Pengarna finns — men vem har “rätt” till dem?
Som reaktion på Gudmundssons artikel häromdagen har Björn Ulvaeus gett sig in i fildelningsdebatten igen. Tycker det finns anledning att påpeka att de usla avtal som musikindustrin gör med låtskrivare, som Ulvaeus tar upp, och den fantastiskt låga respekt de verkar känna för skrået, faktiskt inte beror på fildelare även om det gärna från administrativt håll skylls på dem. Att anlita låtskrivares tjänster får man betala för. Det innebär inte att “få betalt per kopia” — men jag förstår inte varför låtskrivare inte skulle kunna få ta del av vinster för det? Eller få schyssta engångssummor? Det är inte fildelares fel att administratörer inte agerar i annat än självintresse, och jag personligen skulle gärna ställa mig på låtskrivarens sida av förhandlingsbordet och heja på om tillfälle gavs. Vi bara bistår med en alldeles för lätt accepterad ursäkt som inte baseras på de verkliga problemen idag — att låtskrivare inte tas på allvar av industrin. Sluta pumpa offermentalitet på låtskrivare, se till att stärka deras avtalsmodeller istället.
När man efter Ulveus inlägg läser Per Guldbrandsens artikel om Samis årsredovisning blir man lite lätt frustrerad . (Tipstack till Rikard.)
Staten har givit Sami monopol på att samla in musikernas rättighetspengar. Man kan fråga sig hur landets musiker ska kunna bilda sig en uppfattning om vad organisationen sysslar med när t ex ägarturerna kring Samibolag som MI7 och Primesounds i årsberättelsen görs helt obegripliga även för en någorlunda insatt läsare.
Det blir lite “besviken fan” i kombination med peptalk över den här artikeln i CS. “Vårt team måste ut på banan, vi måste delta i matchen, för att kunna vinna. Vi är bäst!” I tio år har man struntat i att snöra på sig sportpjucken, man skulle kunna säga att de redan förlorat på walk-over, inte minst moraliskt, och ändå sitter många av oss fortfarande och väntar på att de ska komma med i matchen. Det säger mer än man känner sig bekväm med, faktiskt.
De som är “över” och som kan göra något är upphovsrättsinnehavare själva. Satsa på era talanger och bryt er loss från de juridiska träskmarkerna upplevelseindustrin befinner sig i. Det lönar sig. Följ Mackan och Jespers exempel, eller Nine Inch Nails och Paulo Coelho. Som Neil Gaiman kallar det och citerar Cory Doctorow: använd maskrosprincipen – släng upp massor av frön i luften i förhoppning om att flera ska slå rot — istället för att fokusera på att varenda kopia måste generera en viss summa pengar och riskera att ingen hittar till era alster. Våga helt enkelt tjäna pengar på egna meriter. Livsmedelsproducenter vet sedan länge att dela ut produkter gratis i butiken genererar inköp, hur annars veta att produkten finns och är välsmakande? Det är inte ett nytt koncept alltså, och det är smart att känna sina konsumenter. Underskatta inte betalningsvilja eller behov av att “äga” något.
* * *
Andra bloggar om: fildelning, upphovsrätt, björn ulvaeus, sami, pengar, samhälle, konsumentmakt, politik, monopol, ekonomi
Nog finns det all anledning att se över artisternas ersättning. Har ni läst boken About a boy (Nick Hornby) – en av huvudpersonerna lever gott på en julsång som hans far komponerade. Hur många har den möjligheten? Är inte det en dröm som många andra? Ett patent går ut efter 17 år – upphovsrätten lever kvar 70 år efter att upphovsmannen dött…
Marys last blog post..Relevant fråga faktiskt…
Människor strävar efter lycka, oftast i form av pengar. Att då säga till de som fått ihop en massa pengar att de måste fortsätta sträva för att få behålla det de samlat ihop är aldrig populärt, trots att det är precis vad 95% av befolkningen måste göra. Jag kan inte vara jätteduktig på jobbet en dag och därmed ta ledigt resten av veckan. På samma sätt borde det inte vara självklart att en artist, låtskrivare, filmskapare eller producent kan göra något riktigt bra en dag, och sen förutsätta att han eller hon kan luta sig tillbaka och bara softa.
Korta upphovsrätten och minska dess inflytande. Belöna för all del de som presterar bäst, men låt dem inte sluta jobba. Vill man förtjäna sitt levebröd måste man inte bara jobba för det, man måste FORTSÄTTA jobba för det.
Martins last blog post..Någon har förstått
[...] som Emma skriver så är det bara en fråga om vilka avtal låtskrivarna skaffar sig med artisterna som ska [...]
Tack för länkningen!
Oavsett vilket avtal man har med sitt skivbolag ska man dessutom vara klar över att STIM faktiskt själva inte är så bra på det där med royaltyutbetalningar.
Till att börja med finns det minimibelopp (som man inte informerar om förrän det är dags för ens första utbetalning). Jag inser också att det inte är så lätt för dem att adminstrera småbetalningar, men… Nu hamnar i sället pengarna på ett räntelöst konto. Pengar som inte betalats ut inom en viss period (5 år?) återgår till organisationen för att betalas ut till Per Gessle i stället.
