Den svenska modellen
Det händer att jag blir kallad en “usel pirat”. Nu tänker jag inte på antipiratbyrån, utan nära och kära som trots allt inte riktigt förstått vad jag står för. När jag betalar för digitala prylar händer det att jag får en förvånad kommentar av den typen. Det är en fördom som lever ganska starkt runt om — pirater vill inte betala för sig. Lite hippie-flummigt sådär så tror pirater att det där med pengar är inte viktigt, eller nåt, verkar vara en underliggande liten fördom som är svår att peta hål på.
Piratpartiet blir som organisation anklagade för att vilja ta bort upphovsrätten, med jämna mellanrum, till exempel. Den som säger det upplever det som självklart att det är det man vill politiskt, att man inte ens bryr sig om att kontrollera om det är sant eller inte.
Så jag försöker peka på saker som intresse för piratkopieringssfären väckt kunskap om. Att man använder sig av upphovsrätt för att censurera samhällsdebatter, till exempel. Att man stänger ner en site som wikileaks under förevändningen “upphovsrätt”, och att innehållet på siten faktiskt finns på ett fildelningsnätverk nära dig, snart som enda alternativ, och de nätverken är ju som bekant på tapeten att försöka stängas ner. Att transparensen som internet fört med sig är bra för samhället. Att killen från Finland som upptäckte att det finska (Sverigeexporten) barnporrfiltret inte innehöll länkar till barnporr utan andra siter, själv blir censurerad utan möjlighet till rättslig prövning. Att nätoperatörer i Danmark nu kämpar för att slippa tvingas censurera internet för sina kunder under förevändning att information kopieras.
Jag och flera andra försöker förklara att länkning är hotat som företeelse och att inte minst information inte är en rättighet förborgad några få, utan måste vara fritt tillgänglig för alla, på gott och ont. Så länge man inte blundar för begränsande lagar om hur information får hanteras smygs igenom, under skydd av till exempel fördomen jag beskrev överst.
Medans mina vänner får något glasartat i blicken de gånger jag påtalar att upphovsrättsbrott inte motiverar massövervakning, så hoppas jag att något fastnar nånstans och sår ett frö av motstånd mot avdemokratiserande aktioner. Från politiker ivrigt påhejade av krafter som inte har just medborgares intresse, utan oinskränkt makt, som hägrar framför ögonen.
Det är därför jag kallar mig pirat — inte för att jag ska få tillgång till en låt utan att betala för den. Proportionerna för vad medborgare utsätts för i upphovsrättens namn gick åt pipan för länge sedan.
Håll ögonen på The Swedish Model (copyriot, JohanR). Sju independentbolag tar avstamp i hur saker faktiskt är, och visar en obändig lust och tro på framtiden. The Swedish Model behövs, för att sätta saker i ett sammanhang.
Fildelningsdebatten slutade handla om artister för länge sedan, ändå står vi där och stampar polemiskt. Vem tjänar på det?
* * *
Andra bloggar om: fildelning, wikileaks, upphovsrätt, censur, internet, the pirate bay, danmark, finland, spärrfilter, the swedish model
Jag laddar inte ner musik å sånt själv, men som du skriver måste jag nog kalla mig pirat också.
Som du skrev har det här ju pågått ett antal 10tal år, det första exeplet på underhållande av information jag kan komma på är ju scientologibibel historien, du vet den som borde vara ett offentligt dokument osv. Någon som kommer på tidigare exempel?
undanhållande skall det ju vara..
Det är intressant att läsa hur den norska polisen ser på det här med jakt på pirater. Det är ju en intressant aspekt på rättssäkerheten hur polisen prioriterar att lägga resurser på olika slags brott. Speciellt de som brukar efterfråga fler poliser har en del att förklara om polis och åklagare ska avsätta tid åt upphovsbrott om det kommer ta resurser från andra brottsutredningar.
Oavsett om man vill ha fler eller färre poliser, så bör man fråga sig vilka brott som borde ha högst prioritet.
Mycket bra beskrivning på en nutids pirat. Känner igen mig själv och mina kompisar i denna texten, jag som pirat och de som anti trots att dom själva laddar ner.
Jag har sagt det förr och säger det i kör med dig… “hur i helvete ska vi få världen att fatta?” …när samhällsdebattörer som Swartz avfärdas som “gapig bloggare” och de mest lästa bloggarna är 3 tonårstjejer som pratar om sig själv, smink, kläder, sig själv, sin frukost och sig själv så är det inte svårt att tro det är hopplöst
Striden om Scientologikyrkans skrifter i Sverige blossade upp hösten 1996, något som bland annat verkar ha föranlett riksdagens talman Birgitta Dahl att i december samma år uppmärksamma offentlighetsprincipens 230-årsjubileum. Hur ofta firar vi att någonting har fyllt 230 år?
Ett par år innan dess hade dock Fristaten Bayern försökt stoppa bokförläggare Karl-Erik Hägglunds nyutgivning av Mein Kampf i Sverige, också det med hänvisning till författarens upphovsrätt. Målet fördes ända till HD, som 1998 fann att Fristaten Bayern inte hade några rättigheter till verket i Sverige, men samtidigt befanns Hägglund ändå skyldig till intrång i upphovsrätten till verket, en ekonomisk rättighet utan känd innehavare (författaren har arvsberättigade släktingar som lever i dag, men de har mig veterligen haft den goda smaken att inte göra anspråk på något arv, materiellt eller immateriellt).
Ett ännu äldre fall, om än kanske inte lika solklart hörande till kategorin “missbruk av upphovsrätt”, är Göteborgs-Postens publicering av Manifestet (1981?), ett “internt” dokument från Göteborgs Stadsteater rörande teaterns framtida utveckling. Manifestet hade av allt att döma inte skrivits i syfte att författarna (Peter Oskarson, Thomas Forser och Ragnar Lyth) skulle sälja exemplar av det, utan de stördes av att diskussionen om teaterns framtid genom publiceringen kom att föras på tidningarnas kultursidor i stället för internt bland teaterns anställda. Peter Oskarson valde att använda upphovsrätten som ett medel mot själva debatten, och juristerna gav honom rätt.
Efter att ha konsulterat Algot Mattssons bok “Timo – bokförläggaren som blev en legend” kan jag tillägga att Hägglund var långt ifrån den förste förläggare som tyska myndigheter menade begick intrång i upphovsrätt genom att publicera för Tyskland genanta dokument. Timo Kärnekull gav redan 1970 själv ut “Mein Kampf” (på förlaget Askild & Kärnekull), och så här skriver Mattsson om saken: