Hur genomskinliga ska barn vara?
Föräldrar ansätts från alla håll, och varningar haglar i media. Inte sällan varningar som motsäger varandra, till och med — det är omöjligt att inte oroa sig för barnen, men när man gör det blir barnen skadade. Som förälder är det helt omöjligt att “göra rätt”.
Något som jag funderar över emellanåt, och som aktualiserats idag, är om barn får ha hemligheter för sina föräldrar? Min pappa var alltid väldigt förstående för att jag ville förhålla mig “privat” om vissa saker, mamma var mindre benägen att tycka det var okej — men i det stora hela var jag fri att göra som jag ville, under förutsättning att jag alltid vände mig till dem om problem uppstod. Vilket jag alltid gjorde, utan undantag.
Idag är det extra svårt att vara en respekterande förälder, upplever jag det som, eftersom barnen utmålas som offer i en hård verklighet varhelst blicken landar. Att vilja veta var ungarna är, alltid, är nog mer vanligt nu än det var när jag växte upp.
Telenor har lanserat en tjänst som gör att föräldrar alltid ska kunna se, via internet, var exakt deras barn befinner sig. Eftersom jag kände obehag inför samma tjänst som erbjuds företag, så känns det som att frågan är motiverad:
Exakt hur viktigt är det för dig som förälder att veta var dina barn är, alltid? Jag får en känsla av att åldern på barnet spelar roll här. Så följdfrågan blir, när slutar man “övervaka” sina barn, och accepterar att de har ett behov av att få ha hemligheter, precis som vi själva, om någonsin? Hur försäkrar man sig om att barnen lär sig att de är viktiga och värda respekt, om de inte får ha hemligheter?
Pär Ström varnar för att man om man vänjer barn vid att ständigt vara kontrollerade, grundar man för ett samhälle där integritet inte kommer att ha en naturlig plats framöver. Det är inte utan att jag känner lite oro för det, jag också. På sätt och vis sörjer jag dagens brist på barns möjligheter att få upptäcka världen på egna villkor, kanske särskilt i stadsmiljöer.
Hade jag ansett integritet varit en viktig fråga idag, hade jag inte alltid haft det ända sedan barnsben? Det tror jag inte faktiskt. Så det grundläggande i att känna att ens person är värd respekt nog för att “få” ha hemligheter är oerhört värdefull i mina ögon.
Att som vuxen inte få ha frihet under ansvar, är en absolut mardrömssituation, vad mig anbelangar — även om det finns en gråzon. Skulle min arbetsgivare ha tillgång till positionering för var jag befinner mig alltid, skulle jag hata det. Det gör jag för att det tar bort mitt egna ansvar och jag får aldrig möjlighet att vara min egen, utan styrd av andra ständigt. Varför det inte skulle vara detsamma för barn och ungdomar, är jag inte säker på — men förutsätter att en väldigt stark känsla av rädsla spridits till föräldrar som kanske skadar mer än det hjälper.
Nu är mitt förtroende större för föräldrar än att jag tror att de är kortsiktiga och inte fattar hur detta kan påverka deras barn. Positionering, om det används av föräldrar, kommer att ställa lite krav på den vuxne att samtidigt lära sina barn självförtroende. Framtida medialarm, tippar jag, kommer att bli att det är viktigt att barn lär sig hantera sig och sin omgivning ordentligt — istället för att bli inkastade i situationer utan att vara förberedda.
Mitt förtroende för smarta ungar är också stort. Det lär nog inte ta så lång tid för en tonårsunge att räkna ut att man kan lämna telefonen hemma hos någon när man vill göra något som inte är sanktionerat hemma, till exempel.
Om enda chansen till att få förhålla sig lite privat är att utveckla sinnet för hur man lurar “systemet”, bjuder jag personligen på det i detta fall. Men frågan är om det var det som var poängen.
* * *
Andra bloggar om: barn, barnuppfostran, övervakning, telenor, integritet, hemligheter, mobiltelefoni, bodströmssamhället
Jag fick ut och träffa kompisar själv när jag var sådär 4-5 år gammal. (Jag bodde inte långt ute på landet utan knappt en mil från centrala gbg). Om jag sa att jag ville ha något för mig själv, typ att jag inte ville att någon skulle titta i en låda eller skåp eller så, så respekterades det alltid när jag var liten. Så jag har sen jag var väldigt liten haft ett privatliv, och tänker behandla mina egna barn precis likadant i framtiden.
Överkontrollerade barn blir dumma. Det märker man t.ex. när man är i USA. Visst finns det en risk med att låta barn göra som de vill, men det är ju en förutsättning för att de ska växa upp till tänkande människor. Därför är det en risk man måste utsätta barn för.
