Ungdomar = våld?
October 8, 2007 – 7:24 pm | by emmaTvå unga människors liv släcktes i helgen. När barn och ungdomar dör, då känner vi det i vårt kollektiva hjärta — ett liv som inte hann levas. Vi undrar om det hade kunnat undvikas, om någon är ansvarig och kan ställas till svars.
Det blir lite speciellt när man ser hur olika de två händelserna behandlas i media. I fallet där de två pojkarna sköts märks en trend av att mannen som sköt de båda är ett offer i sammanhanget. I fallet där en pojke blev ihjälsparkad av ett gäng killar, råder det inga tvivel om att ansvaret ligger på förövarna.
Det är något som inte känns rätt. Det finns dessutom ytterligare en nivå av känslor som krånglar till det hela lite:
En arbetskamrat i min ålder (40+) suckade och sa något om “hur våldsamt samhället blivit” och hur när vi var unga hände inte sådana här grejer. Man slogs och så var det bra med det. När jag påminde henne om att det faktiskt inte var så riktigt — när vi var ungdomar var vår föräldrageneration väldigt oroliga för det våldsamma samhället. Ingen har väl glömt “kickers-kulturen”? Hon sa förvånat, “javisstja”, och drog sig sedan dessutom till minnes hennes morfars historier om hemmagjorda knogjärn.
Känslan att unga generationer inte har förtroendekapital hos de äldre envisas med att smyga in. Man kan förstå en man som drivs till vanvett av tonåringar och skjuter — när ungdomar slår ihjäl varandra så bekräftar det hur farliga de är.
Tendensen är att vi känslomässigt likställer tonåringar med våldsverkare som rätt som det är far ut i blodiga uppgörelser. Ingen vågar säga till en tonåring att de beter sig illa, för då kan man få en kniv i magen. Samhällsuppfostran existerar inte. Det blir lite för lätt att hårddra det till slutsatsen att det inte är undra på att man tar med sig geväret när man ska möta dem.
Det måste få lov att finnas utrymme till medkänsla för en man som känt sig tvingad att skjuta i nödvärn, det vill jag absolut säga. Ungdom eller inte. Men onekligen rimmar det lite illa med hur vi som samhälle uppfattar ansvarsfördelningen. En vuxen människa ska veta bättre. Faktum är — man kan förvänta sig att en tonåring ska veta bättre också. Men vi är rädda för ungdomar, de är fienden, och fienden försvarar man sig mot.
Vi borde inte vara rädda för dem, så många är det inte som hamnat på kant med tillvaron. En ungdom är inte samma sak som en våldsverkare. Bara för att de är uppkäftiga emellanåt. Dels måste vi fundera på vad det är som gör att vi förväntar oss att en nästan vuxen människa bara ska lyda rakt upp och ner, och dels måste vi fundera över varför det är ovant för tonåringar att bli tilltalade utanför den sociala sfären.
För så var det när jag var tonåring också — och inte minst höll tanterna hårdare i väskan när vi gick på bussen i klase. De traditionellt vattentäta skotten mellan generationerna är något man kanske ska ta och se över?
Ärligt talat så vet jag inte vad jag vill med det här inlägget, annat än att något känns fel. Att vi är oförberedda att det händer är också en dimension. Kan det vara bra att vi är oförberedda? Kan det betyda att det är såpass sällsynt att vi som samhälle ska lyckönska oss själva att vi fortfarande chockeras över det?
Så är det väl, när något sådant händer. En massa frågor och inga egentliga svar och en kvardröjande känsla av olust. Sorgen lever starkt hos de drabbade familjerna och det är inte mycket vi kan göra.
Men jag hoppas att vi inte vidgar gapet mellan generationerna ytterligare.
* * *
Andra bloggar om: tonåringar, ungdom, rödeby, våld, generationsgap, mord
19 Responses to “Ungdomar = våld?”
By Fertilitetsturist on Oct 8, 2007 | Reply
Jag tror inte att gapet mellan generationer är det största problemet, utan gapet mellan människor generellt… Outsägligt sorgligt är det som har inträffat nu, och liknande saker som har inträffat förr. Man kan nog vara ganska säker på att ingen av de inblandade hade planerat eller trott att det skulle sluta som det gjorde…
By Bill Osterman on Oct 9, 2007 | Reply
Ju mer jag funderar över mobbing och trakasserier
ser jag paralleller till
kannibalism en mental
kannibalism där man sedan
går hem belåten.
By Göran on Oct 9, 2007 | Reply
Löjligt att göra det här till en generationsfråga.
Lagen gäller - följ den.
Att hota och mobba en handikappad, fy fan va fegt.
Självförsvar är tillåtet. Hur hade det gått om inte 50-åringen hade haft ett hagelgevär hemma? Det hade slutat med en tragedi.
