Varumärkesorientering á la antipirater
Det är sånt här som gör att man orkar kämpa om reform av upphovsrätten ett tag till: Vittraskolan kan inte genomföra ett planerat framförande av Tolvskillingsoperan, pga av stenhård upphovsrätts-”förvaltning”. De har bestämt att genomföra den 2020, då upphovsrätten slutat gälla, eftersom 70 år har då passerat från det att Kurt Weil dog.
Antipiratorganisationen i Australien har begått samma kardinalfel som svenska Ifpi gjorde häromsistens — de har använt sig av artister i kampanjer mot fildelning utan deras godkännande. Lindsay McDougall blev lurad att tro att han deltog i en informationskampanj angående australiensk musik, och fick se sina uttalanden uttryckta ur sitt sammanhang i “kriget mot piratkopiering”. Han oroar sig nu att hans varumärke är förstört.
Inget samband med ovanstående nyheter, men kan inte låta bli att förmedla att någon slags barriär av passerades idag, i och med den här artikeln på SvT. (Via Tempus Fugit). Vet inte, men det kändes stort att nyheter av det traditionellt nördigare slaget nu även står att finna där.
* * *
Andra bloggar om: vittraskolan, tolvskillingsoperan, upphovsrätt, antipirater, Australien, ifpi, fildelning, sveriges television, datorer
“Tolvskillingsoperan med Kurt Weills musik, skriven 1928, är endast tillåten att spelas med originalsättningen – vilket innebär cirka 27 olika instrument, däribland piccoloflöjt och hawaiigitarr.”
Jag hade inte blivit det minsta förvånad om ovannämnda piccoloflöjt och hawaiigitarr var tvunget att trakteras av inga mindre än fan och hans moster!
Som vanligt, när man hör talas om sådana stolligheter som de stackars eleverna på Vittraskolan blivit drabbade av, så undrar man lite försynt hur detta främjar skapandet av ny kultur — vilket skall vara enda anledningen till att vi har en upphovsrätt.
För mig verkar det snarare få motsatt effekt. Ett stort antal människor går nu miste om möjligheten att få stifta bekantskap med ett stycke klassisk kultur. Undrar vad Kurt Weill själv hade tyckt om detta sätt att förvalta hans verk.
Jag vet inte när Kurt Weill formulerade de strikta villkoren för användning av hans musik, men om vi antar att det också skedde 1928, så var det vid en tid då vi i Sverige tillämpade en upphovsrättslig skyddstid om 30 år efter upphovsmannens död. 1928 visste han knappast att han skulle komma att dö just 1950, men om vi fortsatt att tillämpa den skyddstid som gällde vid verkets tillkomst, så skulle det ha blivit fritt tillgängligt i Sverige 1981 – längre skydd än så hade inte Sveriges riksdag 1928 erbjudit Kurt Weill, och det var han tydligen nöjd med, eftersom han skrev musiken och medgav att den uppfördes i Sverige. Hade han hållit lika hårt i kravet på hawaiigitarr om han vetat att skyddstiden efter hans död skulle förlängas med minst 40 år? Det är liksom för sent att fråga honom, så vi kan bara gissa.
Däremot kan vi fråga oss själva och dagens upphovsmän hur de vill att deras rättigheter skall förvaltas i framtiden. Vill de retroaktivt och postumt få del av alla förlängningar av skyddstiden som införs, och vill de att ytterligare inskränkningar av friheten att “framställa exemplar” för privat bruk samt kriminalisering av dylika intrång även skall omfatta deras verk? Alternativt, föredrar de att behålla de villkor som gällde när de skrev verken?
För min egen del väljer jag det senare, och jag tar även avstånd från varje hänvisning till min upphovsrätt som allmän åklagare gör för att motivera straffrättsliga sanktioner mot någon som befattat sig med det jag skrivit. Jag avsäger mig därmed inte min upphovsrätt, men jag förbehåller mig rätten att bestämma när någon skall dras inför domstol för att ha spritt mina yttranden till en större publik än jag själv lyckats med. Formellt har jag enligt svensk lag inte befogenhet att förbehålla mig denna rätt, men den eventuellt åtalade har åtminstone mitt medgivande att ta detta förbehåll och slå det i huvudet på åklagaren. Sådär, vill nu någon anmäla mig för förberedelse till våld mot tjänsteman och övergrepp i rättssak?
Samma villkor gäller för den som vill publicera det jag skriver – den som med vilje skickar polisen på fildelare skall hålla tassarna borta från mina verk, och på den punkten drar jag mig inte för att utnyttja alla medel som lagen ställer till mitt förfogande. Allt för att lagen i framtiden skall ändras i mer humanitär riktning.
Jo, och den musiker som till äventyrs vill dra fördel av framtida skärpningar av upphovsrätten beträffande redan skrivna verk slipper bli avlyssnad på min skivspelare. Den som inte uttrycker någon åsikt alls om detta före sin död kan antas vara så pass ointresserad av sina rättigheter att det inte finns något behov av att därefter fortsätta skydda dem.