha fel. Samtidigt kunde jag i mitt stilla sinne inte låta bli att fundera på hur konstigt det blir att å ena sidan vara emot hot, men å andra sidan hålla käften om det och därmed uppmuntra dess existens. För tystnad är många gånger samtycke. Det går helt enkelt inte att välja rätt och då gör jag hellre fel än inget alls.

Att tiga ihjäl saker är effektivt, absolut. Men det är liksom lite försent, när “alla” redan pratar om något. Det är självfallet det vi inte ser, eller debatterar, som inte får någon uppmärksamhet. Jag har många gånger skrivit om hur fullständigt urkassa vi är på att lyfta bra saker i samtiden. Ibland undrar jag om vi inte har något språk kvar, om vi inte har det arga att förhålla oss till. Och kanske är det en förklaring att vi så ofta läser kommentarer som arga.

Det är det arga som är värt något, på gott och ont. Språkbruket blir ett enda stort vargen kommer-fenomen, och till slut tar man inget på allvar. Alldeles för många hatar, där de egentligen bara mycket hellre skulle vilja ha pannkakor än bruna bönor.

Här en liten lista av saker som jag påminner mig själv om ibland, och som du kanske också kan ha glädje av:

>> Du är inte själv logisk, bara för att du uppfattar någon annan som ologisk.

>> Det du far efter är antagligen “konsekvent”, som ord. (Observera att ingen människa är någonsin helt konsekvent.)

>> Jorden går inte under när någon har fel. (Bevis: din väckarklocka ringer varje morgon.)

>> Du är väldigt sällan drabbad på riktigt i någon verklig mening, av någon annans “åsiktsmisstag”. (Du tycker dessutom inte exakt samma idag som du gjorde för tjugo år sedan.)

>> Sparkar du, försök att rikta det uppåt. (Kom ihåg hur mycket du avskyr översittare.)

>> Är du verkligen säker på att du förstått det där ordet/den där formuleringen? (Kom ihåg hur länge du trodde att liberalism betydde något helt annat än det gör.)

>> Var det riktat till dig som person, eller har du missförstått?

>> Gör det något om den där personen är en idiot? Gör det verkligen det?

>> Ligger något bakom detta uttalande, som du behöver känna till?

>> Är du säker på att du “hatar” just nu? Kan du uttrycka det bättre?

>> Proportionalitet, proportionalitet, proportionalitet. (Andreas Ekström är faktiskt inte så jävla viktig.)

Uppdatering: Cazmir Wihlstrand gav mig en grej till att lägga till på listan i en kommentar:

>> Vad står det i texten egentligen? Du är väl inte på väg att debattera det som inte står i texten?

Egentligen har inget i grunden förändrats — jag tycker fortfarande att det är något lätt onaturligt över att ständigt gå att fås tag på “live”. Så kanske är det inte konstigt att jag är den där typen som blir lite irriterad när telefonen avbryter mig mitt i ett wordfeud eller så…

Överlag har jag insett att jag är något av en “varannan innovation” typ av konsument. Vinylskivor har jag massvis av, men inte en enda cd-skiva, till exempel. Mp3-biblioteket växte i några år, men streamingen föll mig inte på läppen. Jag brukar skoja och säga att jag antagligen blir early adopter av nästa innovation i musikbranschen…

Eftersom jag använt både windows, macintosh och diverse linuxinstallationer på mina burkar hemma och i arbetsliv, har jag fått ett rykte om mig att vara ganska tekniskt kunnig. Det är något av en schimär, ska väl sägas. Man ber alltså kunniga människor om hjälp att sätta ihop något, sen ändrar man inga inställningar, är ungefär strategin. Det funkar generellt sett då. Min vän Gert är väl medveten om den närmast hyperventilerande frustration jag drabbas av när “terminalfönster” kommer på tal. Men jag är en användare. Jag gillar att använda saker, även om jag inte förstår exakt hur de fungerar. För spel funkade windows bäst, för design passar mig macken bäst — och att ha en någotsånär stadig hemsida på en server, underlättas av Linux.

Nåväl… vid det här laget är det ganska känt att jag inte hängde på när Facebook blev populärt. Däremot så gled jag sömlöst in i Google Plus utan några större problem. Jag har dock märkt att när någon lagt upp något av mina inlägg på Facebook så får jag fler läsare. Ganska många fler. Och jag är inte en bättre människa, än att jag gärna vill att fler läser och diskuterar mina inlägg.

Så därför tog jag efter långt om länge beslutet att skapa en Facebook-sida för bloggen. Just för ögonblicket känns det inte särskilt troligt att jag skulle ha tid och kapacitet att sitta och göra statusuppdateringar i största allmänhet som person, men vill väldigt gärna göra bloggen tillgänglig för de som valt och föredrar att hantera sina flöden via den plattformen.

Så, har du mig redan på din rss-läsare, eller följer mig på twitter eller Google Plus, så är det här antagligen ovidkommande. Men om det underlättar för dig att mina inlägg dyker upp på Facebook, så är det här grejen för dig. Inläggen kommer inte att läggas upp “automagiskt” utan jag kommer att sköta det manuellt. Och jag blir jätteglad och tacksam om du tycker att det är en så bra idé att du tipsar andra om det! :)

Jag kommer att hålla koll på sidan och delta i diskussionerna (självklart) men jag kommer inte att ha ett “emma marie andersson-konto där jag berättar om min vardag”-typ av konto. Sånt gör jag på Google Plus om du är intresserad. Och på Twitter… många plattformar blir det… jag menar, det är ju inte helt otänkbart att jag bloggar om min dag också. Även om det nog då med största sannolikhet handlar om nån politisk vinkel eller samhällsspaning i största allmänhet.

Hur gör ni, förresten, följer ni samma människor på olika plattformar, eller ser det sociala nätverken annorlunda ut? Pratar ni om samma saker på olika platser?

Jag tycker att det är viktigt att det finns utrymme för anonymitet. Så viktigt att jag till och med upplever det vara en omistlig del av en demokrati — finns inte det, så eroderas demokratin. Att det är en rättighet verkar alla vara med på, men frågan är vad exakt det är för slags rättighet man uppfattar sig inneha?

När jag läser artikeln på Nyheter 24 om en osedvanligt envis stalker som gör livet surt för flera som har konton på Facebook, slås jag av hur kommentarsfältet andas fullständig empatilöshet.

Så här skriver till exempel användaren Anus(!):

man fan förlorar hopp om mänskligheten när folk tar illa upp av att någon anonym helt okänd person skriver något om en på internet, en kromosom för lite? känner du dig så jävla kränkt gå ur internet och kom inte tillbaka det är ingen plats för överkänsliga dumma människor

Ironin över att nån blir upprörd över att nån annan blir upprörd är ganska vanligt förekommande online. Här handlar det om att man ska klaga över rätt saker, annars är man en jävla idiot som förtjänar att… ptjaa… klagas på. Solklart. Fattar ju vem som helst.

Humanapes69 läser mellan raderna och tänker sig att det är nån inbyggd “det är synd om kvinnor”-psykologi.

Hållkäften tjejer och sluta gnäll på att folk hatar er på internet, det handlar inte om att ni är kvinnor, det handlar om att folk vill testa gränser anonymt. Det förekommer överallt på internet, i forum, på spel, på knullkontakt och på värdelösa aftonbladet. Folk som vistas i det offentliga rummet där vem som helst kan säga i princip vad som helst till vem som helt helt utan konsekvenser kommer att bli hatad. Dra ut sladden från datorn om du är för dum i huvudet för att förstå detta.

Detta är även det en vanligt förekommande ironi — att förstå att det handlar om att testa gränser, men när de testen skapar reaktioner bli… förvånad? Jag menar, man testar ju för att få reaktioner är ju själva grundtanken här, om Humanapes69s kommentar följer nån slags logik här.

Emelie är lösningsorienterad:

Vilket gnäll. Sätt högsta sekretess på profilen och plocka bort honom/henne som vän, problemet är löst… Eller plocka bort kontot, skapa ett nytt och börja om från scratch med bara vänner IRL eller som på annat sätt kan bekräftas vara äkta konton. Välkommen till nätet, det är tyvärr såhär det ser ut.

“Välkommen”-biten är ofta förekommande online, som jag ofta blir lite full i skratt åt — som om internet liksom är något helt annat än resten världen befolkat av andra än människor. Nåväl, det handlar om att “ta seden dit man kommer”, tror jag. Att försöka undvika se det som är ovant, som farligt. Samtidigt som det är relevant både på och utanför internet, så slås jag av gnäll-epitetet. Nånstans här är alltså värderingen att det är ett jävla gnäll — inte att det är kasst beteende online som har lösningar, utan… gnäll. Tuff ska man vara online.

Carl tackar gud i sin kommentar:

Tacka gud att folk ser igenom smutsig propaganda likt denna som används i syfte att strypa yttrandefriheten på internet. Detta är 2013, “problem reaction solution” receptet fungerar inte längre. Folk genomskådar desperata försök likt detta! Vidrigt.

Flera kommentarer under verkade gå ut på att Nyheter 24 är en ljugarblaska överlag. Själva motsatsen till det de andra ovanför skriver är slutsatsen — problemet existerar inte alls. Att ifrågasätta om det verkligen är ett stort eller särskilt allvarligt problem är i min värld ganska relevant. Dock så brukar kommentatörer själva visa att det nog är så, trots allt, att det går att skärpa till sig i tonen.

Som Carlos:

Jävla propaganda. Fuck alla skrivelser angående näthat. Man vill bara ha lagar mot anonymiteten på Internet. Jag är för ett fritt Internet. Facebook är inte verkligheten. Sluta gnälla…

Observera att Carlos inte bara föredömligt kort avfärdar trovärdigheten i artikeln inledningsvis, sen lyckas säga emot sig själv på sätt och vis och avsluta med lite gnäll på gnället. Facebook är inte verkligheten. Jag har stött på den där kommentaren ibland och blir lika förvånad varje gång.

Varför i alla jävlars namn är du inne och kommenterar upprört under en artikel då, om inget är sant eller på allvar?

Det verkar vara nån slags grundläggande hänvisning till att man “inte fattar reglerna”. Dvs, de som tar det på allvar är de som har fel, för Facebook är inte på riktigt — det vet ju alla. Trots att man själv tydligen tar det på allvar och sätter sig och kommenterar något. Budskapen är som bäst förvirrande och dubbeltydiga.

Det jag saknar från nästan alla är uttryck där nån slags grundläggande värdering om varför anonymitet är viktigt syns. De flesta verkar ju fokusera på att man ska tuffa till sig, inte vara så jävla känslig när man får verbalt pisk — eller stalkas. Samtidigt som det konsekvent påstås att det är inbillning att folk utsätts och det är helt i sin ordning att man då är känslig för vad som skrivs.

Ingen av dessa är särskilt bra ambassadörer för anonymitet — tvärtom är de antagligen en gåva för de krafter som motsätter sig anonymitet. Där de gnäller över gnällarna, ifrågasätter trovärdigheten i “propagandan” som är designad för att ta bort den rättigheten anonymitet innebär, låter de sig gärna användas som bevis för att kraftansträngning behövs. Snacka om att göra allt för att deras profetior ska besannas, tänker jag ibland.

Jag skulle väl egentligen skita i alla de där, som inte tänkt igenom ordentligt hur deras insats för att skydda yttrandefrihet och anonymitet ser ut. Men som sagt, nu är det lite problematiskt att jag tagit beslutet att försvara anonymitet som en grundläggande rättighet som behövs för att motverka orättvisor i samhället.

Visst behöver några ha lite mer skinn på näsan ibland, och visst är det så att det är lätt att missförstå varandra och fatta saker fel. Men det enorma tryck som går till att medmänniskor ska tolerera skit borde faktiskt lika gärna kunna vara ett enormt tryck på att folk som beter sig illa skärper sig. Att de förstår att vad de gör är mot deras egna intresse — att få fortsätta vara anonym online.

Var inte så jävla överkänsliga, alla ni som “försvarar anonymiteten”. Ni slutar nämligen tänka ordentligt och gör fel saker då. Dra ur sladden om du är så jävla dum att du inte fattar det hot du utsätter våra demokratiska fundament för. Internet är på-jävla-riktigt, försök att få in det i skallen.

Jag kommer på mig själv att inte vilja sprida inlägget vidare, eller ens säga något om det. Inte för att det är ett dåligt inlägg, eller saknar relevans — utan för att det är så himla svårt att lyfta en sån här frågeställning utan att framstå som en domedagsprofet. Och som sagt, solen skiner ju. Livet är ju ganska fint.

Det är lite problemet med att tackla trenden som pekar mot ett allt mer auktoritärt samhälle över huvud taget, och jag har skrivit om det förr: hur tusan gör man att lyfta sånt här, utan att sänka folk?

När jag står och borstar tänderna och fortfarande inte kan släppa det där med att min omedelbara reflex var att ignorera, så tänker jag på hur jag noterade att twitterflödet igår fylldes av kommentarer pga att Jimmie Åkesson satt på Agenda igår och tydligen ville ta bort aborträtten för kvinnor. Motdebattören, Maria Arnholm (M) hade tydligen gjort ett bra jobb, enligt twitterbruset. http://www.svtplay.se/agenda Men det är en såndär typisk detalj i tiden, att kvinnors rättigheter zoomas in på. Själv har jag inte sett det ännu, det var flödet av kommentarer som fångade min uppmärksamhet.

Åkesson står även för en annan ledtråd i samtiden som har varit vanligt förekommande historisk, när samhällen dragits mot ett mer auktoritärt styre: att välja ut hela grupper och göra dem ansvariga för sviktande ekonomi. Såna här tecken är emellertid inte Åkesson ensam om, även om jag erkänner att det är oerhört lockande att i min tur, utse honom som en bad guy och stanna där.

Det handlar om ett tryck som vi alla är med och applicerar och som skapar en grogrund för övervakning och fördömanden. En känsla av att "det inte går att göra något" som följer på detta, och när någon framstår göra något, känns det välkommet. Hur lite det än löser de långsiktiga problemen. Det bor en viktig psykologi i den här utvecklingen som vi alla på ett eller annat sätt deltar i.

Solen skiner (med lite tur) även i länder där friheten är kraftigt begränsad. Lennart har antagligen inte rätt i alla sina förutsägelser, kanske gör jag det till och med för viktigt som lyfter det, men det betyder inte att han har fel att vi nånstans är på väg mot något som vi som samhälle inte kommer att må särskilt bra av. Och min reaktion är så symptomatisk. Många av oss behöver tro på något som får en att vilja kliva upp på morgonen.

Det duger helt enkelt inte med hjälplöshet, så här sitter jag nu och funderar på hur man undviker det, när man informerar om våra felsteg i samtiden. Rädslan åt båda hållen — att hjälpa till att skrämmas eller att hjälpa till att dölja något folk behöver se — är onekligen väldigt handikappande.

#opassande

Google+: Reshared 4 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Tycker Hanna Fahl har en rätt bra poäng, när hon kommenterar den senaste tidens förlöjligande av Justin Bieber-fansen i Sverige. Den som kulminerade i något av det elakaste jag hört på länge, i underhållningssyfte av radiostationen NRJ. En ung tjej lurades att tro att hon skulle få träffa sin idol och när hon förstod att de skämtat med henne, började gråta i direktsändning. (edit: hela grejen var tydligen ett påhitt.)

Att motsvarande fandom av mestadels killar, kommer undan förlöjliganden helt som Fahl beskriver, stämmer nog inte. Men jag gissar att det är enklare, att vara överlägsen mot småtjejer än att skratta överlägset åt en huligan som inte drar sig för att slå folk på käften.

Det visar ju inte minst händelsen som fick både tränare och styrelseordförande för DIF att avgå. Händelsen som till och med inspirerade statsministern att ta det unika beslutet att kommentera samtiden i en extrainkallad presskonferens.

DIFs tränare berättade att han fick ett hotfullt samtal och det i kombination med att bli uppsökt på träningsanläggningen av tre stycken helt enkelt gjorde att han prioriterade trygghet för sig och familjen, framför träningsjobbet.

Nu är det inte bara tjejer som kan känna sig förnedrade, de tre som besökte DIF-tränaren upplever sig orättvist bedömda — även om jag nånstans lite fördomsfullt hade trott att dessa tillhört kategorin som kritiserar människor för att vara “för lättkränkta”. Enligt en Aftonbladetintervju, så var det deras “demokratiska rätt som medlemmar i Djurgården”, att framföra sina åsikter och vidhåller att de inte hotat tränaren.

Kränktheten, förresten, visste inga gränser i och med amnings-videon häromsistens, som visserligen var rätt kasst utformad, men som tydligen hotade den ack så viktiga potensen bland svenska män. Där organisationen som skapat videon till och med fick dödshot förmedlade via kommentarsfälten.

Allt det här händer ungefär samtidigt. Lite ska man tåla/har du ingen humor-fenomenet har gått rätt långt här i världen. Så långt att jag inte riktigt kan se vilka det är som är alldeles åt helvete för lättkränkta, längre.

Där tar jag upp ett ämne som oroar mig, att kronofogden numer samarbetar med trafikpolisen, och länkade till en Aftonbladetartikel där en kille blev utslängd i vägrenen med sina barn för att kronofogden ville beslagta bilen. +Mattias Winbladh (som jag hoppas ursäktar att jag använder honom som exempel) kommenterade den med att skriva att han vägrar läsa Aftonbladet och tror inte på ett ord de skriver.

Det är inte utan att var och en borde fundera på att undvika kvällspressen, det skulle säkert fler behöva göra. Samtidigt så är det så att artikeln tar upp en ganska allvarlig detalj i vår nuvarande samhällstrend – som inte är ett påhitt av Aftonbladet. Och min irritation växer när jag mest bara märker av olika varianter av att slippa bry sig, som konsekvensen blir. I det här specifika fallet så berörs inte ens ämnet jag tar upp.

I det stora hela är det här en ganska vanlig grej i diskussioner. Trender som bildar olika mönster i samhället, som behöver funderas över i stora drag, kidnappas av för ämnet ovidkommande (om än i sak helt riktiga) detaljer. I ett slag blir den rättfärdiges kritiska tankegång ett medel att förhindra andra, viktiga, tankegångar vars syfte är att vara kritiska också.

Ofta kan man läsa om hur folk upplever det som att man inte får säga saker – särskilt om man säger emot. Och det är väl en intressant fundering som inte är helt utan meriter. Spelar ingen roll om någon så att säga är en "good guy" eller inte, upplevelsen är att man inte får tycka annorlunda eller utmana det som sägs från alla möjliga håll och kanter.

Det är mycket enklare att fokusera på detaljer – det s.k. "cykelskjul-fenomenet". http://en.wiktionary.org/wiki/bikeshedding Samtidigt så tror jag att det i sig måste utmanas. I den stund snuttifiering och förytling av samhället sker av exempelvis kvällstidningar så är det för att det är den sortens förenkling vi belönar och inte minst använder oss av själva i såna här situationer.