By Maj on Oct 9, 2007 | Reply
Ja, generationsklyftan kan vara en förklaring. Ungdomar lever sitt eget liv. De anförtror sig inte till sina föräldrar el andra vuxna och lyssnar inte på dem. En skillnad mot förr är att då förväntades ungdomar lyda sina föräldrar och andra vuxna. Idag tycker vi det är ok att de “ifrågasätter”.
Det började med mobbning. Det här gänget mobbade mannens handikappade son och säkert andra barn med. Skolan kan inte stoppa mobbningen om inte föräldrarna samarbetar.
Det måste finnas möjlighet att stoppa mobbare. Killarna lärde sig att våld lönar sig, andra är rädda för dom och de kan göra vad de vill. När pappan försökte prata med dom ville de lära honom en läxa. De tyckte vuxna skulle ha respekt för dem, inte att de skulle behöva ha respekt för vuxna.
By /m on Oct 9, 2007 | Reply
Fast det är en grundläggande skillnad mellan de två fallen som förklarar diskrepensen i mediabevakningen - den ihjälslagne 16-åringen hade inte trakasserat och skrämt vettet ur sina banemän i flera år. Om Rödebyskotten var självförsvar, panikhandling eller avrättning förändrar inte att ungdomsgänget var förövare. För oavsett vad som hände innan piketen kom fram är deras beteende tidigare dokumenterat. Orättvis rapportering? Generationsklyfta och demonisering av ungdomar? Nej jag tror inte det i det här fallet.
By emma on Oct 9, 2007 | Reply
Jag kanske ska säga att jag inte tycker att bevakningen är orättvis. Eller att jag ens försöker “skylla” på generationsgap. Det är funderingar som dyker upp som jag försöker få ordning på, och inte alls menat som någon slags förklaring.
Snarare jakt på förståelse och en oro för att man demoniserar ungdomar generellt och på så vis skapar nya problematiska situationer som ett slags gigantiskt moment 22.
Till exempel måste jag undra varför ett mopedgäng kan terrorisera en hel ort och komma undan med det så länge. Är det för att vuxna är rädda för ungdomar eller för att de underförstått ger sitt medgivande? Kanske ingetdera är i närheten någon slags sanning, men tankarna surrar.
Ungdomsgänget i Stockholm kände sig säkert rättfärdigade att slå (ner) ihjäl en människa. Killen var kanske provocerande på något vis och så var de “ursäktade”. Ett beteende som kanske är inbyggt eller inlärt, hur ska jag kunna veta?
De plockar upp och förstärker de vuxnas attityder. Samma sorts resonemang och apar efter den vuxna kulturen de vill tillhöra — och det känns väldigt obekvämt. Kanske är det lite att jag letar efter mitt eget ansvar att sådant här händer också. Det här hände när jag var tonåring också, varför har jag/samhället inte lärt sig av detta?
Känner man sig hotad är det okej att slå ifrån säger vi vuxna, men vilket hot är “okej”? När är någonsin våld befogat? Kan vår tendens att frysa ut varandra utmynna i sådana här händelser?
Jag famlar fortfarande egentligen, och slåss inte för att mina tankar på något vis är mer rätt än någon annans. Allt jag vet är att jag känner obehag när jag sitter på pendeltåget en sen kväll när ett ungdomsgäng kommer in i vagnen, och kan inte låta bli att undra om det inte är lite orättvist mot en hel generation?
By notorius on Oct 9, 2007 | Reply
Innan ni snuttfierar den döda 15 åringen.. läs det här och ta en funderare
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article28713.ab
By drf on Oct 9, 2007 | Reply
Notorius:
Vad i helv… först är du på min blogg under smeknamnet “mcHammer” och sen kommer du hit dragandes med samma skräp.
Jag säger som jag gjorde hos mig:
Artikeln du länkar till är publicerad för 6 år sedan, nynazisterna det handlar om är alltså 29-33 år gamla idag. Det nuvarande fallet handlar om oborstade byfånar på mopeder i åldersspannet 15-16 år.
Hur mycket peyote har du tuggat för att finna någon koppling mellan dem?
By drf on Oct 9, 2007 | Reply
*spottar ut peyoten*
29-33 år ska förstås vara 23-27 år.
*slutar yra i nattmössan*
By REx on Oct 9, 2007 | Reply
Staten har ett samhällskontrakt med oss medborgare där statens mot att få ensamrätt på våldsanvändning i utbyte skall se till att våldsanvändning inte skall bli nödvändig. I det här fallet, liksom i många andra, så har inte staten stått för sin del av avtalet.
Politikerna har skapat ett samhälle där offren får klara sig själva medan förövarna ses som offer. Det finns inga konsekvenser för gäng och förövare av den här typen utan offren får klara sig bäst de kan.
Visseligen kanske inte dessa ungdomar hade blivit bättre av sluten ungdomsvård, och med det menar jag på en rymningssäker uppfostringsanstalt, men det vet vi inte. Det vi vet är att låt gå-attityden inte fungerar och så länge de är inlåsta så är det bättre för de som drabbas.
Vi måste sluta tänka så mycket på de stackars förövarna och istället fokusera mer på offrens rätt att slippa drabbas och resten av samhället.
