Kräv rätt till anonymitet online
I ett land där det finns inskrivet i konstitutionen att man har rätt att yttra sig anonymt, finns det trots allt de som via politiska påtryckningar försöker tysta oppositionella röster och kontrollera informationsflödet. I Sverige är vi fullständigt rättslösa när samma sorts intressen gör sig hörda — och de intressena finns, man är mer än lovligt naiv om man tror att rent mjöl i påsen räcker. Det är nämligen inte du själv som avgör, någon annan tar sig rätten att bedöma kvaliteten på mjölet.
da Truth Squad kallar sig en amerikansk bloggare, vars identitet google blivit ombedda att avslöja. Till skillnad från den egyptiske bloggaren som google lämnade ut till de lokala myndigheterna har da Truth Squad organisationen EFF i ryggen som bevakar ärendet, och den konstitutionella rätten till anonym yttrandefrihet. EFF menar att bloggarens identitet är skyddad av det första tillägget i den amerikanska konstitutionen och har rätt att uttrycka åsikter anonymt. Det är till och med en nödvändighet för en fungerande demokrati att tillåta anonyma åsikter, anser de, och jag är benägen att hålla med.
Karl Sigfrid ställde härom sistens till och med frågan och Beatrice Ask svarade. Nej, säger Beatrice, vi kan inte garantera rätt till anonymitet — vi måste kunna ställa människor till svars för sina åsikter. Det är i princip vad hon skriver, fast hon säkert inte inser det.
Som anonym s.k. “whistleblower”, kan du möjligen vända dig till en journalist — enligt lag måste de skydda sina källor, men det är också den enda möjligheten. Är journalister av någon anledning inte intresserad av att dra ämnet, har man inga möjligheter i laglig mening, att få förhålla sig anonym när man avslöjar saker.
Rent praktiskt finns det möjligheter att “gömma sig” digitalt, om man grottar ner sig. Jag ser fram emot den site som framöver kommer att lämna ordentliga instruktioner för den icke-internetvana svensken hur man gör. (Om det inte finns redan.) Men olagligt är det i praktiken, eftersom regering och riksdag avkräver full insyn hos sina medborgare.
Ofta när man läser online träffar man på åsikten att det är fegt att vara anonym — en kommentar som sällan eller aldrig får något motstånd. Det är bara att konstatera att vi lever i ett land där yttrandefrihet, framför allt anonym sådan, är förbjudet och där regelrätt utpressning om “outning” av deltagare i debatten är laglig. Det är lagligt att förbjuda någon från att delta i debatten.
Tanken är att den som yttrar sig, ska kunna ställas till svars, men det framgår sällan att det samtidigt är att effektivt förbjuda att någon kommer till tals.
Diskussionen om anonymitet online måste föras upp ordentligt. Vi måste på allvar belysa svårigheterna med att kunna föra en debatt om man inte är skyddad från reprissalier. De idioter som finns som man kan tänka sig att rucka på yttrandefriheten för är för få, och i jämförelse oviktiga, för att tillåta att maktövertramp får ske ostraffat. Proportionaliteten måste tas hänsyn till.
Vi som inte är anonyma har ett ännu större ansvar att förespråka anonymitet online än någonsin, eftersom de som av olika anledningar inte kan synas under sin riktiga identitet får ett katastrofalt krympande utrymme att komma till tals. Avkräv garantier från våra styrande om att man ska kunna yttra sig anonymt.
* * *
Andra bloggar om: yttrandefrihet, anonymitet, bloggosfären, egypten, johanna parrika altenstedt, journalism, internet, datalagring, övervakning, åsiktsfrihet
Reportrar utan gränser har länge haft en guide hur man driver en blogg, med kapitel som “hur man bloggar anonymt”, “tekniska sätt att gå runt censur”, “försäkra dig om att din epost är privat” förutom “hur du får din blog att verkligen skina” och “hur du blir hittat av sökmaskinerna”. Tyvärr finns den inte på svenska: http://www.rsf.org/rubrique.php3?id_rubrique=273 se högt upp till höger.
Den fråga Karl Sigfrid ställer (och Beatrice Ask besvarar) handlar inte om friheten att yttra sig anonymt men offentligt, utan om friheten att kommunicera privat. Polisen har i princip sedan telefonin infördes haft möjlighet att avlyssna privat kommunikation i syfte att utreda svårare brott, och detta trots uppgiftslämnares meddelarskydd (som har existerat åtminstone sedan 1949, men troligen ännu längre). Telefonavlyssning har mig veterligen aldrig använts i Sverige för att ställa någon till svars för sina över telefon uttryckta åsikter (motexempel efterlyses). Jag tycker alltså inte att Beatrice Ask bäddar för någon åsiktsregistrering som inte har varit möjlig tidigare. Vad hon säger är att hon inte har någon lust att stärka skyddet för privat kommunikation på Internet, eftersom hon vill att polisen vid behov skall kunna avlyssna den även fortsättningsvis.
