En kompis till mig – en man – blev brutalt våldtagen av tre andra män. Att det var en våldshandling ifrågasatte han aldrig, men han har haft sina svaga stunder då han undrat om han på något vis varit ansvarig. Idag, cirka tjugo år senare, har han fru och barn och trots en emellanåt svår ångest har han lyckats lägga det bakom sig. Men, som han säger, han undrar ibland vilken slags man han skulle ha varit idag om inte det hade hänt. Han ångrar ofta att han inte anmälde förövarna för polisen, men kan inte komma över skammen. Hans liv handlar inte om våldtäkten, men hans verklighet är färgad och begränsas av den.

Få i hans bekantskapskrets vet om det – det påverkar människor att veta något sådant om en person. Jag vet inte hur många våldtäkter av den här typen det är som anmäls – jag vet dock att det händer.

Min kompis var sexuellt aktiv – visserligen är han inte homosexuell och det är nog enklare att köpa ordet våldtäkt då – men det förändrar inte det faktum att han frivilligt hängt med ett gäng snubbar på efterfest och gör att han ibland känner sig ansvarig. Jag tvivlar på att en kvinna i samma situation hade varit lika lätt att ursäkta men hon hade såklart också ifrågasatt sitt omdöme. Detta, det nedbrutna självförtroendet, exploateras inte sällan i våldtäktsrättegångar.

Det måste vara vara svårare än att bara anmäla någon för våldtäkt, för att få en person fälld.

Men överlag så verkar den svenska våldtäktslagstiftningen förutsätta att förövare är dumma i huvudet som inte förstår bättre, och ansvaret läggs på offret. Inte ens i fall där det inte råder något tvivel om att våldtäkt skett blir förövarna nödvändigtvis fällda.

En trettonåring från Motala var för full för att säga nej, således kan förövarna inte fällas. Stureplansprofilerna fattade inte att de gått över gränsen – så de blir frikända.

En ytterligare dimension av stureplansprofilernas rättegång var att kvinnan var tvungen att rabbla upp sina sexuella erfarenheter sedan tidigare, för att understryka hur svårt det var för männen att veta att de begick våldtäkt. En sexuellt aktiv kvinna har sig själv att skylla, är den underliggande tanken. Att männen är sexuellt aktiva och hade sig själva att skylla för att gå över gränsen finns inte på kartan, vad det verkar. Måttfullheten måste redovisas av kvinnan.

Hur mycket det än bär mig emot att säga det, så finns tanken ändå där, det där ruskiga, att kvinnor på något vis ska klara av det bättre än män. Att kvinnor på något vis ska känna ett större ansvar, eftersom män inte riktigt kan hantera sexuell upphetsning och intelligens samtidigt. Ibland önskar jag att min kompis hade orkat anmäla – även om jag förstår honom till fullo. Hade våldtagna män ingått i ekvationen hade det sorgligt nog inte varit så att man tror att våldtäkt är en enkel grej för kvinnor att hantera.

Som man skulle jag bli skitförbannad att samhället förutsätter att jag är dum i huvudet och inte kan skilja rätt från fel.

Som kvinna blir jag skitförbannad att jag inte ska få ha en sexualitet utan att behöva skämmas för den och rentav behöva försvara den.

Det värsta är nog ändå att jag inte säger något nytt med detta inlägg. Trots att vi lever i ett så kallat upplyst och modernt samhälle så omsluts vi av mer och mer medeltida resonemang och inbegriper det till och med i vår lagstiftning.

Andra bloggar intressant om: samhälle, sex, våldtäkt, stureplan, fördomar, stureplansprofilerna, feminism, sexualitet

En kompis till mig - en man - blev brutalt våldtagen av tre andra män. Att det var en våldshandling ifrågasatte han aldrig, men han har haft sina svaga stunder då han undrat om han på något vis varit ansvarig. Idag, cirka tjugo år senare, har han fru och barn och trots en emellanåt ...