Att dra ner stora principiella diskussioner på populistiskt detaljstadie är att använda sin alldeles egna kvällstidningsmetodik. Jag önskar att det kunde bli lite mer utbredd förståelse för att det inte är Aftonbladet eller Expressen som gör fel nödvändigtvis – det är vi själva som gör fel, som t.o.m skapar grunden till behovet för enfaldig kommunikation och använder oss av den själva. Tidningar ekar det problem vi själva måste stå för, om det finns någon form av seriös analys och tanke bakom. Vi behöver i större utsträckning leva som vi lär, annars sker aldrig den utveckling och förändring vi efterlyser.

*

I sammanhanget ska sägas att "du har inte fel, du är bara en skitstövel" (min översättning av Lebowski-citatet) passar in på både kronofogden och Mattias i det här läget, vilket är en lite kul humor-effekt. ;) Observera dessutom att det inte är något fel på Mattias, eller så, han fick mest bara stå som ofrivilligt exempel för en debatt-teknisk trend jag sett många exempel av. Och som jag själv, antagligen, ingår i. Alltid enklare att se det hos andra…

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Jag har tänkt på det den senaste veckan när journalister har grälat offentligt. Intressant nog handlar den emellanåt mycket bittra diskussionen om huruvida man ska “våga låta bli debatten”. Ungefär — ibland är åsikter så himla kassa att de inte ska belönas med uppmärksamhet från journalistkåren.

Visserligen späs det ut med utfärder i problematiken om att man som enskild ansätts av spamtyckare, vars syfte inte är att debattera ska sägas, utan att sätta en på plats. Självklart har man rätt att våga vägra ta det. (Faktum är att det inte ens handlar om debatt under sådana omständigheter, som jag ser det.)

Samtidigt sker ju den här debatten offentligt. Vi “vanliga människor” ser på medan journalister inte drar sig för att insinuera att debatt med motstående åsiktsyttrare, i praktiken är att validera “fel åsikter” av den som valt att ta debatter. Guilt by association har utvecklats, eller nåt. Just den biten uppfattar jag som enormt obehaglig. Nånstans så blir jag rädd för vad konsekvensen blir av ett sådant principiellt ställningstagande i mediala kretsar. Obehaget förstärks onekligen, då Omar Mustafa hängdes ut, på det sätt som gjordes; hade behandlingen av honom sett annorlunda ut om andra principer debatterats i och av media?

Jag vill både kunna tacka nej till debatt, såväl som vara välkommen att delta i en.

— Emma Marie Andersson (@opassande) April 17, 2013

Vi tar intryck, vi som ser debatten rulla fram i alla olika flöden. Igår bittertwittrade jag så smått om hur jag får känslan av att jag måste välja lag. Ta debatten eller inte är ett ickeval för mig. Särskilt eftersom det handlar om att det rör sig över hela kartan av många nyanser. Spamtyckare på twitter och debatt på publicistklubb dras över samma kam, på 140 tecken eller mindre.

Det existerar dessutom en oroande trend av att inte ens behöva motivera varför det är fel på en åsikt, det är som att det är färdigdiskuterat. Jag fick exempelvis känna på det när jag skrev om hur feminism hjälper mig att analysera olika problem i syfte att hitta till lite nya spår i hur man kommunicerar PPs politik. Analysen ignorerades av många och fokus låg på om huruvida det ens var tillåtet av mig att använda mig av feminism. Kunskapens ursprung validerade fundamentalistiska ståndpunkter, sas det. Det ekar av den sortens lågkvalitativa attityd i debatt-debatten, som journalistgrälet kommit att kallas.

Idag kan man avfärdas lätt, och det anses inte som fint längre att förhålla sig till sakfrågan. Vilket ironiskt nog, “ta debatten” brukade handla om en gång; att bemöta desinformation med kunskap. Mitt intryck är att desinformation är en slags baslinje idag, alldeles oavsett om det finns nån slags relevant kunskap i krokarna.

Du ska eller ska inte vara feminist. Du ska eller ska inte uppfatta flyktingpolitiken som problematisk. Debatten börjar där, inte i vad “feminist” eller “invandringskritisk” betyder, har betytt och kan komma betyda framöver. Alla förutsätts veta tillräckligt, och har garanterat valt fel beroende på vilket lag man själv valt. Du är för eller emot.

Där journalistkåren föreställs vara annorlunda — hålla objektiviteten högt och granska makthavare — handlar alltså den här typen av debatt om precis det som jag ser som ett problem i nästan alla samhällslager. Fundamentalistiska tendenser, där åsikter är färdigdefinierade med etiketter och upplevs vara ett facit och kunskap blir sekundärt. När journalister precis som alla andra på allvar driver tesen om att mer eller mindre uppfostra människor till rätt åsikter, finns inte en oberoende samhällsgranskande part kvar. Alla har snällt inrättat sig i olika lag i en tävling som inte går att vinna.

Det är helt klart att begära för mycket av journalister att inte vara människor. Precis som det där med tyska Piratpartiet — folk är som folk är mest. Vi behöver antagligen lite till mans lära oss att se på när folk grälar utan att känna att vi måste välja sida. Vi behöver rent av lära oss att folk tycker olika och har olika drivkrafter, och hur vi hanterar det.

Kanske är det här dagens motsvarighet till att “ta debatten” — att våga se att debatten existerar. Våga acceptera att det finns folk som har en avvikande åsikt och att man själv inte har något ansvar att välja sida.

Erkänningsvis är det emellertid djupt obehagligt att följa debatten. Förtroendet för objektivitet i media bryts ner med en oroande hastighet, det är ett vid det här laget gammalt och känt problem. Där det visst bor en obehaglig konsensus-mentalitet, trots försäkringar om motsatsen, i både stort och smått. Där enstaka individer fights the good fight, men där de som är mottagare av information och budskap får det allt svårare att se skillnad mellan det ena och det andra.

Jag undrar lite smått hur debatt-debatten skulle ha rapporterats om i svensk media, skulle den tilldragit sig utomlands? Ibland kan ju lite avstånd fungera som rätt bra filter. För som det är nu är det en konsensusdiskussion som pågår, “tyck och gör så här så gör du rätt alt. fel” är mitt intryck från åskådarplats och jag upplever inte att deltagarna i debatten förstår det. Inte ens de som kritiserar konsensusnerven, för de andas en annan slags retorisk konsensus — att man är censurivrare om man hoppar över debatten.

Vi tar intryck, och det är ju det som är grejen. Vi lyssnar och lär och det blir jättejobbigt att fundera på vad det innebär när vi anses behöva lära oss “rätt saker”. Och vi kan inte, likt de tyska väljarna “fly från det”, som Aktuellt uttryckte det när de rapporterade om tyska Piratpartiet. (Fast jag undrar så smått vad motsvarigheten till det skulle kunna vara.)

Till syvende och sidst är jag dock oerhört glad över chansen att kunna fundera över problematiken, något som bristande öppenhet och avsaknad av debatt inte hade möjliggjort.

Anders Rydell: Och så kommer frågan. Den där som egentligen betyder att man i någon mån redan har misslyckats: ”Men vi måste ha en tjej också?” Frågan ställs troligen otaliga gånger dagligen på redaktioner över hela landet när artiklar ska skrivas, paneler ska ringas in och sändningar ska planeras.

Nu vill inte jag låta påskina att jag blir tillfrågad att medverka i paneler särskilt ofta — men det händer ibland. Jag kanske skulle bli tillfrågad oftare om jag tackade ja oftare. För, det är faktiskt så att jag sällan tackar ja. Och inte är det, som Anders Rydell nämner i sin text ovanför, för att jag har barn eller så. Ekonomi, absolut, tid är också svår att få till ibland — men för det mesta handlar det om att jag inte upplever mig tillräckligt "expertinsatt".

Jag stör mig lite på det varje gång jag funderar på det. Normalt sett har jag ett ganska sunt självförtroende, inbillar jag mig. När jag håller tillbaka mina åsikter och funderingar, beror det inte så mycket på att jag inte upplever mig ha rätt till att uttrycka dem offentligt eller att "ingen i världen är intresserad", utan snarare att jag tänker att jag inte vet tillräckligt. Jag vill ha mer på fötterna.

Var gränsen går för tillräcklig kunskap är egentligen ingenting som jag analyserat ordentligt, det är ren känsla i magen som jag antagligen borde ifrågasätta. En analys om varför jag sällan tackar ja skulle dock behöva bo lite över hela kartan, och ganska komplicerat att fundera på. För att lyfta två spontana tankespår som uppstår:

• Hur mycket av känslan att jag inte "vet tillräckligt" är ett uttryck av en samhällsnorm baserad på mitt kön? Lägg till känslan av att riskera framstå som ett alibi — alternativt en eftertanke, för syns skull. Å ena sidan tycker jag ju själv inte att jag är en expert, å andra sidan kanske det jag ändå vet med ganska stor säkerhet synas vara orelevant, för det är ju ändå inte min kunskap som är grejen där och då.

• Hur mycket av känslan är avhängig av att jag upplever väldigt många tycka utan att tänka i det offentliga samtalet? Det har till och med hänt att jag reagerat med avsmak när folk pöser i sin självviktighet från en scen, och jag har inte alls förstått varför just den personen är så imponerande. Kejsarens nya kläder, eller nåt, och jag vill inte bidra till det.

Sanningen är väl att få kan kalla sig experter. Allt envar kan göra att är att bidra med sin specifika uppfattning om saker och ting, och paneler handlar antagligen oftast om en önskan att försöka skänka lite ljus över flera olika vinklar. Ur deras perspektiv, räcker det kanske med att deltagarna är intresserade och lite lagom insatta i ämnet, för att skapa en intressant diskussion med olika synvinklar.

Att förstå det intellektuellt sett är emellertid inte riktigt samma sak som att bli bättre på att tacka ja, till olika grejer. Det är en reflex som är svår att råda bot på.

I vintras ringde Tobias Brandel upp mig för att höra efter vad jag såg för trender vad gällde internet och politisk utveckling. Det var inte en intervju i den mening att det skulle publiceras något, han ringde mest bara för att han bytt redaktion och ville kolla runt lite om vad det fanns för olika funderingar runt om. Jag hade då inga problem att berätta andlöst om alla möjliga abstrakta funderingar, jag bär på.

Det var liksom inte något ansvar kopplat till frågan, utan mer på ett filosofiskt plan. Om det var till hjälp för honom eller inte, vet jag inte, men jag upplevde det som fantastiskt skönt att kunna tjöta lite utan att det liksom nödvändigtvis var något jag behövde ställas till svars för. Plantera lite tankefrön, både hos mig själv och honom. Hade han ringt för att få något officiellt på något vis, hade jag antagligen formulerat mig mycket försiktigare — eller hänvisat till någon jag upplever är bättre på frågeställningen än jag.

Jag önskar jag kunde säga till den där reflexen att tacka nej att dra åt skogen, även om jag nånstans inte är säker på att det är en dålig reflex. Jag önskar att det fanns fler och större möjligheter till samtal, filosoferande utan att behöva leverera svar eller lösningar, för att få igång tankeverksamheten.

Det känns som att det är lite för smala spår ibland, och om de är verkliga eller inte är i praktiken orelevant, för jag förhåller mig till det likt förbaskat.

#opassande  

Embedded Link

KRÖNIKA. Varför säger fler kvinnor än män nej? Den frågan ställer sig Dagens Medias krönikör Anders Rydell.

Google+: Reshared 1 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Reaktionerna har varit många — en del har blivit generade över att de förutsatt att en kille satt vid spakarna, andra har fokuserat på hennes utseende. “Oj vad söt du är!”-fenomenet. En annan stor grupp har ifrågasatt hela sidans existens och anser den värdelös, hennes karaktär och personlighet har utmålats som alltifrån gnällig till uppmärksamhetskrävande.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur lika reaktionerna är “fake gamer girl”-kontroversen, som går ut på slutsatsen att tjejer bara “låtsas” gilla spel. Som summering av kontroverserna kan man säga, att om unga tjejer visar minsta intresse för något som stämplats som killgrejer, så fejkar de. Det kan aldrig handla om genuint intresse eller ordentlig kunskap är en starkt närvarande regel i retoriken. Tjejer är ytliga och vill bara ha uppmärksamhet och det är dåligt, punkt.

Tjejen som drivit “I Fucking Love Science” har använt sig av humor för att dela med sig av kunskap. Genom små, och enkla knep, har hon skapat lättsmälta versioner av normalt sett ganska svårsmält kunskapsmaterial och det ses plötsligt som ett bevis på att hon inte är seriös, där man tidigare sett det som ganska smart.

Själv blir jag nästan avundsjuk på hennes talang — för gudarna ska veta att läsare inte är särskilt tålmodiga. Vi vill ha enkelt, lättsmält och gärna roligt material. Det är det vi belönar med våra likes, rekommendationer och våra klick.

Att det lättsmälta serveras av en tjej blev plötsligt för ett stort antal människor — både killar och tjejer – något helt annat. Något värdelöst. Kränkande, rent av. Det blir så ruskigt tydligt att det handlar om vad man upplever tjejer ska vara och hur lågt det bör värderas, när man helt vänder i sin åsikt om en Facebooksida pga könet på den som driver den. Men extremt få förstår den reaktionen hos sig själva och letar fel hos tjejen, för att få utlopp för sitt obehag, istället för att idka lite självrannsakan.

Det här är inte gamla människor med utdaterade värderingar som borde veta bättre — det här är unga människor som hänger online och vräker ur sig den här för- och motretoriken. Skapar en konstruerad skiljelinje mellan män och kvinnor och får mig att fundera på varför det finns ett behov av att göra det.

För mig är det liksom inte sexismen som är anmärkningsvärd, utan behovet av ett motsatsförhållande. En värdering som borde kännas unken men av nån anledning inte gör det, det hängs fast vid den som det vore en livslina av något slag. Lagmentaliteten, kanske? Själva grupptillhörigheten är viktig för oss alla. Vilka vi är jämbördiga med, och vilka som är våra fiender.

För- och emot. “Om det här är bra, måste det där vara dåligt.” Saker behöver vara motsatser för att förstås. Det är det enklaste och det är ett socialt klister till och med. Men det är dumt, rent ut sagt. Färger är inte “motsatser” bara för att de är olika, det förstår vi ju, så varför inte när det gäller det här?

Vi har inte varit helt bra på att lära ut det, blir slutsatsen när jag ser mig omkring online. Alldeles för många killar och tjejer har under sin uppväxt inte lärt sig att umgås med varandra, får jag intryck av. Lärt sig förstå eller göra sig förstådd. Undrar om det handlar om det där med att inte tillåta barn att spika för att det är enklast när de inte skadar sig, och sen när de är arton bli förvånad över att de inte kan svinga en hammare?

Omedvetet verkar vi i vilket fall som helst stänga av möjligheter, där vi borde fundera på att barn inte blir vuxna, de växer in i vuxenskapet. Då det kanske är mer självklart att lära en unge att slå i en spik, är det kanske inte lika självklart att lära ungar att bara för att man är olika är man inte motsatser?

Summa summarum, så vill jag verkligen inte låta påskina att alla ungdomar beter sig såhär. Finns massvis med klokhet bland de yngre. (Nåt som vi vuxna borde lyfta mer antagligen, till och med.) Däremot så tänker jag många gånger att de lyckas trots, inte tack vare, oss.

För att barn ska lära sig, behöver vi antagligen lära oss något vi också. Det verkar inte finnas någon generell medvetenhet om att dagens ungdomar ofta lever i en extraordinärt sexistisk kultur och till och med ser kön som motsatser, trots att mobbingkulturer ofta diskuteras. Kulturer som vi i vuxenvärlden har mer med att göra än vi orkar tänka på, inbillar jag mig.

“Resultatet var både överraskande och störande. Oförskämda kommentarer skapade inte bara polarisering bland läsare, de förändrade även deltagarnas tolkning av själva nyhetsartikeln i sig.”

Precis hur det går till går att se i Anna Trobergs inlägg, där hennes syfte var att konstatera att det självklart finns plats även för feminister i Piratpartiet, men ska man tolka en stor del av de ifrågasättande kommentarerna har de inte förstått det.* Om det beror på att de läst andra kommentarer och påverkats, är svårt att säga. Men när inlägget publicerades, var diskussionen först i sak, men har nu utvecklats till något helt annat efter att några stycken dykt upp med alarmerande språkbruk.

Det känns nästan som att delta i ett experiment när jag lägger in kommentarer under inlägget. Kanske är det nån som inte alls har Piratpartiets bästa för ögonen, som är där mest bara för att det är kul att härja lite i kommentarsfält. Kanske är anonyma inlägg gjorda av en och samma person eller något fåtal, hela vägen, och vågen av protester kanske är mindre än den ser ut att vara.

Summan är att om man skummar igenom diskussionerna som skett hittills i ämnet, så framstår Piratpartiet vara en av de värsta auktoritära organisationerna i modern tid, som dessutom inte har något till övers för kvinnoperspektiv. Det är vad det samlade surret domineras av, och det gör mig såklart väldigt orolig. Jag kanaliserar lite av min mamma, erkänner jag, när jag får en släng av “men vad ska folk tro?”, när hon tyckte att det inte var välstädat nog hemma.

Vad i jösse namn ska folk tro när Jerker sitter i den här tråden och jämför feminism med nazism? Jerker är självklart inte alla, jag tror inte ens att han är särskilt representativ för de som har problem med feminism — men han dominerar diskussionen med sina galenskaper. Det är det som hörs i surret, det är det man känner av när man som nyfiken på partiet läser igenom diskussioner. Det är sånt som gör att vissa undviker Piratpartiet som pesten, för alldeles uppenbart vill man inte sammanblanda sig med galningar.

Flera kommentarer under Annas inlägg är riktigt bra, genomtänkta och välskrivna. Men det drunknar lätt i en veritabel flod av ovidkomligheter, där några få profilerar sig — och därmed hela partiet, för en åskådare.

När såna här situationer uppstår, så får jag ofta en insikt i varför det finns PR-byråer och åsiktsfrisering. Varför det råder en viss diskussionsförbistring i samhället. Det är en sån där fråga som jag ofta resonerar kring, hur håller man balansen? För att demokrati ska utvecklas behöver det finnas transparens och utrymme för diskussioner. Det kan liksom aldrig handla om att inte tillåta såna som Jerker att inte uttala sig i debatter han uppenbarligen inte har ett sakligt förhållande till. Det skapar ett sluttande plan och är inte alls bra utveckling.

Å andra sidan, så skapas det ett smalare utrymme — för att inte säga att utrymmet försvinner helt, för de som är mogna och vill föra en dialog om ett ämne, om en handfull människor helt dominerar i diskussionen med bisarra fundamentalistiska synpunkter. Den enes yttrandefrihet blir plötsligt den andres totala inskränkning av densamma.

Det är en riktigt stor och svår frågeställning dessa dagar och jag vet faktiskt inte riktigt hur man tacklar det. Annat än att fortsätta envisas med att lyfta ämnet, antar jag. Och hoppas att de som blivit avskräckta nån gång hittar tillbaka in och får se att det verkligen inte är så illa som det framstår i vissa trådar. Jag skulle vilja se fler yttra sig, skulle vilja se bloggar och trådar på olika sociala medieplattformar där nyans och kunnande tar plats. Göra det svårt för den nischade enstakigheten att tysta nyanserad diskussion.