Det låter rätt otäckt det där. Klart att barn har rätt till integritet också. Men här kommer psykologin in, för när det gäller de egna barnens säkerhet är föräldrar beredda att göra vad som helst.
Mina föräldrar var bra på att inte snoka. Mitt rum var mitt rum och även om de naturligtvis var därinne ibland för att lägga undan kläder eller byta gardiner så snokades det inte. Om jag inte ville att de skulle se något behövde jag bara se till att det inte låg synligt. Jag har aldrig behövt tvivla på min integritet hemma.
Men om jag hade varit övervakad, tvingats leva transparent, då hade jag inte vetat något annat och – som du är inne på – förmodligen inte alls förstått vad alla integritetsivrare bråkade om. Skrämmande tanke.
Joshua_Tree’s last blog post..2007 var jag arg på?
Finns mycket att säga om detta ämnet.
Men just nu vill jag bara säga:
God fortsättning på det 2008 som precis har börjat.
Nu tar vi nya tag! :-)
[...] En annan del av samma ämne är den övervakningstjänst Telenor nu erbjuder föräldrar. GPS-bevakning av ungarnas mobiltelefoner. Lysande idé! Vänj knattarna vid att leva transparent så växer de upp till betydligt fogligare vuxna än sina föräldrar. Det säger sig egentligen självt; man saknar inte det man aldrig har haft. Mer om detta hos opassande. [...]
Detsamma, Jah! :)
Det är väl helt självklart att man som förälder vill skydda sina barn och det gör man säkerligen på många sätt alldeles för mycket. Men å andra sidan så verkar det finna så oerhört många barn som kör sitt eget race fullständigt.
Jag tänker på ungar som kastar raketer i tunnelbanan, som bär kniv för att försvara sig med, som har sönder andras grejor, som går runt ute i gäng och skriker hela nätterna…
Ungar som är allmänt vilsna helt enkelt, som har för lite kontakt med vuxna förebilder – ibland tror jag att det är bra nämligen…
Mycket glad att jag har vuxna barn idag.
Men jag tror att man ska sammanfatta det hela i ordet respekt. För varandra, barn och vuxna…
Mary’s last blog post..Bara förbättringsmöjligheter…
Men ojdå.
Nu finns mobiltelefoner ju.
Som förälder kan i princip alltid faktiskt få tag i sina barn. Vad mer kan man begära?
Klart jag vill veta var min tonåring är när han inte är hemma på helgnätter. Men jag litar på honom. Och så finns han alltid inom ett mobilsamtals avstånd. Ju.
mymlan’s last blog post..om att brinna
Mobiltelefoner är helt kanon
- men att sätta sökare och sändare (GPS-typ) kommer nog bar aatt innebär att detblir som Emma säger. Ungarna lär sig snart och lägger telefonen på speciellt ställe, eller byter till med varandra eller liknande.
Mary’s last blog post..Det kan bara bli bättre nu…
Jag ser hellre att mitt barn har sin telefon i fickan och svarar än jag vill ha total koll hela tiden…
Herregud. Att älska sina barn är inte detsamma som att faktiskt skydda dem från allt ont. I så fall skulle alla barn sitta inlåsta i madrasserade rum ju.
mymlan’s last blog post..om att brinna
I radioinslaget säger en jurist på PTS att det krävs samtycke för att sådan här övervakning ska vara tillåten. Men ett barn kan inte ge sådan samtycke i laglig mening. Barnet är alltför beroende gentemot sina föräldrar för att kunna säga emot. Därmed torde det annonserade användningsområdet för Telenordias nya tjänst vara olagligt.
Staten gör samma sak med oss: Omyndigförklarar oss och kollar allt vi gör. Det här kan man se som ett sätt att försöka hämma barnets naturliga strävan mot självständighet och betrakta övervakning som något självklart.
De barn som har rent mjöl i påsen behöver inte oroa sig :o)
Ett barn ska inte ha rent mjöl i påsen, utan måste testa gränser och ifrågasätta givna regler för att växa upp till kreativa och fantasifulla människor. Jag skulle bli jätteorolig över ett barn som har rent mjöl i påsen!
Man kan väl säga ungefär samma sak om artonplussare?
Förutom att man kanske bör vara utrustad med bättre omdöme än många uppvisar.
[...] som en del elever råkat ut för. Är verkligen drogproblemen såpass stora att man är villig att uppfostra generationer av ungdomar att tro att de inte har rätt till någon personlig [...]
[...] sina barn. Joshua_Tree funderar kring fenomenet, och berör något som jag bekymrar mig för: att uppfostra generationer till underkastelse. När ska man sluta ha en gps-sändare placerad på sina barn? Är det okej att [...]