Även om jag inte delar hennes syn på privat kommunikation som något som polisen vid behov skall kunna avlyssna, så tror jag att det besked hon ger är det bästa vi kan önska oss, för det är en tydlig signal om att regeringen inte kommer att göra något för att hjälpa människor att kommunicera privat. Det betyder att vi får hjälpa varandra i stället, och bygga upp en fungerande infrastruktur för privat kommunikation med hjälp av bland annat kryptering. Det är i längden bättre, för den hjälpsamheten riskerar inte att upphöra varje gång landet byter regering. Politikerna kan möjligen hota med att förbjuda sådan hjälpsamhet, men den striden får vi i så fall ta när den kommer.
Varför gå den politiska omvägen och kräva rätt till anonymitet, en rätt som vi faktiskt redan har även om den är begränsad och inte alltid fungerar? Kräv fungerande anonymitet och verkligt privat kommunikation i stället, och kräv dessa saker av din nätoperatör eller datorleverantör i stället för av din riksdagsledamot! Pang på rödbetan, med andra ord.
Du har så rätt så, Anders, som vanligt! ;-) I min värld är det dock bara ett stenkast mellan de olika principerna — privat kommunikation, och behov av att kommunicera till allmänhet om viktiga saker. Man kanske kan skylla kopplingen jag gör som magkänsla snarare än logisk (eller att jag skrivit inlägget illa jämfört med tanken). Ändå tycker jag någonstans att man visst kan ställa krav på att politiker också förstår och stödjer värdet av att vara anonym, både i privat kommunikation och i fall som jag nämnde som exempel ovan. Tycker vi är obehagligt nära (om inte mitt i) just de där situationerna redan nu, och en politisk omväg kan vara värt besväret — inte minst för att driva opinion och kanske påminna om varför anonymitet är viktigt i en demokrati. Genom att “bara” försäkra sig om att vi kan kringgå lagstiftning och attityder i samhället målar man bara in sig i “jag har något att dölja-hörnet”, snarare än att få människor att förstå att det faktiskt är nödvändigt med anonymitet, och inte ett utslag av att vara kriminellt betingad.
Jag tycker inte det görs tillräckligt på det konkreta, tekniska planet för att säkerställa enskildas möjligheter till privat kommunikation, och en del av skulden för det lägger jag på den allmänt utbredda tron på att någon annan, i detta fall politikerna, skall ordna dessa kommunikationsmöjligheter åt oss, precis som politikerna förväntas se till att det finns allmänna vägar att åka på.
Detta förhållande invaggar dessutom politikerna i en falsk tro på sin egen maktposition; de får intrycket att medborgarnas väl och ve ligger i deras händer, och att det är upp till dem att bestämma hur samhället skall se ut sedan de lyssnat på alla inbördes motstridiga önskemål. De inser inte att utvecklingen kan gå i en helt annan riktning, och att de kommer att vara oförmögna att hindra det, hur många repressiva lagar de än föreslår.
Jag köper med andra ord inte argumentet att ett framhävande av de tekniska lösningarna framför de politiska kommer att vara till nackdel för oss i debatten. Dels gäller det bara så länge det är en liten, föga talför minoritet som använder tekniken och därför kan baktalas på det sätt du beskriver, dels säger jag: So what? Den faktiska existensen av ett privatliv är viktigare för mig än min trovärdighet när jag argumenterar politiskt för rätten till samma privatliv.
Så länge jag inte själv har tillgång till den teknik för privat kommunikation som jag förordar, så blir min diskussion med politikerna rent teoretisk, och jag kan inte försvara mig mot argumentet att någon annan som använder tekniken kanske inte har rent mjöl i påsen. Om jag däremot praktiskt kan demonstrera för politikerna hur jag använder mig av privat kommunikation just nu, då blir justitieministern tvungen att hävda att jag själv inte har rent mjöl i påsen för att hennes argument alls skall vara relevant för frågan, och det är debatt som jag mer än gärna ger mig i kast med, för då får jag tillfälle att försvara min egen heder.
För att föra upp frågan om privatlivet på den politiska dagordningen (och behålla den där) krävs det att vi har en motpart som är villig att framhålla en motsatt ståndpunkt. It takes two to tango. Om motparten inte vill, då blir det ingen debatt. Om vi i stället “tvingas” lägga allt krut på de tekniska lösningarna, då är det sannerligen inte enbart vårt eget fel.
En enkel lösning är att använda sig av en anonymitetstjänst som dold.se. Den är rätt enkel att använda men kostar lite. Det höjer i alla fall ribban när det gäller vem som kan kolla vad du gör på nätet.
[...] informationsflödet ”Ofta när man läser online träffar man på åsikten att det är fegt att vara anonym” —(läs gärna kommentarerna på opassandes inlägg.) Om vi ständigt väljer tystnaden [...]