I Piratpartiet finns det stor politisk potential och plats för mognad på ett sätt som inte existerat på länge i Sverige. Hjälp gärna till att få det att hända. Sätt emot när de enstaka drygar sig. Visa att det inte är den typen av resonemang som driver engagemanget i partiet. För i förlängningen kommer det att handla om vilka som har kunskapen — och därmed makten.

För det är ett problem att så få kvinnor engagerar sig i nätfrågeställningar. Jag läste nånstans att det är endast 9 procent av de som engagerar sig i Wikipedia som är kvinnor. En undersökning som gjorts (PDF) visar att det är fjuttiga 6 procent kvinnor som fildelar. Kasta gärna ett öga på den sneda åldersfördelningen också… Det är den framtida klass-skillnaden, om man så vill, vi ser uttryckas i såna här siffror. Det är alarmerande på ett sätt vi behöver ta politiskt intryck av.

De som förstår tekniken och kan använda den är de som har makten. De som kan tillgodogöra sig information och data är de som kommer att ha makten. Om vi tycker att det här angår alla, så måste vi faktiskt ta vårt engagemang på allvar och se vad vi kan göra för att påverka de här skillnaderna så att det blir bättre. Det får inte handla om VEM som ska ha makten, utan att alla ska ha den.

För att citera en riktigt tänkvärd kommentar under Anna Trobergs inlägg, av Amanda Eriksson: “Frågan är inte varför en pirat ska kalla sig feminist; frågan är varför en feminist ska kalla sig pirat.” Det är inte andra grupper som har förklaringsskyldighet, det är vi som är pirater, som vill introducera nya tankar och bättre utveckling som har den skyldigheten. 

* * *

*För det kan ju rimligtvis inte handla om att ett parti som värnar om mänskliga rättigheter, yttrande- och åsiktsfrihet, verkligen anser att feminister inte har något existensberättigande i partiet..? Om det nu skulle vara så att nån verkligen uppfattar det som så, kanske de har missuppfattat den humanistiska principiella grund partiet står på, och ska leta sig nån annanstans. Seriöst, byt parti. För vilken är nästa grupp ni tänkt er inte “ska få finnas”, i så fall?

Varför är så få kvinnor medlemmar i Piratpartiet? Varför verkar kvinnor ointresserade av informationspolitik? Frågorna dyker upp jätteofta, och det har varit svårt att besvara den. Jag vet inte med säkerhet, men jag har några teorier.

Kvinnor är alltid övervakade. Kvinnor är dessutom alltid tillåtna att bedömas, värderas och betygssättas i allmänhetens ögon.

Kvinnor får lära sig att det är deras ansvar när skit händer. Det ansvaret utsträcks lätt i att ta integritetsinskränkning, om tanken är att man som individ ska få leva ett tryggare liv.

Kvinnor ska inte ta risker. Kanske finns det en och annan som uppfattar det som en överdrift — det är det sannerligen på ett individuellt plan, men sammantaget är det här rätt så massiva budskap som flickor, tjejer, kvinnor och tanter får motta genom livet.

Kvinnor som inte märks slipper kritik. Den här lite lurig — men faktum är att ju mindre du säger eller profilerar dig åsiktsmässigt som kvinna, desto trevligare och acceptablare framstår du för omgivningen.

Just de här sidorna av könsdebatten upplever jag i högsta grad angå Piratpartiet. Det feminismen lyfter när det handlar om kvinnorollen i samhället och vardagen — är de själva principiella saker som Piratpartiet är rädda för ska hända medborgare generellt, på grund av bland annat övervakning, som jag ser det. I mitt personliga fall har ovanstående lista varit starkt bidragande till varför jag engagerat mig i Piratpartiets frågeställningar, till och med. Det var väldigt lätt att identifiera problematiken.

Jag är definitivt inte ett offer. Jag är nog ett av de minsta offren jag känner till, som till största delen valt mitt liv. I alla fall på ytan, måste jag lägga till med ett visst mått av syrlighet. Vissa strider har jag undvikit att ta, för att jag nånstans vet att jag inte kan vinna den och det skulle vara alldeles för energikrävande att ta den för den goda sakens skull. Det är såklart inte en frivillighet som är särskilt smaklig då. Att välja minst stridbara väg, är kanske ett val på ytan, men jag tror ni förstår vad det skapar för psykologi när man tvingas tänka så, systematiskt.

När jag lagt ut orden om min oro för att vi håller på att skapa ett samhälle av lögnare, så vet jag vad jag pratar om. Är det några över huvud taget, jag upplever förstår det så är det piratpartister. Åtminstone borde den genomsnittlige piraten förstå det. Det är det här vi försöker motverka: ett samhälle som består av människor som inte vågar leva eller uttrycka sig som de vill, för att det är så många ögon på en. Där individens frihet är avhängig av auktoritetens godtycke.

Listan ovanför har fungerat som motivering för mig som person att vilja sparka bakut och göra något åt det. Men samma lista kan även förklara varför färre kvinnor letar sig till Piratpartiet. Som kvinna tar man ansvar, både för sin egen säkerhet och för andras. Att bli förbannad för att få sitt privaliv invaderat kan sitta längre in, när man har den psykologiska positionen av att ha ett smalt privatliv redan från början. Övervakning är ett normaltillstånd, “nu har jag varit tvungen att acceptera det, så varför ska inte du acceptera det”?

Frågeställningarna kan alltså antagligen vändas, och ligga som grund till avsaknad av känsla för hur akut eller problematiskt det är, till och med. Att acceptera underlägsenhet inför auktoriteten säljs oftast som ansvarsfullt beteende. Och jag skulle vilja att detta är något som folk som är informationspolitiskt intresserade reflekterar över lite mer medvetet: Det vi inte vill ska hända medborgare, har varit och är en verklighet för kvinnor sen hur länge som helst, på väldigt personliga plan. Det skapar mest bara olika reaktioner och konsekvenser beroende på individ och erfarenhet.

Det finns inget facit: så här gör man för att locka kvinnor; så här för att locka män. Det måste finnas ett ömsesidigt intresse, tror jag, för att politik ska växa. Kanske är det värdefullt för några av er att se att sambandet mellan feministiskt synsätt kan för vissa av oss vara intimt förknippat med Piratpartiets syn på mer frihet i samhället. Inte en motsättning alls — och att alla övertalningsförsök till att se det som en motsats blir misstänkt likt det auktoritära, där någon ska vara lydig. Istället för fri.

Oftast när jag lyfter mina feministiska funderingar, så stöter jag på folk som har problem med själva ordet. Det har därför hänt att jag lyft frågeställningar utan att nämna ordet, för att försöka skapa en bra diskussion. (Aldrig, däremot, har jag blivit hotad för att jag kallat mig feminist, även om en och annan blivit förbannad, ska kanske tilläggas). Rädslan för själva ordet har varit grejen — jämlikhet är alla med på. Eller nåja, de flesta i alla fall. Men “feminism kan man inte vara, för det finns de som är fundamentalistiska feminister” dyker ofta upp som argument. Varje gång just det lyfts så blir jag lite full i skratt, eftersom det i sig blir en fundamentalistisk inställning. (Jämför med att det finns de som uppfattar alla muslimer vara fel ute, eftersom det finns fundamentalistiska muslimer, till exempel.)

Frågan är var gränsen ska dras för det principiella dragandet över samma kam, innan man måste inse sig inneha motsvarande fundamentalistiska trångsynthet som den man identifierat hos andra. Och det nånstans är väl själva nötskalet i genusdebatter, tänker jag.

Ett som jag uppfattar det stort problem idag är könsstereotyper. Jag reagerar nästan dagligen på det, när jag surfar runt, och jag är inte ensam om att reagera på det. Igår så publicerade Anna Troberg en artikel om den förestående avsiktsförklaringen i EU om ett porrförbud. Avsikten är att motarbeta könsstereotyper, och där föreslås pornografi förbjudas som åtgärd. Det är åt helvete — och det inte för att porr är fantastiskt, utan för att det används för att ta ytterligare kontroll över vårt privata utrymme och inte minst för att kontrollera kommunikationsbanorna online.

Jag är i det sammanhanget lite glad över att jag inte hemlighållt mina feministiska funderingar — särskilt kring stereotyper, måste jag erkänna. Eftersom det ger mig utrymme att ha en åsikt om detta. Med tanke på att jag ser problemen med könsstereotyper dagligen så förstår och respekterar jag tankegången. Å andra sidan vill jag inte låta mig luras av den här föreslagna åtgärden: Sociala problem löses inte med teknik. Könsstereotyper skapas inte av ettor och nollor. Det är allt vi själva, som vackert måste ifrågasätta våra egna insatser i det offentliga.

Frågeställningen i sig föranledde en liten spaning: DN publicerade en artikel med citat av Christian Engström, som driver frågan i Bryssel, och i slutet av artikeln stod det i första publiceringen: “DN har sökt Rick Falkvinge för kommentar” (de fick tydligen tag i honom för nu finns hans kommentarer med). Nu är det väl okej att Rick tillfrågas — men det framgick inte varför just han var eftersökt, och jag kom på mig själv med att undra; Anna Troberg, då?

Piratpartiet har en kvinnlig partiledare, som inte nämns i sammanhanget alls — utan den manliga f.d. ledaren som i princip helt dragit sig undan den svenska debatten. Det blir supersvårt att veta om det här är ett utslag av den själva “stereotyp” som avses förändras eller om det är fullkomligt okej, relevanta orsaker bakom.

Hur som helst smyger sig det nedslagna fram, eftersom det inte går att veta säkert vad det handlar om, men så vanligt förekommande att det är svårt att inte fundera på det. Osynliggörandet kan vara omedvetet, men är ändå, trots brist på avsikt, ett talande exempel på att saker och ting är värderade efter ganska tokiga egenskaper här i världen. Om jag har rätt eller fel är nästan vid sidan om saken — det är den där osäkerheten, att man inte kan veta. Och högen “man kan inte veta” bara växer, och i längden är det svårt att undvika att se obehagliga mönster. Så lätt uppstår en känsla av misstroende.

Det är många småsaker i vardagen som påminner om att det är bra att det finns en debatt om de konstiga värderingarna som baseras på kön. Flera tror att för att Piratpartiet är ett mansdominerat parti så är det i sig problematiskt, och visst, det har sina problem, men det som är särskilt intressant är de som kritiserar mansdominansen, och samtidigt ignorerar den kvinnliga partiledaren. Kritik mot män som upplevs som felaktiga representanter, blir kritik mot den kvinnliga representant man ignorerar genom att inte lyfta.

När jag ser det är det svårt att poängtera det, eftersom jag då riskerar framstå som överkänslig eller gnällig. Jag kan ju dessutom ha “fel” även om nu konsekvensen kan vara “rätt tolkad”. Sånt som gör att jag väljer bort att bråka jättemycket om det — men kanske intressant att förstå, att tankarna finns där, nästan alltid i vardagen.

Feminism är som sagt inte den debatt jag valt att ta primärt, men en debatt jag verkligen förstår varför den existerar och behövs. Tricket är väl att undvika att bli fundamentalist. Det finns nog större orsaker att vara rädd för det, med tanke på att det nånstans är väldigt lätt att hamna där. Oavsett om man är feminist eller inte.

Det visade sig att Täppas Fogelberg hade kallat sig för gubbslem och Mirjamsdotter återanvände det. Okej, så ett sammanhang missades i artikeln i GT. Fine. Men Sveland fortsatte att dyka upp i flödet som var smått förvirrande, så jag bestämde mig för att försöka klura ut vad som var vad.

Maria Sveland skrev och publicerade nyligen en bok som heter “Hatet”. Den har uppmärksammats i medierna och har med anledning av näthatsdebatter och kvinnodagen i fredags, varit högaktuell. Boken är inte helt oproblematiskt uppställd, om man får tro på Kristian Ekenberg som recenserat den i Arbetarbladet:

När man läser de sista sidorna är det som att se Maria Sveland sträcka ut handen och rycka ur mikrofonsladden för sina politiska motståndare. Jag kan förstå den impulsen om man som hon har levt under ständig attack under flera år, men den vägen är en återvändsgränd. Ett offentligt samtal utan röster som Maria Svelands vore lika olyckligt som ett samtal där bara sådana röster får höras medan de andra sitter tystade med Breivik i knät.

Detta uppfattar jag vara paneldeltagaren Janne Josefssons ungefärliga inställning också, när jag läser Maria Svelands personliga beskrivning* om vad som hände. Skillnaden i Ekenbergs och Josefssons kritik framstår dock milsvid, då både publik och deltagare har upplevt den senares insats i paneldebatten som olustig. Det var det aggressiva upplägget:

Det absurda var att här satt det två upprörda män som både skällde på mig för att jag synts och hörts så mycket (alldeles för mycket) i media senaste tiden, samtidigt som de anklagade mig för att vara antidemokrat eftersom jag ”vägrade ta debatten”.

Nu fattar jag inte riktigt hur det kommer sig att det där seminariet anordnades av Gräv 2013, alls. På Grävs hemsida kan man läsa om tänkt profilering och ändamål med seminarierna, men personligen får jag inte riktigt ihop hur Sveland-debatten passar in i det:

Temat ”hands-on” innebär bland annat att alla inbjudna föreläsare uppmanas vara väldigt konkreta. De ska inte nöja sig med att berätta ”så här gjorde jag” utan gå ett steg till för att använda sina kunskaper och tipsa ”gör så här!”. Programmet är upplagt som ett grävprojekt i fyra steg, idé-research-ansvarsutkrävande-publicering.

Var det biten om ansvarsutkrävande, som just Sveland-seminariet var tänkt att illustrera? För mig som sitter och försöker läsa ifatt går det inte riktigt ihop emellertid, eftersom ansvarsutkrävandet kan ju knappast läggas på den det skrivs om? Jag är i alla fall osäker på syftet eller ändamålet med paneldebatten, kanske har det också nån mening i detta som man som utomstående åskådare inte lätt plockar upp.

Nåt gick väldigt snett och en namnlista har publicerats på folk som avkräver en ursäkt av Gräv 2013 för händelsen. Det som började med medial uppmärksamhet om en tveksam formulering av Mirjamsdotter slutar i att notera en tveksam insats av Josefsson, Fogelberg och Gräv 2013. Samt en kvinnlig deltagare, Britt-Marie Mattsson, trots ord som gubbslem och gubbvälde. En person som inte syntes till alls i diskussionerna förrän jag läste Svelands inlägg och vilket kanske är lite mer symptomatiskt än man orkar fundera på.

Jag vet ärligt talat inte om jag är mindre förvirrad nu, än när jag började rota runt efter information. Den här diskussionen har nog inte sett sin ände på långa vägar. Men tänkte att fler kanske undrade, så lägger upp länkarna jag hittat såhär långt, så får ni dra era egna slutsatser.

*Just nu ligger Svelands blogg nere, gissar på att trafiken överbelastat den. Under tiden kan man läsa den via Google-cache. //edit: Ajour har lagt upp posten i sin helhet.

Den sista gruppen jag tänkte tala om är de som inte bara vill ändra lagen utan också vill stödja den olagliga fildelningen på varje tänkbart sätt. Det är de som hjälper till att hålla igång sajter som Tankafetast och The Pirate Bay. Det är de som cammar filmer, rippar DVD:er och skapar orginaltorrenter.

http://fridholm.net/2013/03/05/om-att-dra-alla-over-samma-kam/

Just det där med "varför piratkopierar folk och gör det tillgängligt" har nog lika många anledningar som människor som gör det. Jag tänker att det framför allt — och ganska övergripande — handlar om sociala anledningar. Och att det nånstans handlar om att någon är ett fan, och vill att andra ska se vad det nu kan handla om.

En socialiserande faktor finns nog även bland s.k. scen-grupper, som man kan hitta i fildelningsnätverken. De kan ha nördat in sig på tekniska grejer och vill visa varandra vad de åstadkommit. (Flera scengrupper är starkt emot fildelning, till och med, och blir förbannade när de ser sina releaser på stora fildelningssidor, ska sägas.)

Själv har jag rippat filmer av lite äldre datum, som jag delade med mig av till en tajt grupp för flera där hade missat såna pärlor som Bladerunner eller Brazil exempelvis. Det blev som en grej, att "utbilda dom", eftersom de inte hade något intresse av att se filmerna genom att betala för dom – och inte riktigt fattade storheten.

Sen har vi såna som den här farbrorn i New York som ville göra något hyggligt för soldater som är posterade internationellt: http://www.nytimes.com/2012/04/27/nyregion/at-92-movie-bootlegger-is-soldiers-hero.html

Det är i det sociala sammanhanget som något blir intressant och sticker ut, rent allmänt. Det är där som nyfikenhet och intresse odlas och varför många pekar på den oerhörda marknadsföringspotentialen som bor i fildelningsnätverken. Går du in på forum vill alla "dela med sig av saker". Om det så handlar om nåt fint man sett på stan, en renovering hemma, berömda foton, tv-program eller filmer. Man vill dela sina upplevelser och fylla på med feedback genom att höra andras.

Nånstans är det helt naturligt att det är så, men man tänker nog inte så ofta på det. Det är inte alls konstigt att industrierna gärna vill använda sig av "virala egenskaper" när de marknadsför grejer.

#opassande  

Embedded Link

Om att dra alla över samma kam | Sagor från livbåten
En av reaktionerna på de senaste dagarnas Nordkorea-lulz av The Pirate Bay gjorde att vissa tyckare som vanligt inte kunde hålla isär Piratpartiet och The

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Under kvällen fick de medier som skrivit nyheten skriva om den — det dråpligaste var nog stackars Clas Svahn på Dagens Nyheter som i ett förstaläge citerade The Pirate Bays pressrelease med formuleringen “Något naivt skriver TPB också…” vilket så att säga blev en smått karmabetonad backlash. I realtid kunde vi sedan följa uppdateringarna och tilläggen, tills det blev den version som ligger uppe nu.

Om det var en rolig hoax eller inte i egentlig mening kan man diskutera. Vi blev i alla fall alla rejält lurade på en global skala, och det blir på sätt och vis en stilstudie i hur vi i ganska stor utsträckning “hjälper till” att lura flera, inte sällan bara genom att vi hade “åsikter” om nyheten.

Att medierna ibland går på nitar i hastigheten är inget nytt, inte heller att folk sprider felaktigheter utan att mena det. Jag noterar att inga av de som var lite triggerhappy igår på bl.a. twitter korrigerat sin information till sina följare. Funderar på det där rent allmänt — när man hänger på internet så är det väldigt svårt att inte bli delaktig i ryktesspridning på olika sätt, men motsvarande reaktioner när det väl händer har inte riktigt utvecklats, vad det verkar.

Som kändis är det extra känsligt att sprida information som visar sig vara felaktig, då de når en rätt stor krets människor. För tidningar har ju det här såklart alltid varit besvärligt och medierna har en återkommande diskussion om hur man tacklar det. För vanliga dödliga är det inte riktigt samma levande diskussion. De flesta blir förbannade när de känner sig lurade, och känner nog inget generellt ansvar i någon mening.