Så små upphovsmän sponsrar större, inom STIM.
Skrev filmmusik för några år sedan som sedan använts som bakgrundsmusik i ett radioprogram i Finland. Det rör sig om ungefär en måltid på McDonalds i pengar, så det är ingen fara egentligen, men det är principen att om min övriga musik inte spelas och rapporteras i tillräcklig grad för att jag ska komma upp i minimibeloppet återgår inte pengarna till något som JAG kan styra över, utan då går de till en gemensam pott och splittas mellan de som sålt mest under året. Solidariskt… Inte mest.
Mackan Anderssons last blog post..Ur mörkret – gratis!
Jag läste i Computer Sweden (tror det var måndagen den 5:e maj) att NiN har beslutat sig för att aldrig någonsin mer släppa sin musik gratis på nätet, att det bara var ett litet experiment.
Vilket inte riktigt klingar med att de iaf enligt NiN’s hemsida var samma dag de faktiskt släppte senaste albumet gratis på nätet, om jag förstår det rätt. Nåväl, kan vara värt att gräva i, när man har tid och ork. *suck*
WysiWygs last blog post..Skillnad på övergrepp och övergrepp.
WysiWyg:
Det kan vara samarbetet mellan Saul Williams och Trent Reznor du läste om. Det var ett uttalat experiment, som (om jag minns rätt) Saul sa antagligen inte skulle komma att upprepas. Eller så blandar du ihop NIN med Radiohead, som även de uttalat sig och sagt att det var en engångsgrej, ett experiment.
Martins last blog post..Någon har förstått
[...] dagens Computer Sweden hittar jag, via Opassande och Basic Personligt, en debattartikel som verkligen skriker kränkthet över [...]
Musikindustrin är så innihelvete bortskämd. Betalningsvilja? Inbitna fans köper slaviskt varenda ny samling med låtar man redan har de flesta av, och kastar sig glupskt över varenda limited edition och specialutgåva som släpps. Snacka om betalningsvilja.
Det finns ingen annan bransch som ser ut så. Alla andra får betala för reklam till exempel. Musikindustrin _får_betalt_ för att flera kanaler parallellt vräker ur sig reklam för deras produkter 24h om dygnet. Galet! Ungefär som att vara bilindustrin i en parallell verklighet där plötsligt halva befolkningen är helt skogstokigt intresserade av motorer.
Är det någon industri som egentligen borde sitta väldigt säkert i sadeln under överskådlig framtid så är det väl de? Man ska fucka upp bra jävla ordentligt om man inte lyckas tjäna pengar i en sådan situation.
Martin: Ja, så var det ja, det var Radiohead. My bad.
WysiWygs last blog post..Skillnad på övergrepp och övergrepp.
Emma: “Livsmedelsproducenter vet sedan länge att dela ut produkter gratis i butiken genererar inköp, hur annars veta att produkten finns och är välsmakande? Det är inte ett nytt koncept alltså, och det är smart att känna sina konsumenter.”
En riktigt bra liknelse, som jag verkligen kan känna igen mig i. Tack för det. Och tack för länkningen.
Jespers last blog post..Palsternackssoppa
Och hur många låtar tror ni att den genomsnittlige låtskrivaren gör innan/efter hon eller han får den där sällsynta hitten som man kan leva på resten av livet? och hur många låtskrivare, procentuellt sett tror ni är lyckliga nog att råka ut för just detta? hallå, folk, jorden anropar.
@carmen
svar1. ca 3000 eller så.
svar2. 0.1 promille.
Vilket är anledningen till att dom kanske bör hitta andra ersättningsmodeller, alldeles oavsett fildelning eller inte. Troligtvis är det till och med så att chansen ökar ju fler som får lyssna på alstren, ex reklammakare har börjat vända sig till “okända” artister för att få musik till sina små filmer, hur tror du dom hittar dessa artister?
Eftersom låtskrivaren redan idag fungerar som underkonsult till artisten kanske dom kan anamma samma modell som de flesta andra av oss, om någon kommer till mig och vill ha en pryttel som öppnar garageporten och brygger kaffe på samma gång så säger jag “javisst, 980kr per påbörjad timme och beräknas ta ca 2 månader, betala eller slipp”.
Det faktum att en av tusen idéer till ny hårdvara av något slag går att sälja, när utvecklingen är klar och massproduktion skall börja, är inte mitt problem utan något som idé skaparen och hans finansiärer får riska. Varför skulle det behöva fungera annorlunda för låtskrivare / artister?
[...] med denna avgift ta tillfället i akt och gå runt skivbolag och förläggare? De där som jag förstått skiter i låtskrivarna, som exempelvis även Roger Wallis kommentar konfirmerar: “Jag som kompositör får mindre [...]
[...] därute, där han komponerat musiken. Att Georg Riedel och andra kompositörer sätts på skitdåliga kontrakt med skivbolag osv, tycker jag är väl värt att peka på faktiskt, i sammanhanget, även om det [...]