För om inte samhället skyddar oss medborgare så blir vi tvungna att skydda oss själva och så tror jag inte att någon vill ha det.
By Bullerbyn on Oct 9, 2007 | Reply
Det kanske är hårt att säga det, men ungdomarna som blev skjutna fick vad de förtjänade.
Ynkryggar som ger sig på andra skall inte försvaras!
By gelo on Oct 9, 2007 | Reply
Kan inte uttala mig om detta fall då jag inte ens läst om det.
Ett oroande tecken är dock alla dom som tycker att det är ok att “ge igen” eller dela ut vad någon “förtjänar”. Oavsett hur motiverat det kan vara är hämnd eller payback aldrig en acceptabel ursäkt för våld, självförsvar slutar i den sekund hotet inte är akut.
Huruvida sammhällets resurser jobbar effektivt eller inte kan man ju sedan ha synpunkter på. Men lösningen på det problemet är inte någon “vigilante” attityd.
Eller skall det vara ok att spränga grannens hus för att man har något otalt med honom, ta med pistolen nästa gång man skall löneförhandla, eller varför inte bränna/spränga några hus i något land man inte sympatiserar med?
By drf on Oct 9, 2007 | Reply
Gelo:
“Lösningen på problemet är inte någon “vigilante” attityd”?
Självklart vore det katastrof om alla medborgare tog lagen i egna händer - vilket är precis vad det innebär att vara en “vigilante” - men när en hemsökt, utsatt, stressad förälder finner sig stående öga mot öga med två stycken påkbeväpnade oberäkneliga tonåringar (+X bakomvarande) som trakasserat dennes familj i två år på alla möjliga ohyggliga sätt och tidigare samma kväll mordhotat dem, var någonstans går gränsen?
När är man “vigilante” eller “medborgargardistisk” som jag skulle vilja kalla det, och när är man inte det?
Jag står fortfarande fast vid var jag uttryckte i min blogg, han försvarade sin familj med de mått han fann nödvändiga, med tanke på att han enligt omgivande bygd beskrivs som lugn, vänlig och i övrigt som en allmänt behaglig person så styrks enbart min uppfattning om att han agerat normalt när det kommer till skottlossningen, även om han - som jag tidigare sagt - kanske borde avlossat en salva i luften först, men eftersom det handlade om ett hagelgevär så hade han två skott att avvara, att slösa ett av dem i luften kunde ha känts som att ödsla nödvändig ammunition utifall situationen skulle komma att kräva mer.
By gelo on Oct 10, 2007 | Reply
:) som jag sa kan jag inte säga varken bu eller bä om denna situation, den enda rapportering som finns är journalisters, och dom vinklar ju aldrig något för att få fram det dom vill.
Attityden jag pratade om var den i andra inlägg, och om det var så du beskriver det verkligen gick till så hade han nog anledning att använda vapenvåld. Om ungdomarna stod på gatan och skrek om allt dom skulle göra hade han det inte.
Våld får tas till som nödvärn, och det har jag inget emot, men aldrig som någon slags “jag skjuter först så att hotet inte uppkommer” eller som hämnd för en tidigare handling, utan enbart för att avvärja ett direkt hot.
Om vi accepterar någon annan användning är, som jag sa tidigare, inget steg till att acceptera ett samhälle byggt på den starkares rätt att döda först.
By Maj on Oct 11, 2007 | Reply
Man har faktiskt rätt att ta till våld för att försvara sig. Och tar man i skräcken och upprördheten till mer våld än nöden kräver, så kallas det nödvärnsexcess. Man är inte tvungen att vänta tills man själv el nån annan i familjen blivit misshandlad.
I detta fallet stod en av killarna och slog på bilen med en planka. I bilen satt mannens hustru.
Sonen hade blivit mobbad i fem år. Familjen hade blivit trakasserad i 1-2 år. Hur tror ni mannen och övriga familjen mådde, de var säkert både uppgivna och slut i nerverna.
By Maj on Oct 11, 2007 | Reply
Gelo, gården låg avsides belägen och två av pojkarna stod på gården och de övriga fyra längre bak. För polisen tog det 20 min att köra dit, och de kom först när något hänt.
Att folk håller med bonden här beror på att många haft erfarenhet av att ungdomsgäng terroriserat ett helt område och ingen kan göra något.
Just för att de ses som “barn” samtidigt som de är starka och hänsynslösa och utan spärrar (iaf i grupp).
By PL on Oct 11, 2007 | Reply
De två händelserna, på Kungsholmen och i Rödby, har inte mycket gemensamt. I Rödby handlade det om självförsvar gentemot långvariga trakasserier och på Kungsholmen ett gängbråk som urartade. Det är en fullständig utopi att tro att samhället via poliser och socialtjänst kan skydda alla individer. Detta legitimerar ett visst mått av självförsvar, I Rödby tog offret för trakasserierna lagen i egna händer och tog livet av förövaren (mobbaren)!