Det har hänt mig, det har nog hänt de flesta. Då har jag fått bita i det sura äpplet och lyfta det “ojdå, det var visst fel” eller dylikt, men det kanske inte är en utbredd nätkultur, utan mest bara en personlig inställning? Tycker i alla fall att det här är riktigt intressant. I tyckonomin är det nån slags förväntning som antagligen inte minst läggs på en själv för att “passa in” eller rent av profilera sig, men det verkar inte riktigt ha utvecklats nån bra kultur för hur man mea culpar på nåt bra sätt. Spontant så känns det som att även vi vanliga dödliga behöver diskutera det generellt sett. Det borde rimligtvis vara enklare att erkänna att ha fel, nu när det är så enkelt att göra fel. Kan jag tycka. ;)

Nånstans är det här i alla fall en ganska bra pedagogik i när det handlar om huruvida Piratpartiet och The Pirate Bay skulle föreställa vara “samma sak”. Nu blev det väldigt tydligt att piratbukten är sin alldeles egna, autonoma organisation (om man kan kalla det för det) som tar sina egna beslut och gör det de själva vill, även om deras beslut i stor utsträckning baseras på flera tämligen allvarliga frågeställningar — budbärarimmuniteten, inte minst. Förhoppningsvis har några av de som hetsade som värst på twitter igår lärt sig se skillnad, även om jag nu inte håller andan. Det hör ju till, nånstans, att en åsikt inte alltid behöver vara rotad i nån slags kunskap eller fakta.

Intressant var det i alla fall att se vilka det var som valde att kalla Piratpartiet för diktaturkramare igår.

Överlag kan man se exempel på hur proportionalitet inte tycks vara så jätteviktigt i samhället. Engagemang i olika saker möter ett ganska hårt motstånd där de överdrivna tongångarna lett till en slags rädsla för att ge tummen upp till något man vid första anblick sett som helt okej.

När jag följde memet Harlem Shake, till exempel, och såg det växa explosionsartat, slog det mig hur enkelt det var — hur man liksom “får” engagera sig i något extraordinärt ytligt och skaka loss. Det blir en intressant kontrast till den besvikelse som följde av Kony-kampanjen, där väldigt många gärna ville vara med och stödja, men där många av oss säkert kände sig exploaterade om inte lurade rent av. Intressant nog var det de lurades fel, var en stark trend i efterföljande diskussioner, inte de som kände empati och ville hjälpa till på ett aldrig så litet sätt de hade möjlighet till.

Vårt informationsflöde ställer stora krav på oss som individer, och får du stryk tillräckligt många gånger, så passar du dig såklart för att visa nåt slags intresse eller engagemang som kan tolkas vara felaktig. Vilket gör att cirkeln nu sluts med de som engagerat sig i Harlem Shake-videor, som får inse att denna utomordentligt ytliga aktivitet får kritik.

Inte ens i den ytliga nonsensaktiviteten är du “trygg”, det finns alltid någon som dömer dig för det. Du gör fel som förhåller dig till att endast plåta dina fikastunder på Instagram och du gör fel när du gör något mer som av någon möjligen nånstans kan anses vara opinionsbildande.

Jag diskuterade jantelagen med en god vän härom sistens. Denna som vi ser som ursvensk företeelse, att man inte ska tro att man är något. Några år online och jag har börjat inse att det är en global lag. Det spelar ingen roll vilket språk du socialiserar online med, det uppfostras så det står härliga till. Du ska passa in eller dra åt skogen. Och det är faktiskt lite intressant att fundera på hur det påverkar oss.

Reaktioner har tagit alla möjliga konstiga vägar, till exempel, inte minst språkligt. I fredags blev jag kallad för “arrogant” som valt att se Bradley Manning som Breanna Manning. För det jag kunnat läsa mig till är hennes könsidentitet. För mig blir det konstigt att inte respektera det nu när jag vet om det, men för den som kritiserade ställningstagandet var det “arrogant att jag gjort mig till uttolkare” av Mannings vilja. Som jag ser det resonerar både jag och den som motsätter sig det hela, ur nån slags grundläggande vilja till respekt för Manning och blir grund för nån slags irritation.

För mig personligen handlar det inte om att “tvinga andra” att tänka som jag, men det uppfattas som det. Och den uppfattningen ger alltså någon “rätten” att vara ganska oförskämd, ironiskt nog, även om det inte går att peka på någon avsikt.

Den här sortens debattkarusell ser man hela tiden. Du ska tycka rätt, tänka rätt och säga rätt saker — enligt någon annans subjektiva världsbild. Det handlar sällan eller aldrig om att lägga sig på nån slags proportionell nivå, att anpassa retoriken efter problemformuleringen.

Härom dagen kritiserades Piratpartiet för att ha en alldeles för hård retorik. När jag bläddrar tillbaka i arkiven över pressmeddelanden, så ser jag att det som hålls som exempel för nån slags låg nivå, senast sågs till för ett par-tre år sedan. Bilder lever alltså kvar om hur saker sett ut — likt en kamel som samlat på sig vatten i sina pucklar, samlas intryck ihop och sparas. Förändring ses inte, och kritiken känns därmed berättigad. Den landar inte i god jord, för de som förändrat arbetet de senaste åren känner inte igen sig i sin tur. För det är ju den personliga uppfattningen som räknas. Nu är det inte värre än att det kan snackas om och redas ut, vill jag poängtera, men blev bara ett exempel till i en vecka av “men hur ska (får) jag tycka, då?”-reaktioner.

Som exempel har jag suttit den senaste veckan och verkligen förbjudit mig själv att göra ett fotomontage från tunnelbanan, där skylten visar “papieren, bitte” istället för “Skärholmen”. Nånstans tycker jag att jag går över en retorisk gräns — Godwin-lagen — om jag gör det. Samtidigt så förhindrar ju inte en  diskussionsnorm att jag faktiskt känner att avkräva bevis om ursprung och tillhörighet från folk, är ett av de största varningstecknen på att nåt är åt helvete i samhället.

Hur folks uppfattning förändras tycker jag är en oerhört intressant fråga. Hur starkt man bör reagera på olika saker är också en intressant frågeställning. De som har verktygen, plattformarna och kunskapen har onekligen ett oerhört försprång.

Associerar lite till om hur det för 6-10 år sedan var vanligt förekommande att företag köpte nya fina datorer till de anställda, men glömde bort att skicka personalen på utbildning för hur de skulle användas. Kanske ska man dra igång kurser om hur man behåller sitt lugn i diskussioner — eller hur man undviker få panik när man blir kritiserad. Eller hur man formulerar kritik så att det blir proportionerligt och därmed har en chans att slå rot och faktiskt leda till en förändring?

Problemet är kanske att problemet ser olika ut för folk. Det finns nog inte något formulär 1A, som man kan sätta folk på skolbänken med. I bruset av allt tyckande letar vi förtvivlat efter sanningar, och frustrationen vi känner över att inte hitta den går ut över våra medmänniskor. Det här är yttrande- och åsiktsfrihet i praktiken, men även vi som värnar de principerna har en inte helt lätt uppgift att försöka bringa ordning i en frågeställning som antagligen måste vara rörig för att den ens ska fungera.

Lite sådär som jag inte riktigt fattar hur man ska kunna lära skolelever att bli entreprenörer i skolan…

Jag tänker att jag inte är ensam om att ha de här funderingarna. Att inte veta riktigt hur mycket fajt jag orkar ta om skitsaker, när något är större än en skitsak, eller hur mycket jag riskerar som person som “sticker ut näsan” och hur mycket ansvar jag behöver ta för en allmän fundering. Samtidigt är det jobbigt att tänka på att där var och en blir känsligare för att slippa behöva ställas till svars för enormt stora och svåra frågeställningar, blir vi i allt högre utsträckning exploaterade. Mina funderingar kring detta är helt enkelt inte proportionellt balanserade med tanke på vad jag ska föreställa ha för rättigheter.

Jovars, det är med flit jag lägger upp ämnen i allsköns röra. Ett slags minidopp i åsiktspoolen internet. Och nån av er kommer säkert fokusera på en frågeställning av alla, som jag lyft som exempel. Här på internet nischar vi ju. Men nu är det problematiken bakom alla frågeställningar, det där de har gemensamt som är själva grejen som jag försöker sätta fingret på, så hoppas ni inte blev allt för sjösjuka i metat. ;)

* * *

GÄSTINLÄGG: Jag vill inte leva i en värld där empati kommit att bli en raritet, kärlek ett tecken på svaghet och en vän är definitionen av någon som man kan bli full med. Jag vill inte leva i en värld som förtrycker allt som kan uppröra någon, ett samhälle så konflikträdd att var människa inte ens kan ta de diskussioner de har inom sig vilket leder till att alla har en massa undertryckta tankar och känslor. Var är stoltheten och respekten som förr var så viktigt för var människas värdighet? Var är de nya tankar vi så stolt påstår att vi tillför samhället? De är inte här.

Jag säger det nu, en gång för alla, rent ut; vi har blivit fega. Ingen vågar ta ställning då de är rädda för att förolämpa någon, vilket leder till att absolut ingenting händer. De som vågar ta ställning ansluter sig enbart till frågor som redan diskuteras. Inte konstigt att man inte tar dessa politiska diskussioner på allvar, för efter att ha hört i alla sina levnadsår att pensionerna bör höjas och att det bör skapas fler bostäder svalnar intresset för den samhällsdebatt som råder bland de större politiska partierna.

Förvisso har asylfrågan nu börjat diskuteras mer i och med SD.s intrång i riksdagen. Men att något sådant ska behöva ske för en reaktion överhuvudtaget ska uppstå är absurt, och vad som är än mer absurt är att diskussionerna gällande asylfrågan enbart fick sig en lite vindpust på glöden som gjorde att den för ett ögonblick glödde lite starkare medan SD fick väldigt stor medieuppmärksamhet och blev rannsakade in i benmärgen. Absolut bör man kontrollera politikerna och vara vaksamma mot de som har rasistiska tendenser, men är det inte viktigare att media fokuserar på att utveckla politiken snarare än att leka detektiv där Jimmy Åkesson och hans partikamrater är skurkarna?

Förr rådde visioner om det perfekta samhället. Folk skapade nya idéer om revolutioner som skulle förändra samhället de levde i, som skulle skapa det idealiska samhället. Men vad gör vi nu? Vi reformerar skolsystemet och privatiserar apoteken i det ”idealiska” samhället vi nu lever i. Att hänge sig åt kapitalismen är den nya definitionen av en demokrati, att nöja sig med att precis ha så mycket att man klarar sig var månad är att leva i välstånd. Och vågar du höja din röst för att klaga på de usla lärarlönerna får du höra ett och annat om fattiga barn i Afrika som måste gå flera kilometer för att hämta vatten, allt medan de rika blir allt rikare och politikerna hånfullt avnjuter rent ut sagt löjligt stora förmåner. Hur ska dessa människor, i det välstånd de nu befinner sig i, kunna föra en motiverad kamp för ett mer jämställt samhälle?

Och alltmedan politikerna ältar sina frågor förlorar de mer och mer av ungdomarnas intresse. Livet för ungdomarna har kommit att gå ut på att supa och försvinna in i alla dessa alternativa världar som dykt upp i den moderna tiden i samband med mobiltelefonernas utveckling och den växande populariteten inom spelindustrin. Det finns så mycket annat att göra än att spendera sin tid med att följa en död process, en debatt som inte kommer att leda till någon nämnvärd förändring. Men jag vädjar nu, till alla er unga framförallt, att driva en vidare debatt kring de frågor ni berörs av. Att tro på att samhället går att utveckla och att inse att den samhällsstruktur vi för närvarande lever i inte är den enda som existerar. Förändringar har skett för och kommer förmodligen ske igen. Varför inte se till att det är just du är med och skapar det nya samhället?

~Janni Andersen

Så kom beskedet från Piratpartiet: Två nya nätleverantörer i form av norska och katalanska Piratpartiet som tar över, samt en rekommendation till styrelsen att polisanmäla Rättighetsalliansen. Jag tycker det är en bra strategi. Trots det snurrar uttrycket runt att “Piratpartiet viker sig”. En rubriksättning som ligger bakom, och som är lite lurig. Att vägra ta en på förkant felviktad strid är, som Anna skriver, att mata upphovsrättsindustrin med martyrer. Om man nu är intresserad av att ta fajten, så är det bra om spelplanen är något sånär utjämnad.

Jag har ingen aning om en polisanmälan — om nu styrelsen kör på Anna Trobergs linje — kommer att leda till en rättslig process där PP kan känna sig säkra på att vinna, men det är en rättsprocess som inte hotar ruinera enskilda individer i så fall. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att om nu polis och åklagare anser att, jovars, Rättighetsalliansen har rätt till att göra såna här saker, blir det mest bara väldigt tydligt hur fel lagstiftningen är och motiverar åtminstone mig att kämpa på lite till vad gäller att bli invalda i riksdagen och få en chans att förändra lagarna. För budbärarimmunitet är inte en helt oväsentlig frågeställning, som behöver vårdas.

För det är det som är ändamålet. Att förändra lagstiftningen.

Jag önskar ofta att det borde förstås att det handlar om en “marknadsekonomisk överbokning” — en slags rågad humanresurs, om man så vill. Det är inte den arbetslöse individens fel — ej heller ansvar — att systemet fungerar som det gör. Vårt system har arbetsförmedlingar och monetärt stöd, för att individer ska stå sig när de hamnar utanför. Det är motsvarigheten till en bit mat samhällsekonomin bjuder på i den stora loungen vi kallar Sverige. Det är dealen. När Sverige missbedömer överbokningen borde det rimligtvis inte läggas ett ansvar på de som drabbas.

Bidrag och understöd är, som jag ser det, ett samhällskontrakt vi alla förbundit oss till. Nånstans uppfattar jag det som självklart, men när jag följer debatterna så är det inte alls särskilt tydligt att det där med bidrag och stöd ingår i en helhet. Det villkoras och tidsbestäms så det står härliga till. Där det kan finnas ett slags ansvar hos individen att “lägga manken till” uppfattar jag inte att motsvarande sker politiskt.

Det är som att folk tror att bidrag är något som “staten gör för att vara snälla”. Staten gör inte saker för att vara snäll, staten har ingått ett slags moraliskt kontrakt med sig själv (sina medborgare) och vi har förbundit oss att lätta på lädret, då vårt system kräver sina mänskliga offer. “Alla får inte plats, vi sviker vissa grupper, vi är medvetna om det, och tar vårt ansvar.” Ungefär. Det är en quid pro quo, som absolut är svår att balansera, men det handlar inte om “snällhet” — det handlar om en gemensamt uppsatt grundläggande minsta-nivå för människors livskvalitet. Det är vår allmänna levnadsstandard och livskvalitet vi debatterar.

Nu är inte arbetslöshet en av mina stora frågeställningar som jag brukar tackla, men jag använder mig av exemplet för att försöka illustrera det som jag ser som ett stort övergripande problem idag. Vi uppfattar att medlen är begränsade och vi krigar om vilka grupper som förtjänar att inbegripas i den där minsta nivån. Vi konkurrerar om rättigheterna med varandra, är en stark känsla i dag, och idag handlar många samtal och debatter om vilka man kan lita på — eller inte.

Jag kommer ibland på mig själv med att undra hur diskussionen skulle se ut, handlade den om en allmän uppfattning om hur dåligt de som har det sämst ska behöva ha. Det snuddades vid det under barnfattigdomdebatten, där Uppdrag Granskning inte kunde hitta barn med trasiga skor och ifrågasatte fattigdom som begrepp. Det snuddades även vid det när en kändis twittrade lite surt om att en tiggare hade en telefon. Hela integritetsdebatten går ut på det, även om det kanske inte är så tydligt.

Exakt hur dåligt ska de ha, de där som har det sämst? Vilken lägsta-nivå upplever vi som samhälle är acceptabelt? Det är det diskussionerna alltid handlar om, men som inte “känns” riktigt. Problematiken har skapat ett monster av oss, där politiker går anmärkningsvärt fria i debatten. De upplevs till och med av många skydda oss från varandra, när de inför regler och åtstramningar när det handlar både om pengar och rättigheter.

Nu menar jag inte att det inte finns någon anledning till reglering och åtstramningar mellan varven. Men det vore faktiskt lite trevligt om man kunde ge tusan i att lägga hela ansvaret för det på enskilda individer. Går det att hitta en bra balans för det? Jag frågar för jag upplever detta problem som sträcker sig över hela vår tanke om demokrati.

Sakta men säkert har enskilda individer i samhället blivit de som fått bära ett slags ansvar — det tyngsta tänkbara — där jag tänker att det borde handla om ett gemensamt samhällsansvar.

Det är helt enkelt djupt oroväckande att medborgare hela tiden ska bevisa sig. Vår kommunikation övervakas löpande, vi ifrågasätts varje dag av myndigheter som inte längre ser ut att vara “för” människor, så mycket som de är “för” att skydda staten. Det är som att vi ständigt ska bevisa vår oskuld och vår duglighet. Där inte minst företag och industri är starka påverkare av lagstiftning som i sin tur påverkar våra rättigheter. Samtidigt är trenden i debatter att man inte är rätt ute när man kritiserar företag, eftersom det sägs att vi kan välja bort dessa.

Våra val idag börjar i allt högre utsträckning handla om att tiga och lida eller stå utanför. Kan du inte anpassa dig till hur de som har makten vill ha det, så är det ditt problem. Alternativen finns inte, men ändå framställs det som ett val. Är inte det en ganska oroväckande utveckling?

(edit: detta debatteras även på gplus.)

Jag är även fundersam över den unika position som vi befinner oss i — när TPB drogs inför rätta var nog de flesta övertygade om att de inte skulle kunna fällas. Men de blev det ändå. Vi fick en lektion i hur rättsröta ser ut, hur jävssituationer inte “betydde något” och hur medhjälp till ett brott, som i sig inte bevisades, la grunden till domen. Det ställer oss i den positionen att vi vet att skulle vi välja att ta en juridisk strid skulle vi förlora.

Piratpartiet skulle alltså medvetet gå in och veta att de slåss i ett orättfärdigt system, där de på förkant är förlorare för att de dels inte har pengar och dels inte har lagstiftarens öra (sådär som lobbygruppen har). Kan man begära det av någon idag? Det har gått så långt, att de vet att det är en förlorad strid redan innan de ger sig in i den, men måste fundera på hur de ger sig in i den utan att bli förlorare ändå, på ett eller annat sätt.

Jag tänker personligen inte skämmas för att jag är rädd för den där lobbygruppen. Jag tänker visa det offentligt och inte sticka under stol med det. Ingen ska luras att tro att det går att tackla den gruppen via vår rättsapparat, för det går inte. Vi måste in i riksdagen och ändra lagarna för att kunna stoppa det här vansinnet.

Särintresset från USA och underhållsvärlden är direkt farliga. De är farliga på ett sätt som jag personligen tar på allvar. Min rädsla kanske är välkommen för Rättighetsalliansen, det är ju med all önskvärd tydlighet deras strategi och har varit även då de var kända som Antipiratbyrån. Tanken är att vi ska vara förlorare hur vi än gör, och det kommer de sannolikt att lyckas med om allmänheten — du — låter dem.

De slåss fult, oärligt, ljuger, är moraliskt flexibla och har direktlina till lagstiftarna. Det går inte att vinna mot det. Det var en politisk rättegång när det begav sig mot The Pirate Bay, det är en politisk rättegång när det juridiska ljuset fälls över Piratpartiet. Det syns tyvärr inte så tydligt som det behöver göra.

Jag är rädd, men jag är samtidigt förbannad. Det var väl själva fan, att detta får fortgå så ogenerat. Om det fanns nån jäkla rättvisa här i världen skulle upphovsrättslobbyn granskas och ifrågasättas som den maktfaktor de är.

Viktualiebrodern skrev en mycket tänkvärd kommentar under Anna Trobergs inlägg (där hon bland annat nämner det jobbiga samtal hon behöver ta med sin flickvän):

Jag ser gärna att partiet och styrelsen håller emot, utan att kasta bort för mycket pengar på advokater och sånt. Men i sådana här fall gäller det att lära av andras rättshaverier och inte bita sig fast i någon självmordsposition av rädsla för att hamna i en svekdebatt. Hellre backa, men med sans och förnuft kvar. Än gå all the way som rättshaverist. Lär av J.A. Assymetriska strider vinner man genom att välja sina strider – inte genom öppna slag på öppna slagfält mot överlägsna motståndare.

Han slår huvudet på spiken. Vem vill bli rättshaverist? Vi har sett hur lätt det är att haverera i svenskt rättsväsende — hur rätt man än har. Piratpartiet har ett oerhört ansvar, att lyfta och belysa några av de viktigaste frågeställningarna i vår tid — och är dessutom tämligen ensamma om det. Det är inte en prioriterad frågeställning alls i riksdagen, som de senaste årens beslut tagna där visar.

Vänta bara, löjet kommer att ramla in från de priviligierade. De kommer att säga saker som att “ni hade ett val”. Vilket val? Your way or the high way? En schimär, är vad det valet är. Att göra som ett särintresse säger alldeles oavsett om det är bra för samhälle och demokrati är inte ett val.

Precis lika lite har Piratpartiet ett val idag, som jag ser det. Ska de riskera att gå under i en rutten rättsprocess, och lämna hela frågeställningen vind för våg? Eller omvänt: Vem ska lyssna på partiet om de inte går under i rättsprocessen? Vad är det för jävla val?

Jag slår härmed ett slag för, och ger mitt helhjärtade stöd till, Piratpartiets ledning och styrelse, skulle de besluta att dra tillbaka internetaccessen till The Pirate Bay. Hade det gällt mig personligen hade jag antagligen gått under med bukten i min envishet. Men nu handlar det om en grupp människor som har ett brett, ideologiskt intresse av att förändra politiken. Det finns inte i min kropp, att begära den här typen av självuppoffring av dem.

Valet som partiet står inför är ett omöjligt val, och skulle de komma fram till att de helt enkelt inte är redo att gå med öppna ögon rakt in i drakarnas gap som det här ändå innebär, så är det bara att respektera. Piratpartiet vet bättre än de flesta, vad det innebär att slåss mot den där intressegruppen. Skulle Piratpartiet besluta att ta strid vore det nästan dumdristigt modigt, och hedervärt, och får likaledes mitt stöd, med den lilla brasklappen att vara rädda om er och inte gå under.

I kväll är vi alla Pirater: press.piratpartiet.se/2013/02/19/rat… #svpol #piratpartiet

— Ulf Bjereld (@UlfBjereld) February 19, 2013

Eftersom de behövs och valet egentligen handlar om pest eller kolera, förtjänar de inget annat än respekt. Inte minst för att de nu tvingas göra den här avvägningen. Piratpartiet behöver ditt stöd nu mer än någonsin. Har du minsta lilla oro för den auktoritära riktning svensk politik rör sig mot, visa det och ge oss ditt stöd, alldeles oavsett det val partiet nu ställts inför.

Under tiden är ett parti som representerar Sverige i Bryssel förlöjligade och hånade till vardags. Vår lagstiftande församling har helt övergett tidigare högt hållna principer, och idag kan Svensk Filmindustri via ombud hota en växande politisk rörelse pga påhittat hot mot deras inkomster. Ett PÅHITTAT hot.

Fy fan.

 _"Sådana som jag sa ”men kan man inte släppa filerna fria, och så på något sätt mäta hur de rör sig, och på så vis hitta en modell för ersättningar som korresponderar med filernas popularitet?”. Tekniskt begåvade människor svarade hånfullt att det var omöjligt. Sedan gick det väl ett år eller två, och så började vi konsumera de där filerna via lagliga streamingtjänster i stället – och gjorde alltså ungefär det som jag och en del andra försiktigt hade antytt att vi kanske skulle kunna klara."_

http://www.andreasekstrom.se/2013/02/10/som-en-skandad-profet/

Jag vet inte om det handlar om nån slags medveten historierevision av debatten á la Quentin Tarantino, eller om han faktiskt tror att tongångarna var så? En mycket märklig kommentar, oavsett. Har personligen sett, sen början av 2000-talet efterlysningar av bra digitala tjänster — från just pirater. Nästan tröttsamt tjat mellan varven.

Som sidospår kan man kanske ur ett konsumentperspektiv diskutera om huruvida streamingtjänsterna som finns idag fortfarande är tillräckligt bra — men det förändrar ju inte det faktum att det varit ett konsekvent argument hela vägen: Att dra igång tjänster snarare än juridiska processer. Priset och tillgängligheten har alltid varit ett starkt närvarande argument från pirater.

Istället kan man då till och med undra varför det fortfarande är viktigt med juridiska aktiviteter — för att inte tala om tryck på än mer förstärkt lagstiftning från och för upphovsrättsindustrin — nu när de där tjänsterna finns och används. Där hetsen eskalerat till proportioner som till och med kan misstänkas ligga bakom en ung mans självmord, helt nyligen.

Jag berör det i det här inlägget: http://opassande.se/2013/01/13/jag-skams-over-er/

+Anna Troberg passar på att bemöta en del andra felaktigheter av Andreas i ett inlägg här: http://www.annatroberg.se/2013/02/13/andreas-ekstrom-har-ett-elastiskt-forhallande-till-sanningen/

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/article16216880.ab

Anledningen till hatet angav han vara sexuell frustration. Underförstått "får en man bara ligga lite, så blir han en bättre människa". Hos SD:are specifikt visserligen, men ändå. Det är män som ligger för lite, helt enkelt. Funderar på om han menar att kvinnor kanske skulle ta och ligga lite mer med frustrerade män så de slipper bli så hatade..?

Så menar han nog inte, men för mig blir hans resonemang ironi av rejäla mått. Att brist på sex skulle vara anledningen — och inte minst den värdering som det antyder, "riktiga män knullar mycket". Så undrar vi alla varför tonen är sexualiserad i debatter…

Stereotyper är svåra att skaka av sig — men minst lika svåra att leva upp till. Snacka om frustration.

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Satir (latin ‘fruktskål’) är en litterär uttrycksform vars syfte är att förlöjliga eller håna ett subjekt, ofta på ett “elegant och träffande sätt”[1]. Satir används ibland som retoriskt grepp, antingen för att provocera eller försätta motståndaren i försvarsposition, och kopplas ofta ihop med ironi, och kan i vissa fall utgöra en egen subgenre till humor. /Wikipedia

Jag gillar satir, generellt sett. En av mina favoritfilmer, Starship Troopers, är så finslipad satir att många inte ens märkte det — det skapades uppföljare som på allvar, fortsatte historieberättandet från det universumet. Bara det är god satir i sig, får man väl säga. På sistone har jag emellertid utvecklat ett slags allergi för ordet, för det används på ett sätt som jag inte riktigt greppar längre.

Jag är inte någon expert på genren och de få gånger jag försökt mig på det har väl gått sådär. Det ökar emellertid bara min respekt för uttrycksformen. Det är inte lätt, och det är ett värdefullt kulturinslag. Elak kan jag vara när som helst, att producera nån form av bra satir är riktigt, riktigt svårt.

Fast nu för tiden så synes elakhet och översitteri i största allmänhet etiketteras som satir. “Bakjour är geniala satiriker” har jag sett folk skriva. Nu följer jag i och för sig inte sidan religiöst (och jag är en av de där som filtrerat/blockat deras twitter efter att jag upplevde dem som spammiga). De gånger jag tittar in är inläggen utformade som “kolla vad DEN sa, och vad DEN svarade. Nu gnuggar vi händerna medan andra gör bort sig.”.

Är det satir? Jag ser mest bara att nån fått frikort att vara lite allmänt elak, för att det uppfattas som underhållande när nån sparkar vilt omkring sig. Typ, sparka-bli känd-få frikort. Det är lite svårgreppat för mig, helt enkelt. För mig är bra — eller rent av genial – satir, bra mycket mer välarbetad och genomförd, men å andra sidan kanske Bakjours satir är så fantastiskt att jag är motsvarigheten till en av de där som tog Starship Troopers på allvar. Folk är idioter och jag gör kanske satir på mig själv.

Magnus Betnér skrev rätt tänkvärt, med anledning av näthatsdebatten:

Jag vet vad jag gör, varför jag gör det och jag har oerhört sällan gått över min gräns även om jag ofta har gått över andras. Det samma gäller säkert Alex Schulman och andra som ligger eller legat i samma fåra av nöjes-kritik. Men det är inte så säkert att vår publik alltid fattar tanken bakom. Eller att den ens finns. Om den finns. [...]

Jag slås av hur jag tänker att etiketten satiriker kan användas när man uppnått ett visst mått av kändisskap. Då “vet man vad man håller på med”. Underförstått, ni andra som ger er på formatet är inte lika bra utrustade. Jag håller med om Betnérs grundtanke, nånstans: en komikers genomtänkta fundering som har lite spets mot oss, kan bli ett plumpt övertramp av en otränad “nobody” som inte alls landar på rätt sätt. Som med vilket yrke som helst så ska man respektera den kunskap och det arbete som ligger bakom och inte tro att alla kan göra det, hur lätt som helst.

I kombination med att elakhet blivit en trampolin in i kändisskap, lyfter det samtidigt aspekten av att vissa är osedda och några är mer fria, i brist på bättre ord, att ta ut svängarna. I praktiken kan det handla om att en har rätt att vara elak, en annan inte. Bara där sägs det ju, om än inte rakt ut, att det handlar om en slags modern klass-skillnad, där utrymmet är mindre för en grupp i jämförelse med en annan.

Sen finns det också en nivå av att något kanske uppfattas som skitroligt av en publik, även om provokatören inte är en kändis eller jobbar på ett mediahus. Jag menar, om inte annat så har vi tvångsmatats med att elakt är roligt, så länge nu, så varför skulle det inte vara så att det gått så långt att det blivit vardagsroligt, inte en grej som bara få borde ägna sig åt, för att de “kan”, utan en social dimension som befästs. Då blir ju dessutom privilegiet att “få vara elak” ännu tydligare.

Kanske är det en generationsfråga — när min humornerv utvecklades hade Hasse och Tage påverkat humorscenen starkt. De var väldigt noggranna med att alltid sparka uppåt. Magnus Betnér-generationen, har formats av hur kul det är att driva med hans barns dagiskompisars föräldrar, om att hans dotter är piercad i underlivet.

Det råder hård konkurrens om publiken i alla fall och det framstår mig som en såndär fantastisk ironi, att Bakjour kallas satir. Kanske är det så att “alla är satiriker” idag.

Här i Sverige, vad jag förstår, så får nya svenskar en bit papper från nån myndighet, där meddelandet om beviljat medborgarskap även innehåller information om hur de kan återvända till "sitt" land. Jag tror att tanken är god, många kommer ju inte hit "frivilligt" så att säga, utan varit tvungna att lämna landet. Men blir konstigt, på nåt vis.

Hur som helst, så skulle det vara lite mysigt att se sånt i flödet ibland. Det svenska, alltså.

Reddittråden som bilden är från: http://www.reddit.com/r/pics/comments/182krl/well_i_didnt_become_a_citizen_but_my_friend_from/

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

"Jamen DOM då?"-argumentet kan ha olika betydelser. Ofta handlar det om att (om vi håller oss till kvinnohat-spåret) kvinnor gått över gränser, men inte uppmärksammats för det. "Att det finns män som lider, men kvinnor får patent på det." Själva diskussionen om kvinnohat är för dessa ett exempel på hur orättvist det är för män.

Att helt strunta i den här assocationen med reflexen att det är missunsamt eller så, är inte helt rättvist. Det kan nämligen även handla om att det nånstans triggar och underhåller en rätt jobbig stereotyp — att kvinnor är evigt menlösa offer och män, de ska minsann härdas och bita ihop. Så nån som säger "Jamen DOM då" kan vara mer nyanserad i tanken, än det ser ut som i debatterna.

Argumentet kan handla om att man inte vill att kvinnor ska uppfostras att känna sig hjälplösa. Och även att män vill få utrymme att känna sig hjälplösa och få stöd.

Inte av alla, självklart, men förvånansvärt många. Få blir dock förstådda som sådana och buntas ihop med den sortens stereotyp fördom man själv försöker bekämpa. Man måste ändra ordval och argument, för att knirka igenom den sedan länge satta ordförståelse-muren. Hur fel eller så den än är, är den där och måste förhållas till.

Även om avsikten är att nyansera måste man helt enkelt lära sig att just det där argumentet inte uppnår det. För den som läser det känner inte det du känner i magen, de läser bara texten. Det krävs helt enkelt nya infallsvinklar och andra ordval, om man på allvar avser att nyansera.

Lars Beckmans tweet, nedan, var en intressant variant av "jamen, DOM då…?"-fenomenet som ofta följer med diskussioner om kvinnohat. Lars Beckman, riksdagsledamot för (M) upplever att hot om våld är att likställas med politisk satir.

https://twitter.com/beckmansasikter/status/299277748097150976

+Anki Grabski sa nåt väldigt tänkvärt igår: Hot om våld är inte en åsikt.

Det är inte att kvinnor är viktigare, när jag poängterar detta, det är att orden säger något helt annat än denne antagligen menar.

Vad Lars Beckman menar egentligen, har jag ingen aning om. Han kanske verkligen associerar politisk satir till hot om våldtäkt och mord, han kanske installerar säkerhetsglas och larm hemma efter inlägg på Alliansfritt, vad vet jag.

Min poäng är — säg inte såna här saker, om du menar något annat än det du nu vet att vi som läser det förstår det som. Byt strategi och pensionera "Jamen, DOM då?" för det argumentet är inte din kompis om du avser att nyansera. Det är din värsta fiende, för du ser ut att försvara det du eventuellt ämnat ifrågasätta.

Vill lägga med ett lästips här också; Mymlan har skrivit ett inlägg om vad man kan göra för att förändra hur saker ser ut här i världen. Enkla knep, som vem som helst kan ta till. Läs gärna det! https://mymlanthereal.wordpress.com/2013/02/06/det-har-kan-du-gora-som-motvikt-till-nathatet/

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Jag vet inte, exakt hur det kommer att se ut är svårt att sia om, men att nån form av förändring kommer att ske, råder det inga tvivel om för mig längre. Det gör mig beklämd, faktiskt. För så mycket som jag avskyr och tar avstånd från hot- och hatkorresponens från random användare online, så vill jag ju försöka hålla fast vid det där viktiga som ett demokratiskt samhälle behöver stöttas mot. Det finns en trygghetsaspekt i anonymitet, som inte syns så tydligt, när tryggheten hotas för de som lever i en offentlighet.

Näthatsdebatten och notisen om grundlagsändringen har på ytan inget med varandra att göra. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att det finns ett samband där nånstans som är viktigt att se.

Staten är inte nödvändigvis "vi" och saker och ting eskalerar till nåt slags läge där medborgare behöver försvara sig mot staten. Och där det som vi behöver — grundlagen — har förändrats såpass att den inte gör det jobb den är tänkt att göra längre. Skydda medborgare mot makten.

Lite flummigt kanske, men det är rätt svindlande att sitta här, live, och inse att jag möjligen ser på hur det går till när vi i välmening kanske gör något riktigt ruskigt. Nåt som tvingar fram lagändringar som bara makten har glädje av i slutändan, till exempel. Och det värsta är att jag tänker att det liksom inte är makthavarnas fel, "vi" söp bort möjligheten själva.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/skarpare-spionerilag-foreslas
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16188750.ab

#opassande  

Google+: Reshared 1 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Härom dagen beslutade sig Anna Troberg för att lyfta det där med att vi har sexism här i världen, och att det är något man måste sopa framför sina egna dörrar, regelbundet, för att kunna komma åt. Det är i alla fall min tolkning av hennes texter.

Egentligen är inte Piratpartiet en renodlad “gamerkultur” — men jämförelsen ligger nära till hands; vi har mest killar i partiet och många av dessa är inte främmande för spelvärlden. Gamerkulturen fungerar som jämförelse också, för det är så tydligt att det lätt landar i en slags konformitet när mångfald saknas, som kan ta sig uttryck i såna där kampanjer som fake gamer girl-diskussionerna är ett exempel på.

Tills Piratpartiet blivit mer uppblandat — såväl genus- som ålders- och minoritetsmässigt — behöver vi vara uppmärksamma på vilken norm det är vi möjligen (antagligen) driver internt och externt. Piratpartister är inte mindre känsliga för sådant än andra människor på vår planet.

För att använda mig av ett lite roligt exempel ur vardagen — härom dagen blev jag anklagad för att pracka på någon min “vädernorm”. Solen skiner, och jag sa något glatt om det, vilket gjorde min tillfälliga respartner lite bitter. “Svenskar är helt fixerade vid solen. Jag har besvär med ögonen — när solen står så här lågt är jag praktiskt taget blind.” Sen fortsatte han “varför står meteorologer på tv och berättar om det är fint eller dåligt väder? De ska bara berätta om vad det är för väder, punkt slut.”

Känslan av att den bubbla man själv existerar i är nån slags sanning som går att applicera på alla, är i vilket fall som helst en falsk känsla. Det existerar inte någon verklighet som alla kan enas om. Genom kunskap och kännedom om saker förändrar vi vår attityd och världsbild. Meteorologer står inte på tv och säger glatt att det är fint väder, bara för att jävlas med exempelvis bönder som oroligt inväntar regn. Vet de om att det kan upplevas så, justerar de antagligen sina uttryck — det där som lite överlägset kallas politisk korrekthet.

Lika mycket som politisk inkorrekthet behövs för att bryta mot konformitet, behövs politisk korrekthet av samma anledning, tänker jag. Normer behöver ifrågasättas regelbundet. Som jag ser det är det ganska viktigt att medvetet fundera över såna saker då jag vet att det inte finns “en applicerbar sanning för alla”.

För vissa handlar debatt om att tävla — för andra handlar det om att känna förtroende nog för att delge sina tankar. Men tankarna slutar inte där för mig personligen. Det är konformiteten som stör mig; när folk tror att de ifrågasätter, men egentligen snällt fogar sig till en upplevd majoritet för bibehållen status quo i ett givet sammanhang.

Sexism inom internetkulturer är inte bara unket, det är också en signal på en oroande brist på kritiskt tänkande kommer jag ofta på mig själv med att tänka, inte sällan i samband med att hitta till ett slags socialt klister. Igår följde jag t.ex. diskussionen under den här filmen på youtube. En grupp kallad FEMEN genomför “bröstchocker” varstans i Europa. De tar ett radikalt, smått konstnärligt grepp och allt är utformat i syfte att skapa uppmärksamhet. För att de, ptjaaa, tycker det är viktigt.

När kontroversiella saker dyker upp brukar det åtminstone finnas minst två olika motstående synpunkter som diskuteras, ibland till och med fler. Men när jag följde diskussionen, så var alla läskigt överens om att det FEMEN gör är oviktigt. Det kan vara oviktigt för att det är vandalism, det kan vara oviktigt för att man inte fattar budskapet för att alla bröst (hö-hö) är i vägen. Det var försvinnande få som försvarade dessa kvinnors rätt att bedriva politisk aktivism eller diskuterade motivationen bakom.

Det är som sagt konformiteten som stör mig. Vi behöver våga bryta mönstren, om det så handlar om väderleksrapporter, feminism eller hur man skär en macka. Jag lärde mig härom sistens att jag själv gör mig skyldig till en slags sexism som är orättvis, reflexmässigt. Det krävs helt enkelt en slags medvetenhet om att vi alla ingår i det som händer runt omkring oss, är min slutsats. Och det innebär att de flesta av oss antagligen behöver fundera över precis hur fast vi sitter i ett tänk, för att “det alltid varit så”.

Vakta lika mycket på din egna konformitet som andras, helt enkelt. Undvik att fastna i tanken att dina färdigheter endast behöver vara att fila på de argument som förstärker det du redan bestämt att du tycker. Du kan riskera lida av intellektuell undernäring, om du inte lärt dig bryta mot din egna konformitet och börjar ifrågasätta dina egna vanor, rent av. Konformitet, groupthink och slentrian är det vardagliga, det vi inte märker, utan bara gör och vi behöver faktiskt rycka upp oss själva för att tackla det.

Ta en annan väg hem från jobbet. Sitt på en annan plats när du fikar. Variera din frukost. Ha olika färger på strumporna. Sånt där som jag gör och som gjort mig pigg och glad, kan rekommendera det.

Organiserade religioner tillhör gruppen "maktförsamlingar som ska ifrågasättas och granskas", vidhåller jag bestämt. Men individers rätt till tro, är heligt.

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Idag så testade jag den nya lilla leksaken för twitter, Vine. Jag la glatt in länken med resultatet i min vän-chatt, och belönades med ett, “nä, den där länken fungerar inte”. Själva filmsnutten vägrade spela i hans webbläsare, och så var det med det. Sen lägger en annan kompis upp ett exempel på bra låt (pga en diskussion om musik) och två av oss fick lov att inte lyssna, då vi inte har Spotify-konton.

Det slog mig att länken, den där som jag (och flera med mig) värnar om så mycket mellan varven, inte riktigt är sådär fri längre, som jag kanske inbillar mig. När jag länkar till inlägg jag sett eller skapat på Google Plus, finns det flera i min närmaste krets som inte klickar. Även om när jag länkar leder till en helt publik sida, så går det snabbt prestige i att ha blivit “lurad att klicka” på något som leder till not available for you några gånger och man skiter i det till slut. Ungefär.

Jag själv klickar inte på Facebooklänkar av den anledningen — nån måste försäkra att det faktiskt leder till en publik sida och verkligen övertala mig att klicka. Facebook förresten, det är inte ofta jag blir bjuden på middagar och annat nu för tiden. Sånt sköts ju den vägen, och finns jag inte där, så finns jag inte. För vissa.

Nä, länken är inte riktigt så fri som jag gillar att tänka. Plattformsberoendet smyger igenom varstans, och är du inte med är du utanför. “Har du slutat att fotografera?” frågade någon — nej, jag har bara slutat använda Instagram och testar lite andra grejer. “Har du inte flickr? Vad synd.” “Vi kanske ses på twitter nån gång.” “Jag har Tumblr nu, har du det också? Några som vill hänga där?” Ibland känns det som att vi är alldeles för otacksamma, och korkade rent av, för att förtjäna tillgång till ett internet med de potentialer som finns.

Det är inte bara att länkar inte fungerar, det har uppstått nåt slags värde i vilken plattform du hänger på. Länksjukan har smittat ner de sociala sfärerna på olika sätt; har du iPhone så Twittrar du, har du en Android hänger du på Google Plus — det vet ju “alla”. Här ska du vara intresserad av det här, förresten, och de där på den andra plattformen — VILKA IDIOTER! Frågan “vad röstar du på” kanske ska bytas ut med “vilken plattform har du valt?” som lackmustest till om vi är kompatibla socialt.

Vilket påminner mig om 9Gag, 4Chan, Reddit — “de härmar oss” rapporterar de som inte känner sig trygga att bara välja en plats, utan hänger på alla. Och så uppstår nån slags konkurrens mellan dem. För det fina är att välja ETT ställe, alla andra är fejk, bleka kopior av THE REAL THING. Även om samma memer, skämt, bilder, nyheter delas överallt.

Jag blir nästan lite full i skratt åt den här utvecklingen. Härom året kämpade vi mot Telekompaket som hotade att skapa enkelspårig kabel-liknande-tv av nätet. Idag sitter vi frivilligt på olika ställen och aldrig ska våra länkar mötas.

http://blogs.nature.com/naturejobs/2013/01/08/spot-the-sexist-in-you?WT.ec_id=NATUREjobs-20130117

Jag tar mig friheten att översätta de fyra punkter artikelförfattaren Joanne Kamens sammanfattade några av de vanligaste problemen med:

1: Bevisa det igen! I traditionellt mansdominerade yrken, förutsätter man att män är kompetenta, medan kvinnor ofta måste bevisa sin kompetens om och om igen. Ett av de vanligaste exemplen av "bevisa det igen!" är när män bedöms efter sin potential, medan kvinnor bedöms strikt efter vad de redan har åstadkommit.

2: Motsägelser. Också känd som "ball-breaker eller bimbosyndromet" eller "han är bestämd, hon är aggressiv"-syndromet. Kvinnor som håller fast vid traditionellt feminina roller möter välvilligt godkännande – men ses inte som en eldsjäl. Kvinnor som inte håller fast vid det feminina manuskriptet respekteras, men anses ha personlighetsproblem. Ett annat exempel på samma mönster är när självbefrämjande ses som opassande hos kvinnor ("hon säljer sig själv skamlöst") men i sin ordning för män ("han är medveten om sitt värde").

3: Mödramuren. Underförstådd fördom länkar moderskap med brist på kompetens och engagemang. Vid en jämförelse för kvinnor med identisk CV, var kvinnor med barn 79 procent mindre troliga att få anställning och blev erbjuden 11000 dollar mindre i lön för samma position, medan kvinnor utan barn var det dubbelt så troligt med en befordran.

4: Könskrig. Detta är en manifestation av fördomar som resulterar i att kvinnor företrädesvis blockerar utveckling för andra kvinnor: "Jag fick ingen hjälp, varför ska jag hjälpa henne." Anne Litwins studerar förhållanden mellan kvinnor och har funnit att kvinnor i arbetslivet beter sig som en förtryckt minoritetsgrupp. Hon påstår att kvinnor har internaliserat de negativa sterotyperna om sin egen grupp och motarbetar varandra som ett resultat av att känna sig maktlösa till förändring.

Mycket ligger i språket — hur man använder det och för vilka, och vilka värderingar som de underförstått har med sig. Och mycket av de orättvisor som fortfarande finns inom olika yrkesgrupper mellan kvinnor och män, propelleras av kvinnor själva. Jag känner igen mig själv i några av de där grejerna. Tål att funderas på.

Jag har insett att jag antagligen aldrig kommer att kunna påverka de (företrädesvis män) som upplever att jag på ett eller annat vis ska ta ett skämt eller två om min kön, utan att bli "hysterisk". Men nog tusan borde jag kunna försöka bearbeta det jag bidrar med själv, i alla fall, för att försöka bryta de här eländiga vanorna.

Sexism In The 50s (The Trouble With Women)

#opassande  

Google+: Reshared 3 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Det är särskilt en fördom som jag reagerat mot de senaste åren när det gäller framför allt såna som tigger på gatorna: att det skulle handla om kriminella gäng som turnerar globalt och tigger pengar. Jag har så himla svårt att köpa den (vad jag gissar är) myten om tiggeri. Är det inte i grunden ganska taffliga "kriminella" i så fall det handlar om? Som bara tar det de får av frivilliga givare? Visst förenklar jag, men å andra sidan är det ju inte som att "kriminella gäng"-teorin inte har som syfte att förenkla.

Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Jag är dum som hjälper till är en såndär ton som jag nog alltid upplevt funnits när det handlat om såna här saker. "Låt dig inte luras, var inte snäll." Igår la jag pengar i någons bytta som satt och läste. Jag var fortfarande rätt arg över Bagges uttalande — muttrade sarkastiskt till vännerna något om att "vaddå, är han läskunnig?!?! då ska han fan inte tigga". Det är så himla lätt att motivera varför någon inte kan förvänta sig någon hjälp från andra — när den sorgliga sanningen är att de med största sannolikhet inte förväntar sig ett jäkla dugg.

Det är ju inte helt negativt att ifrågasätta saker. Ibland måste det göras. Ibland blir det emellertid smärtsamt tydligt hur empati får stryka på foten. Jag såg t.ex. en väldigt stark bild — ett gäng studenter i Syrien utanför sitt universitet som gör tummen upp, med bildtexten "20 av dessa personer dödades i attacken". Två raketer avfyrades häromdagen in i det regeringskontrollerade området där universitetet mer eller mindre totalförstördes, och många ungdomar fick sätta livet till.

Diskussionerna om det är rebellerna eller regeringen som genomfört detta sker varstans, men ingen verkar veta riktigt. Bildens budskap, som jag någonstans kände i magen vid första åsyn, drunknar i trovärdighetstvivel. Är det en riktigt bild? Var det dessa elever? Vem eller vilka är det som vill få mig att reagera och känna något? Tillsammans med nåt slags dåligt samvete över att missa att vara medkännande. För alldeles oavsett har ett stort antal ungdomar dött i ett krig som få förstår, eller vet hur man löser.

Länk: http://www.reddit.com/r/pics/comments/16pgbu/20_of_the_students_in_this_picture_died_yesterday/

Ja, jag blir arg på Bagge — men kanske mest för att jag själv antagligen resonerat och reagerat som hon utan att förstå det. Eller, hemska tanke, påverkat någon såpass med tvivlet, att någon annan fått lida lite extra.

#opassande  

Embedded Link

Krönika: Laila Bagge är inte den enda med fördomar | Ajour

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Varför lyfter PP att det går bra för branschen? Svaret är ganska självklart – för att bistå med en mer nyanserad bild. Partiet upplever ju att det inte innebär ekonomisk ruin att göra ideell fildelning lagligt. Även om nu grundargumentet är att fortsatt eskalering av jakt på fildelare innebär en skadlig utveckling i samhället vad gäller exempelvis avlyssning av privat kommunikation, där syftet är att hitta om någon fildelat en låt eller så. Det verkar så enkelt på nåt vis — fildelning är inte så skadligt som det påstås, så alltså kan vi slippa rättsosäker utveckling.

Problemet med att lyfta den positiva egenskapen av ekonomisk tillväxt som följer med fildelning, är att "the bad guys" tjänar på det. Piratpartiet måste balansera mellan att lyfta de positiva egenskaperna och samtidigt lyfta de negativa aspekterna av de företag och koncerner som driver fram den här negativa spiral vi sett utvecklas genom åren.

Detta blir inte minst relevant så här dagarna efter att ha läst om Aaron Swartz självmord. Där kopplingen till en fullständigt vedervärdig rättslig process inte kan bortses från. http://lessig.tumblr.com/post/40347463044/prosecutor-as-bully

Det är tyvärr inte första gången något sånt här händer. I Danmark fick deras motsvarighet till Antipiratbyrån lov att ändra sina rutiner, efter att en tonåring i förtvivlan över att ha fått ett hotbrev från upphovsrättslobbyn, tog sitt liv. http://opassande.se/2008/10/24/en-historik-over-de-danska-antipiratlagarna/

Det där med "hur ska artisterna få betalt" sitter djupt rotat, trots vårt envisa arbete med att försöka belysa de positiva egenskaperna och att det inte handlar om att sätta artister på fattigstugan. Ännu så länge har vi som samhälle svikit de människor som utsatts för den här typen av rättsliga oproportionerliga övergrepp i upphovsrättens namn. http://5101.se/

Fildelning är till största delen en fin grej. En bra grej för samhället till och med. Men om mina och andras försök att lyfta den egenskapen inte hjälper att förändra lagstiftningsvansinnet, är frågan vad man gör då?

Under tiden det här fortgår ska jag hålla god min i ett ytterst elakt spel. Ett spel som kreti och pleti till och med ger sig in i mellan varven, och skämtar överlägset om. Jag skäms — och inte av de anledningar som de av er som förlöjligar Piratpartiets arbete lyfter. Jag skäms över er brist på kunskap och empati.

edit: lägger även till den här länken http://unhandled.com/2013/01/12/the-truth-about-aaron-swartzs-crime/ om Aaron Schwartz, där ett expertvittne uttalar sig.

#opassande  

Google+: Reshared 8 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Rätt kul liten historia om vardaglig genans, och med kroppspråk och så vidare är det en bra historia för middagsbjudningar osv. Och här kommer nu själva grejen: det är som så att jag under en period så att säga exproprierade storyn. Istället för min kompis, var det jag som sprang efter. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det (berättartekniskt spelar det ju egentligen ingen roll), men kanske handlar det om att göra sig socialt tillgänglig på något sätt?

Har snackat med andra om fenomenet och det visar sig att flera av mina kompisar och bekanta, har nån såndär historia, som hänt någon annan, men som blivit "deras egen" kuriosa. En tjej berättade till och med om hur hon satt på en middag och skulle dra sin driftsveds-story, när hon insåg att en av middagsgästerna var den person vars historia hon adopterat. Hon lyckades rädda poängen, hittade på något annat, men kände sig såklart jättegenerad.

Hon hade inte heller nån förklaring riktigt, varför hon gjort om historien till sin egen. Nånstans skulle det kunna vara en kul historia i sig, men världen är nog inte riktigt redo för det… Eller? (Varsågod och sno, om du känner dig sugen, hon har säkert inget emot det.)

Från att nånstans tyckt det varit smått ohederligt har jag vuxit in i funderingen att det nog är ganska naturligt. Det är väl mer relevant att snacka om sig själv, än om andra, när man lär känna varandra, kanske? Det är något som gör att vi tar till såna här driftvedshistorier i sociala sammanhang i alla fall, men jag ser aldrig att det snackas om det. Jag tycker mig känna igen fenomenet i ny skrud på sidor som exempelvis Reddit, där man gärna låter folk tro att man själv står bakom en rolig bild eller något tilltag eller så.

Lite nyfiken på om ni andra har nån story som ni dragit, och gjort om så ni själva är huvudpersoner i den? Vet ni varför man gör så här?

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Jag vet i alla fall att det blir ganska råa tongångar mellan killar. Det där med att slå varandra på armen tills det gör för ont. Eller brutalgarva när man slår i nötterna på ett eller annat sätt. Förnedring mellan män, tycks vara ett slags socialt klister. Man ska liksom tränas i att vara okänslig, och träningen är inte sällan hård och brutal. Ju mindre empati desto manligare är det och det börjar rätt tidigt i livet.

När den mentaliteten letar sig ut online tar det sig uttryck i jargongen på (som värsta-exempel) 4chan. Där man är “nigger” eller “faggot” på default, där minsta lilla svaghet exploateras och där svagheter oftast handlar om att man råkar visa nån form av empatisk talang. Det är helt enkelt fult att vara hygglig. När jag nån gång hamnar i diskussion med killar som tar den här kulturen för bra och riktig, så får jag ofta höra att jag som kvinna antagligen inte skulle gilla män som var empatiska.

I det här ingår nämligen att jag som kvinna är på vissa sätt också, för att det ska vara meriterande att vara “man”. Jag ska föreställa att vara väldigt pragmatisk, se till mäns förmåga att försörja och ta hand om mig, och en “vanlig snubbe” duger inte riktigt — det är alltid “bad guys” jag är intresserad av. Det enda jag är bra för är att visa brösten, eller hålla käften, heter det i retoriken.

Härom dagen läste jag ett jätteintressant inlägg av en 16-årig tjej som odlat en ganska bedrövlig självbild genom att hänga med killar på 4chan. Hon började avsky sig själv som tjej, och hade stora svårigheter att lita på eller tycka om andra tjejer, för de var ju per definition dåliga människor.

I devalue myself for being a girl too. Over the years, ever since I first saw all the women-hate, I’ve pretty much taken notes on what not to do. I try to be the opposite of all the “stupid manipulative bitch” “attention whore” “special snowflake” talk I’ve heard over my years at these websites, and not do one of those “annoying things that girls do” because I owe it to everyone to be a perfect, amazing, level-headed bro all the time. The moment I saw the first “so /b/, why do you hate women?” threads on 4chan, my heart sank, and I felt apologetic for my gender as a whole. I remember crying once or twice about how I was sorry, and how I would never do anything like that to anyone.

Så medan man propellerar omöjliga stereotypa egenskaper som nödvändiga för att få bilden att gå ihop, blir man alltmer bitter när det inte riktigt går hem när det väl är dags att kommunicera med andra. Som människa innehar man en radda egenskaper som är värderade olika och vissa egenskaper ska man bara inte ha. Det är inte lika värdefullt med en tjej som vinnare, t.ex.

Jag har många gånger i mitt liv snackat om det orättvisa i att behöva tolerera att behöva nedvärderas av den enkla anledningen att jag är kvinna. De kvinnliga egenskaper jag uppbär, kan liksom aldrig räcka till i den här sortens tillspetsade resonemang man hittar alldeles för ofta runt om online. Men jag har såhär på senare år börjat undra exakt hur skadade män blir av den här omöjliga standarden och vad som görs för att förändra detta?

För hittar jag hundra inlägg med våldtäktsskämt, kvinno- såväl som mansförnedrande kommentarer, kanske jag hittar ett inlägg från nån som försöker skänka lite nyans eller genuina funderingar på olika saker. “Svaga män” straffas oftast omgående, hårt och skoningslöst.

@opassande BRISTER HOS MIG?!!?!!! JAG HAR BRIST PÅ TÅLAMOD OCH BRIST PÅ LITE ANNAT. MEN JAG KÄNNER MÄNNISKOR RIKTIGT VÄL. PUNKT.

— H.Ü (@iHakan97) December 28, 2012

Härom veckan blev jag både utskälld och utskrattad av en ung kille på twitter när jag poängterade att han var lite väl hård som upplevde att halva befolkningen var “omöjliga att kommunicera med” eftersom kvinnor var åt helvete för komplicerade. Han själv kommunicerade inte, ska jag kanske tillägga, för honom var det så självklart att man inte ska förstå kvinnor, att, ptjaa, blotta tanken om att diskutera ämnet var oerhört provocerande för honom.

Nu var jag säkert lite väl morsig för honom, och det är ju inbyggt nånstans i problematiken att det jag — som är kvinna — säger inte riktigt kan räknas. Det måste ta vägen via män, ironiskt nog, för att den här sortens kultur ska kunna förändras på sikt. Men vilka män stöttar andra män, var finns förebilderna, var finns diskussionen?

Det här är en ganska tung sida av mobbingmentaliteten online som sällan diskuteras. Samtidigt som man inte ska ge sig på svagare, ska de svaga förhärdas och klara av att ta några smällar.  

“Det finns inga kvinnor online” är ett vanligt uttryck i de här sammanhangen. Man skulle kunna, med lite positiv spinn stötta uttrycket, om det inte vore för att män uppfostras av varandra in i det känslokalla. Nånstans vill jag väldigt gärna hjälpa till att bryta denna omöjliga moment 22-situation för män (som även påverkar kvinnor negativt) på nåt sätt, även om jag hårdrar lite här i inlägget, men jag hittar inga naturliga ingångar.

edit//Som vanligt sker diskussionerna inte alltid invid inläggen, och jag tyckte att den här diskussen på gplus var så pass intressant att jag länkar in den här.

The Best Things in Life are NOT free

Nuvarande amerikansk lag sträcker sig 70 år efter upphovsmans frånfälle och företagsskapat “arbete-till-salu” är upphovsrättsskyddat i 95 år efter publicering. Fram till 1976 års Copyright Act (som trädde i kraft 1978) var emellertid den längsta perioden 56 år; först 28 år som sedan kunde förnyas till 28 år ytterligare. Under den lagstiftningen hade verk publicerade 1956 tillfallit allmänningen den 1 januari 2013, där det skulle vara “fritt som luft för vanligt användande”. Under nuvarande upphovsrättslagstiftning behöver vi vänta till 2052.(1) Och inga publicerade verk kommer att tillfalla allmänningen förrän tidigast 2019. (Lagen i EU är annorlunda — tusentals av verk från upphovsrättsinnehavare som avled 1942 tillfaller allmänningen den 1 januari.) Än mer chockerande, den amerikanska Högsta Domstolen (Supreme Court) dömde 2012 att kongressen kan återta verk från allmänningen. Kan Shakespeare, Plato eller Mozart bli upphovsrättsskyddat igen? Högsta Domstolen gav ingen anledning att tro att det inte skulle kunna ske.

En copyrightad historia av engelsktalande folk

Vilka böcker skulle tillfalla allmänningen om vi hade lagstiftningen som fanns innan 1978? Du kanske känner igen några av titlarna nedan.

• Winston Churchill, A History of the English-Speaking Peoples, Volym I och Volym II
• Philip K. Dick, Minority Report
• Ian Fleming, Diamonds are Forever
• Fred Gibson, Old Yeller
• Billie Holiday, Lady Sings the Blues
• Alan Lerner, My Fair Lady
• Eugene O’Neill, Long Day’s Journey into Night
• John Osborne, Look Back in Anger
• Dodie Smith, 101 Dalmatians

Du hade varit fri att översätta dessa böcker till andra språk, skapa Braille- eller ljudversioner för synskadade läsare (om du tror att bokförlagen inte skulle protestera mot detta, skulle du ha fel), eller omarbeta dem till film. Du skulle kunna läsa dem online eller köpa billigare upplagor, eftersom andra skulle tillåtas återpublicera dem. (Empirisk forskning har visat att böcker i allmänningen är billigare, tillgängliga i fler upplagor och mer sannolika att hittas i tryck format.) Föreställ dig ett digitalt Alexandria, ett bibliotek innehållande alla världens böcker fram till 1956, där du tack vare teknologin kan söka, länka, indexera, kommentera, kopiera och klistra in. Inte så fort… istället för att se dessa böcker tillfalla allmänningen 2013, kommer vi behöva vänta till 2052.

Samma gäller för några av de stora tidskrifterna 1956. Som första numret av MAD Magazine med Alfred E. Neuman prominent placerad på omslaget, såväl som debutnumret av New Scientist, tonårsmagasin som Walt Disney’s Mickey Mouse Club Magazine och kortlivade science fiction-magasin Satellite, Science Fiction Adventures, och Super Science Fiction.

Jorden runt på 34 699* dagar

Fundera på filmerna från 1956 som skulle kunnat vara tillgängliga i år. Fans skulle kunna dela klipp med vänner eller inkorporera dem i fantastiska hyllningar. (Det finns sannerligen ett antal goda kandidater.) Lokala biografer skulle kunna visa hela filmer. Bibliotek och arkivarier skulle vara fria att digitalisera och bevara dem. Filmer som Förbjuden Planet (baserad på Shakespeares Stormen), Jorden runt på 80 dagar (baserad på Jules Vernes roman med samma namn) och Moby Dick (baserad på Melville-klassikern) vilade i sin tur på underliggande verk som fanns i allmänningen. Här är några av filmerna som vi inte kommer att se i allmänningen förrän om 39 år:

• Around the World in 80 Days
• The Best Things in Life are Free
• Forbidden Planet
• Godzilla, King of the Monsters!
• It Conquered the World
• The King and I
• The Man Who Knew Too Much (1956 remake i USA av Alfred Hitchcock av sin film från 1934)
• Moby Dick
• The Searchers (1956 version med John Wayne baserad på Alan Le Mays roman från 1954)
• The Ten Commandments (1956 version av Cecil B. DeMille, som även regisserade en liknande film 1923)

Dessa filmer är kända, så det är inte särskilt sannolikt att vi kommer att förlora dem helt – den sanna tragedien är att bortglömda filmer faller bokstavligt talat sönder, medan konservatorer väntar på att upphovsrätten ska expirera.

“Let the Good Times Roll…” efter 2052

Vilken musik från 1956 skulle du kunnat använda utan att riskera att bli stämd? Om du skulle vilja hitta ackord eller noter till musik, och fritt spela in din egna version av någon inflytelserik musik från femtiotalet, skulle 1 januari 2013 varit en rungande dag för dig, under den tidigare upphovsrättslagstiftningen. Let the Good Times Roll, Roll Over Beethoven, Who Do You Love, Long Tall Sally, Fever, och In the Still of the Night skulle alla varit tillgängliga. Du skulle kunna tonsätta en kortfilm med I Walk The Line och Que Sera, Sera. Eller så skulle du kunna framföra några av Elvis Presleys hits: Heartbreak Hotel, Don’t Be Cruel, Love Me Tender (skriven till melodin av sången “Aura Lea”, från inbördeskriget). Idag förblir denna musik upphovsrättsskyddad fram till 2052.(2)

1956 Vetenskap — forskning om artificiell intelligens, effekterna av LSD på “normala” och ursprunget till cancerceller — fortfarande bakom betalväggar

1956 var ett spännande år för vetenskapen — då skedde publiceringen av den betydelsefulla forskningen i det gryende fältet för kognitiv vetenskap och artificiell intelligens. Men du måste betala för att kunna läsa artiklar som Allen Newell & Herbert Simon, “The Logic Theory Machine–A Complex Information Processing System” och Noam Chomsky, “Three Models for the Description of Language” i IRE Transactions on Information Theory, eller George Millers “The magical number seven, plus or minus two: Some limits on our capacity for processing information” i Psychological Review.

Vad sägs om upptäckter rapporterade för 56 år sedan i stora vetenskapliga tidskrifter som Science, Nature, eller JAMA? Du kan inte läsa dessa såvida du inte betalar eller prenumererar. Se till exempel Dr. Otto Warburg’s “On the Origin of Cancer Cells” (Science), den australienska forskaren Wesley Whittens rapport om in vitro-utveckling av en mus från ägg till blastocyst (Nature), eller 1950-talets LSD-forskning “Model Psychoses Induced by LSD-25 in Normals” (JAMA). Samma gäller för annan noterbar utveckling 1956 som Kenneth Bouldings “General Systems Theory – the Skeleton of Science”, Dr. Denham Harmans “Aging: a theory based on free radical and radiation chemistry”, samt invigningsvolymen av Journal of Psychosomatic Research.

Ibland finns artiklar tillgängliga, men då som ett uttryck av altruism eller förnyat intresse, inte som en rättighet i en vetenskaplig allmänning. En förutseende artikel om klimatförändringar av Gilbert N. Plass, “Carbon Dioxide and the Climate” fanns tillgänglig i pdf-format, endast mot betalning, men pga artikelns fortsatta relevans har den återgivits i html.

Medan dessa artiklar inte finns fritt tillgängliga från deras utgivare, är några tillgängliggjorda av tredje part, många som kanske skulle häpnas över att dessa arbeten fortfarande är upphovsrättsskyddade. Beroende av tredje part för att lägga ut upphovsrättsskyddad forskning skapar emellertid inte en tillförlitlig access — artiklar kan vara svåra att hitta, eller nedtagna, länkar går sönder och potentiella postare kan avskräckas pga risken att bli stämd.

Under tidigare upphovsrättslagstiftning, hade all denna historia varit tillgänglig för forskare, studenter och entusiaster. Idag behöver man ett kreditkort eller en prenumeration på en institution för att få åtkomst till artiklarna hos förläggaren. Och den institutionella access som många topp-forskare åtnjuter, är i sig inte heller en stabil lösning — till och med institutioner som Harvard funderar på att säga upp sina prenumerationer hos de stora tidskrifterna eftersom de inte längre har råd med de eskalerande priserna.

Alla vetenskapliga förläggare arbetar inte på det här viset. “Open Access” publikationer, som Public Library of Science, använder Creative Commons attribution licens, vilket betyder att de kan kopieras fritt från den dag de publiceras.

Verk från 1984

De flesta verken som vi lyfter här är kända — det är varför vi tog med dem. Och om detta kändiskap betydde att verket fortfarande använts kommersiellt 28 år efter sin publikation, kunde rättighetsinnehavarna sannolikt förlänga upphovsrätten med ytterligare 28 år. (Detta stämmer för flera av verken nämnda på den här sidan, även om den kortare upphovsrättstiden överskrider den kommersiella livstiden för en överaskande andel framgångsrika böcker.) Men vi vet att 85% av författarna inte förnyade sin upphovsrätt (för böcker är siffran t.o.m högre — 93% avstod från att förlänga), då de flesta verken förbrukat sitt kommersiella värde ganska snart.

Det betyder att alla dessa exempel från 1956 är bara toppen av isberget. Om lagstiftningen innan 1978 fortfarande applicerades, skulle vi ha sett 85% av verk skapade 1984 tillfalla allmänningen 1 januari 2013. Föreställ dig vad det skulle betyda för våra arkiv, våra bibliotek, våra skolor och vår kultur. Sådana verk skulle kunna bli digitaliserade, konserverade och göras tillgänglig för utbildning, forskning och framtida skapare. Istället kommer de att förbli upphovsrättsskyddat i decennier, kanske till och med in i nästa sekel.

Kanske är den mest problematiska aspekten av nuvarande upphovsrättslagstiftning, att i de flesta fall är den kulturella skadan inte balanserad mot fördelarna för en författare eller rättighetsinnehvare. I motsats till de kända verk vi lyft här, har den största delen verk från 1956 inte något kommersiellt värde.(3) Det betyder att ingen tjänar på förlängd upphovsrätt, medan verken förbli både kommersiellt och kulturellt otillgängliga. Allmänheten förlorar möjligheten till meningsfull tillgång utan någon god anledning.

Du kan läsa mer om kostnader för s.k. föräldralösa verk (orphan works) — verk som fortfarande antas skyddas av upphovsrätt, men utan identifierbar upphovsrättsinnehavare — här och här.

Alla kan inte tralla, men varenda jävel tycks ha erfarenhet, kunskap och rättfärdighet nog att stämma upp till klagosång, även om gehöret skorrar lika falskt varje gång. Som exempel: När barn blev ihjälskjutna i USA och folk twittrade om detta, blev det vanligt med tweets om “och de där barnen i Kina då?”. Nästan samtidigt hade ett tjugotal barn i Kina blivit attackerade av en knivman, nämligen. Såklart, innan dess så exploderade en bomb en skola i Syrien där flera barn omkom, och det hade väl de där som läst om de kinesiska barnen inte sett. Kolla, jag kan också peka på tillkortakommanden i din empatiska räckvidd.

Alltid tar man till överord, alltid förutsätter man det värsta, alltid är det “det värsta tänkbara” vad det än handlar om. Utan en tanke på att man sliter ut ordens betydelse och skapar en gigantisk rundgång av vargen kommer — för skitsaker. Folk slåss om att veta bäst, ha bäst samvete och prångla på fördömanden som det vore en kampanj på Lidl. Billigt, billigt.

Samtidigt skiter majoriteten människor i vardagen i vad exempelvis Twitter-profiler tycker och känslan av att inte nå ut till tillräckligt många finns nog hos de flesta moral- och etikpoliser. För att få till den sortens uppmärksamhet som folkligt tryck skapar, behöver man vara elak. Riktigt elak. Mobbing är ett verktyg som belönas om och om igen. Samma personer som skapat sig ett namn via elakheter använder sen gärna sitt nätverk för att fördöma mobbing…

I vårt offentliga samtal behöver man vara ett praktarsel för att få möjlighet att verka mot praktarslenas negativa påverkan i samtalet, verkar det som.

Härliga är väl även de som upplever att något är fel, men gör det själva — för att någon annan gör det? Ni vet precis vad jag menar. Gör inte som jag gör, gör som jag säger är den grupphybris som tagit tag om det offentliga utrymmet. Det tar sig bl.a. uttryck i överdrivna reaktioner om vad som är fel på något någon gör, till förlöjligande av de som påpekar ett fel man begår själv. Rundgången är komplett. Vi har alla möjligheter att hjälpas åt, men väljer att bli onyanserat förbannade när vi hittar saker som vi upplever är fel istället.

Jag skulle vilja börja se folk ramla av de där höga hästarna de sätter sig på. Problemet är väl mest bara att jag själv sträcker mig efter stigbygeln med det här resonemanget.

Försökt mig på att skapa en liten animation i photoshop. Inte världens bästa, men rätt kul att hålla på och pilla med. Låten hittade jag på Jamendo.com, The Sovereigns med Pirate Mutiny.

• Det går att lägga till och följa kontakter från twitter och gplus som också har flickr-konton.

• Den har helt okej filter, och det går även att fördjupa redigeringen av bilden (beskära, ljus, balans, kontrast) om man vill. Dock ej ett måste, som är lite jobbigt med Snapseed t.ex. Saknar emellertid lite roliga ramar runt bilderna (ingen viktig grej, men ändå).

• Lägger även upp bilden på tumbler, facebook och twitter om man vill.

• Har inte någon autofunktion för att lägga in bilder på google plus, vilket känns lite konstigt eftersom man till och med kan logga in med google-kontot. Gissar att det är en tidsfråga, men saknade det i alla fall.

• Man kan välja att spara bilderna i originalstorlek, vilket är riktigt bra, som jag ser det, som gärna jobbar i print osv.

• Man kan ställa in CC på sina bilder på flickr. Stort "wohoo" på den!

• Den finns både för iPhone https://itunes.apple.com/se/app/flickr/id328407587?mt=8 och Android. https://play.google.com/store/apps/details?id=com.yahoo.mobile.client.android.flickr&hl=en

• Rätt bra socialt interface, men uppfattar det som att det inte är särskilt välanvänt? Det sociala är trevligt så hoppas att det tar sig.

• Appen postar till ditt flickr-konto (såklart), vilket innebär i längden att man antagligen behöver ett pro-konto. Inte dyrt men en konsekvens för de som fotar ofta då man tenderar att fylla upp sin kvot rätt snart, vilket jag själv fick lov att inse. (Jag uppgraderade när jag började använda flickr som min molnförvaring av bilder.)

• Fattar inte riktigt varför jag måste slå på locations för flickr för att komma åt kamerarullen på telefonen? Men så var det i alla fall.

I korthet känns den helt okej och har potential att bli ännu bättre. Lite välkommet faktiskt, då jag shoppat efter något som kan ersätta instagram (som jag verkligen älskat, men försökt att vänja mig av med).

https://twitter.com/opassande/statuses/280974594440065025

Även twitter har dragit igång en fotofilterfunktion via sin app härom dagen. Den är superenkel att använda, och har fördelen med ett redan färdigbyggt socialt sammanhang. Jag tenderar emellertid att vara rejält triggerhappy mellan varven, och skulle känna mig lite för spammig där jag nånstans upplever text vara viktigaste grejen, så kommer antagligen att använda den funktionen sparsamt.

#opassande  

Google+: Reshared 2 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Men vad är ett hot? En inte särskilt återkommande diskussion är exempelvis “hur lär man sig att tolka kommentarer” eller “hantera upplevt aggressiva kommentarer”. Eller varför inte den svåra konsten “hmm, är den här kommentaren ens aggressivt menad?” Exakt hur mycket ska man tåla, hur mycket skinn behövs på näsan, och hur mycket är egentligen hotfullt eller aggressivt online?

Ett exempel på detta är gode vännen som sa till mig “jag fattar inte hur du står ut med alla aggressiva typer i ditt kommentarsfält”. Jag blev förvånad. Likt Oprah Winfrey är jag väldigt stolt över “min publik” och den höga nivå kommentarsfältet håller mellan varven, och då jag inte har en aning om det är den mest “välklädda publiken” (så som hon brukade säga), så har jag inte uppfattat kommentarsfältet som annat än kvalitativt. Med få, och då som väl får anses vara normbrytande, undantag.

Det handlar alltså om undantag. Jag har inte fått några dödshot, jag har inte trakasserats (även om jag en gång trodde det när ett gräl här började synas i min mailkorg på olika sätt). Jag har inte varit särskilt utsatt om man bortser från att det såklart finns de som inte håller med mig i specifika åsikter. Misstänker jag att någon möjligen vill vara gemen, så brukar jag fråga, och i nio fall av tio så säger personen i fråga “nej-nej, inte så jag menade, sorry”.

I min värld handlar det alltså om hur mycket energi och tid jag har till att försöka reda ut vad någon menar, om det är mig personen är arg på specifikt, eller saker i största allmänhet. Jag har tränat mig i att inte ta åt mig (även om det är skitsvårt ibland) vilket kanske lett till att jag ibland inte ser det som kanske är menat som påhopp? Eller, som jag  tänker i mörka stunder, är jag avtrubbad? Medverkar jag till ett allt mer försvårande debattklimat?

Jag upplever i alla fall att det finns ett värde i att försöka rodda i om en hotfull (om än verbal) situation verkligen är hotfull. Det kan man väl lite till mans ha åsikter om det ska behövas eller inte, men jag tror att de flesta som hänger online har gjort erfarenheten att det är svårt med text ibland.

I vår vardag är det dessutom nästan ingen skiljelinje alls mellan underhållning och trakasserier. Att skilja ett skämt från ett påhopp kan ibland bli nästan omöjligt från ett subjektivt perspektiv. Det finns folk som på allvar verkar tycka att man inte har nån humor som inte tycker det är kul att få höra att nån borde straffknullas. Jag har ingen aning, möjligen existerar den personen i ett sammanhang där det är normalt att säga så till varandra, utan att det betyder något? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte en helt ovanlig diskussion, att påtala någons bristande sinne för humor, har jag märkt. Det är inte heller ovanligt att det kan argumenteras ganska aggressivt.

Emellanåt får jag intryck av att det är själva anonyma statusen som upplevs som obehaglig. Genom att inte vara sig själv, är man per definition hotfull, man har gjort ett val som signalerar otäcka saker. Och det är inte helt utan anledning. Se det här underhållningsprogrammet, där Derren Brown låter publiken gömma sig bakom masker och bestämma vad en intet ont anande protagonist skulle utsättas för. I samtliga fall där det gick att välja ett snällt alternativ, valdes det elaka. Och priset blev mycket högre än någon räknat med. (Du kan skutta fram 41 minuter in i showen.)

Jag blir själv gripen av budskapet, även om själva upplägget i sig är ett bedrägeri. Jag tror t.ex. inte att någon trodde att de förstörde hans liv på riktigt, det var ju showbiz liksom. Men det är väldigt tänkvärt ändå. Förnedring är lönsamt skriker underhållssektorn oavbrutet på olika sätt. Det är inte konstigt alls att Brown lyckades manipulera publiken till detta, och vi har blivit ett alltmer misstänksamt folk där vi ska luras göra saker ständigt och skapa möjligheter för det lönsamma virala.

Rädslan för det anonyma blir särskilt obehaglig när det lyfts journalistiskt dessutom. Är det någon grupp i samhället som har det i “blodet”, att anonymitet är ett oerhört viktigt fundament för ett demokratiskt samhälle så är det just medier. Navigeringen mellan skämt, trakasserier, kränkningar — verkliga såväl som inbillade — påhopp, stormar i vattenglas och så vidare blir emellanåt otroligt svår och den viktiga rollen att agera kompass från medierna, tas alldeles för sällan.

För att inte tala om att det bor rätt mycket uppmärksamhetspoäng i ett konfrontativt och respektlöst språk, vilket kan exploateras. Som farmor Gun påpekar — kan Ulf Malmros uttalanden på twitter ha något med att göra att han har ett filmsläpp under julhelgen? Han blev nämligen putt på Anna Troberg, som skrivit ett debattsvar på ett inlägg från några regissörer häromdagen och uttryckt sig ganska nedlåtande, för att uttrycka det diplomatiskt.

Det är en relevant fråga — kan vi lita på att han är förbannad? Eller handlar det om att manipulera sig till uppmärksamhet? Det råder inte någon brist på exempel där folk skapat sig ett levebröd på att vara provocerande. Jag har själv ibland önskat att jag var lite vassare, lite mindre empatisk, för att fixa att skapa uppmärksamhet till frågeställningar jag bryr mig om och upplever behöva vetas om i mycket större utsträckning än det gör idag. Du vinner ingenting på att vara schysst i mediaklimatet, har vi ju konstaterat för länge sedan.

Jag menar inte att de som utsätts för hot inbillar sig. Många av de som utsatts vet nog samma sak som jag, att det är svårt med text och många är nog luttrade och tar antagligen mer skit än de anmäler till och med. Det känns bara som att en viktig bit saknas i den allmänna diskussionen. I en misch-masch av underhållning i form av förnedringshumor och översitteri i form av förnedrande språk är “text” extra svårt i ett ständigt strömmande flöde. Det känns som att vi lär oss det, om och om igen utan att ta det till oss, eller hittat nåt sätt att förhålla oss till det konsekvent.

Chefred @bakjour om Karlsten å #ajour efter Gärderudvurpan: “Hur den mannen kan leva med sig själv. Det är bortom mitt förstånd.” #svpol

— Fredrik Sjöshult (@Sjoshult) December 7, 2012

Jag fick exempelvis en smärre hjärnblödning, lite privat, av ovanstående tweet. Som jag läser den, handlar det om att det skulle föredras om någon tog livet av sig, framför att leva med ett misstag. Ta livet av sig. Det är sånt här vi upprör oss över när våra ungdomar utsätts för det, av sina klasskamrater och omgivning. Det är den sortens mobbing som vi tycker är avskyvärd. Men det reagerar inte någon på över huvud taget och den retweetas till och med av en journalist på Expressen.

Vem har rätt att vara en överlägsen skitstövel och vem ska hålla käften? Ingen? Alla? Jag är inte dummare än att jag inser att det här nog är något man måste leva med. Det är en inkonsekvent och dubbelmoralistisk plattform vi nog alla satt fötterna på en och annan gång. Avtrubbningen för det eskalerande skitspråket mot de man inte håller med om en åsikt hos, sätter dock sina spår i samhället är min övertygelse. De goda exemplen belönas sällan eller aldrig.

Ska det till någon förändring behöver debatten balanseras upp med “något mer” säger mig magkänslan. Kanske lite självrannsakan? Jag tror i alla fall inte att hoten kommer att minska, om inte “något mer” händer som bryter trenden.

– Formatet att jobba i en smartphone verkar fungera väldigt bra. Men vi vet inte hur mycket effekten har påverkats av kontakten med behandlarna, även om de lade ner lite tid, säger han.

De som ingått i undersökningen har alltså haft kontakt med människor under själva behandlingen, tolkar jag den kommentaren som. Nu är inte jag expert på depressioner — eller något sjukdomstillstånd över huvud taget — men jag inbillar mig att det är viktigt att människor är involverade, på sätt och vis oavsett vad man lider av?

Jag kommer på mig själv att få en knut i magen. Jag upplever tendensen av användning av teknologi som ersättning för mänsklig interaktion och engagemang vara ett växande samhällsproblem. Och det underliggande motivet tycks vara vad det kostar.

Gamla och sjuka får till exempel en kamera installerad i sovrummet i några regioner. Det motiveras mot att vissa äldre “kan bli störda” när de får besök nattetid, någon annan påstår att det ger “ökad trygghet för omsorgspersonalen”, vad nu det betyder. De flesta av oss förstår det som att det handlar om att spara på sina resurser.

Samtidigt som en ökande arbetslöshet debatteras i spalterna, så dyker det upp rapporter om hur mänskliga insatser ersätts av teknologi. En kamera eller en app är ju såklart billigare än en anställd. Men ur ett samhällsperspektiv så funderar jag ibland på hur högt priset är, på riktigt.

Elever på skolor övervakas av kameror godtyckligt och svepande. Människor överallt registreras av kameror, sedda men aldrig hörda. När polisen jagar pinnar istället för brottslingar för att mata ett felaktigt datasystem, är det ett talande exempel på teknologi som används fel.

Kanske kommer man att använda appen rätt och av rätt anledningar. Jag hoppas det, men blir lite orolig när jag tittar på vad som händer överallt i samhället, när det talas om att det är en intressant teknologi för sjukvården då den kan spara på vårdresurser.

Där teknologi kan bidra med stora besparingar i samhället får det inte bli det primära syftet med den, helt enkelt. Där våra sociala strukturer fallerar och agerar drivhus för problem i största allmänhet, är inte lösningen att övervaka symptomen, det är att… ptjaa, lösa dem, kan jag tycka. För vilken typ av samhällskostnader har vi annars att se fram emot?

Man ska inte vara rädd för teknologisk utveckling, det kan vara och är många gånger ett fantastiskt stöd. Just nu får jag mest bara känslan av att det är antingen-eller-resonemang som driver fram användningen. Teknologin är till för att stötta mänskligheten, inte ersätta den bara för det råkar vara det billigaste alternativet just nu.

Det kan lika gärna handla om att vi läser om hur Anonymous har hackat och som minst tagit del av, kanske kopierat ut, patientjournaler för en massa människor — en aktion som det inte går att stötta på minsta lilla vis. Det kan också handla om att det pågår en kraftansträngning att dra igång en internationell manifestation mot Indect — vilket absolut är något som i alla fall jag håller med om är ett bra initiativ, (men premissen på det material som ligger ute är “visa support för Anonymous”). Eller random “vi gjorde’t för att vi kunde och kan inte motivera det egentligen”-attacker. Såväl som ställt upp för våldsoffer. Listan kan göras lång.

Vad som helst kan hända, vem som helst kan göra vad som helst och det är så Anonymous fungerar. Men priset är då att ingen kan kräva fullständigt stöd för Anonymous; jag blir alltid lika förvånad när den sortens synpunkt dyker upp. Förutsättningen är ju vad den är, och är självklart på lika mycket design fri åt andra hållet också. Det måste det ju vara.

Härom dagen blev ett svenskt twitterkonto AnonOpsSweden avstängt utan förklaring. När jag läser en artikel i Expressen uttrycker någon det som att “det är helt rätt att så gjorts”. Utan nån vidare förklaring till varför det skulle vara helt rätt — AnonOpsSweden hade över 18000 följare och bedrev vad jag kunde se ingen olaglig verksamhet.

Även om jag emellanåt kunde irritera mig på den emellanåt extremt enkelspåriga retoriken från kontot, så upplever jag det som att det är viktigt att man inte bara kan rycka undan mattan för någon på det där viset. Problemet igen, blir — vem eller vad är det jag i så fall ställer mig upp och stöttar och skyddar, skulle jag välja att bråka om det?

(Nu är twitter ett företag, de får därför göra som de vill, verkar konsensus vara. Ibland funderar jag på om elföretag som drivs av privata intressen, skulle komma undan med att stänga av ström till kunder hur som helst, med den motivationen? Kan de det?)

Det är den mänskliga aspekten av det som borde vara ett helt neutralt faktum, när vi skyddar våra rättigheter och därmed andras. Som när en Anonymous-medlem blev dömd av en jävig domare för lite sen. Det visade sig att domarens make var ett av offren för den kontokortshackning Jeremy Hammond genomfört. Det handlar alltså inte om att killen är eventuellt oskyldig — utan om han faktiskt fått en rättvis dom över huvud taget.

Anonymous är ett begrepp och en kultur som både demoniseras och hyllas. Många upplever att man måste vara helt för eller helt emot. Och samtidigt som det är en helt naturlig reaktion, skaver det lite obehagligt. När slutar och börjar ansvar, vem ska ha rättigheter, vem ska man kämpa för.

Att vara helt emot innebär att eventuella överträdelser som begås mot anhängare av Anonymous accepteras. Att vara helt för innebär att överträdelser begångna av enskilda individer mot hela grupper i samhället skulle vara acceptabla.

I grund och botten upplever jag att alla ska ha rättigheter — börjar man fila på det, så är det min rättighet som filas på. Därför måste man nånstans kunna säga ifrån, även när till synes skyldiga människor behandlas rättslöst. Jag tror de flesta delar den principen, nånstans, men det är riktigt svårt på ett allmänmänskligt plan. Och en sida av detta som de som upplever att vi har lite för mycket svängrum som mänsklighet, och upplever oss behöva kontrolleras lite mer, tjänar på.

Överlag lider vi som samhälle av “ingen rök utan eld”-syndromet, kommer jag på mig själv att tänka. En anklagelse är inte längre något som är upp till stat att bevisa vara sann, utan ett faktum enskilda individer måste bevisa sig vara oskyldiga till. Vi drar oss för att ställa upp och visa stöd, vi vill inte befläckas av de som gör dumheter. Samtidigt kostar det på, för det innebär att våra egna rättigheter ryker, i den stund vi behöver dem. Å andra sidan lär man inte vinna några politiska poäng att välja att stödja de som samtidigt attackerar tryggheten. Även om viss trygghet som säljs — ganska stor del till och med — är falsk.

Jag vet fasiken inte hur man kommer ur den moment 22-situationen.

Mjukvaran som användes var Drupal — en kraftfull plattform, men den upplevdes för svår för att sätta sig in i, så efter några diskussioner med Anna Troberg kom jag fram till att det skulle underlätta betydligt att gå över till WordPress. När Rickard Andersson kontaktade mig för att volontera att koda ihop en sida var lyckan total — äntligen kan vi börja jobba på en ny hemsida!

Tillsammans med en representant från IT, bestämde vi att inte lägga krutet på layout, utan att snygga till den vi redan hade i syfte att ställa om hur innehållsflödet fungerar. Jag identifierade inte problemet att vara “hemsidan är ful” utan “icke-fungerande”. En eventuellt liten, men ganska väsentlig skillnad.

Piratpartiet har flera olika framtida behov som hemsidan behöver klara av. För att den ska kunna skala ut och klara av olika behov behövs en grund som allt kan stå på. Vi ville helt enkelt börja i rätt ända.

För ett antal år sedan layoutade jag om Piratpartiets hemsida, med avsikt att innehållet skulle genereras av ett decentraliserat flöde. Vi har ett stort antal sidor under Piratpartiets paraply, där jätteroliga saker händer och det kändes tråkigt att inte kunna lyfta det. Av flera orsaker så genomfördes aldrig det då. Jag försökte då på olika sätt få igång ett manuellt arbete, att samla ihop och lägga ut, men det blev alldeles för krävande.

Möjligheten öppnades nu för att göra det på riktigt. Visserligen är formen smått utdaterad, eller old school rent av, som någon kallade det — men som vem som helst som arbetat med design av layout vet, är det ett ganska omfattande arbete i sig; vilket även arkitektonisk förändring av en webbplats är, även om där ofta finns en gråzon. Resurserna var begränsade, så där jag visst hade kunnat tänka mig att “göra nåt fint” avsatte jag helt enkelt tiden att “göra nåt som fungerar” ur perspektivet växande och varierande behov. (Vilket är en tämligen trevlig grund att “göra nåt fint” på sen, för den hugande, för övrigt.)

Min önskan om att upprätta ett sakpolitisk register kunde nu sjösättas dessutom. Här ska allt kunna redovisas och bakom kulisserna pågår redan arbetet med att skriva texter och fylla på med innehåll där. Så småningom kommer det även att dyka upp en frågor och svar-bräda, istället för den nuvarande FAQ-n som ligger som platsmarkör där så länge. Flera nya underplatser är på gång dessutom, som kommer att generera flöde till vår förstasida.

För en vecka sedan smög vi ut sidan. Det saknades fortfarande en del saker — eftersom själva konceptet med en decentraliserad webbplats var ny, och eftersom vi bytt plattform helt vilket betydde att allt material publicerat genom åren lyfts över, behövde den börja användas för att se vilka ytterligare inställningar som behövde skruvas på för att den skulle bli helt klar. Vi släppte helt enkelt på vattnet för att se var det läckte.

De allra flesta var som jag, glada över att vi äntligen har en tekniskt fungerande plattform och den decentraliserade funktionen är ett enormt lyft för sidan. Men tyvärr var de som hördes mest de som framstod inte förstå själva konceptet — och som verkar ha en attityd av att en webbplats är som en “printannons”. Allt skulle vara helt klart, sa någon dogmatiskt, andra pratade om formen (som vi som sagt inte förändrat och berättade också när vi smög ut sidan), nån störde sig på “färgerna”.

En webbsida är såklart aldrig “klar”. Det är det som är fördelen till och med. Det går att tweaka, ändra, fylla på, flytta om, som behov kräver. Vår kräver det extra mycket; när vi utvecklar vår verksamhet behöver vår sida klara av att göra det också. Alla kan inte se avsikterna när de är abstrakt beskrivna dessutom, utan måste upplevas för att förstås.

Att det blir smådarrigt när en såpass stor omgörning sker (från icke-fungerande till fungerande inte minst) får man räkna med. Men från vissa håll har det varit… extra dramatiska reaktioner. Fruktansvärd ilska och veritabla floder av otrevligheter. Det är inte okej. Det finns individer som helt klart behöver arbeta på sin impulskontroll.

Vilket föranleder några ord om hur viktigt det är hur saker “ser ut”. Jag blev tipsad om en tråd på Facebook, en sida kallad “pirater som pratar” och tappade hakan över budskapet som ett par stycken skickade ut där. Detta på en sida som avser att lyfta politiska diskussioner med piratparti-tema, vad jag kan förstå. Tanken om att det såklart alltid blir lite darrigt när man ändrar grejer, växte till en oro om vad folk sänder ut för signaler om oss som parti, från ett påstått officiell plattform till och med.

De av er som passat på att fylla trådar med ilska och frustration över hemsidan, som resonerat utifrån vad potentiella väljare behöver se och veta om partiet, behöver i er tur veta att ni faktiskt syns också och oftast betyder mer än hemsidan gör, till och med. Det ni säger, den ton ni anger, de gräl ni kastar er in i med liv och lust, påverkar hur vi framstår som parti. En hemsida kan aldrig bli så väl-layoutad att den döljer eventuellt trasig debattkultur och dryga översittare.

Om jag skulle önska nån slags kollektiv lärdom från den här veckan är det värdet av att välja sina strider. Det ni säger och gör i debatterna är superviktigt, Piratpartiet står och faller med er förmåga att driva frågeställningar.

Jag läste så sent som igår om problemen som det tyska piratenpartei genomlider just nu. Naturligt att det blir så, nånstans, och det kräver en rejäl insats från alla involverade att vända en såpass destruktiv trend. Riktigt så illa är det inte hos oss, tack och lov, om något har vi lämnat mycket av den sortens slitningar bakom oss.

Det har pågått ett enträget arbete att gå framåt och det arbetet har lönat sig på flera olika sätt. Jag tycker det är superviktigt att det som hörts och synts på “pirater som pratar” i det här ämnet inte framstår som representativt för tonen i partiet. För det är det inte. Alls. Det är emellertid lätt att få intryck av motsatsen, när syran får fotfäste i debatter p.g.a. några enstaka individer. Låt inte dessa sätta nivån och passa gärna på att lika offentligt visa prov på motsatsen. Det ger starkare intryck än vald färg på hemsida.

Nåväl, i somras flaggade jag för ledningen att när hemsidan är “klar” så kommer jag att avgå från posten för kommunikation. Det har varit en rätt uselt bevarad hemlighet, men nu går jag ut med den officiellt i alla fall. Jag kommer att fortsätta jobba som volontär “som vanligt”, men på mina egna villkor, från och med årsskiftet. Det har varit ett både roligt och frustrerande arbete, men nu är det dags att gå vidare.

* * *

GÄSTINLÄGG: Det finns en stor politisk frustration i Sverige idag. Över brist på visioner och att det ena alternativet är allt för likt det andra, retoriken densamma. Den politiska apatin är på framfart och de politiska partiernas medlemsbaser förvinner, i skuggan gror främlingsfientlig populism.

Piratpartiet har stått utanför partilinjernas skyttegravar och sätt hur små frågor görs till stora och de stora frågorna glöms bort. Istället har vi fått se två storpartier tävla i att “ta ansvar för Sverige” i form övervakningsbreddning och hårdare krav på marginaliserade grupper.

Vi menar att politikerna har förstått lika lite om informationssamhällets arbetsmarknad som om fildelning. Vi menar att piratrörelsen har en unik möjlighet att ta tillvara på den politiska visionstörst som finns bland Sveriges medborgare.

Vi har sett vad tekniken gjort för människan hittills — men vi har bara sätt början. Våga tro på en ljusare framtid och omfamna informationssamhällets potential!

Läs vår manifest här! (pdf)

~Simeon Jonasson, Ung Pirat Jönköping