När fildelning diskuteras brukar jag säga att vi som förespråkar legalisering av icke-kommersiell spridning av kultur, redan har vunnit. Ett av mina huvudsakliga argument är att fildelning upplevts som ett stort hot i tio år, men fortfarande lider inte upplevelseindustrin någon skada. Istället visar fildelning prov på att underhålla industrin genom sin fria marknadsföring.

Den senaste Batman-rullen, till exempel, är tydligen alldeles fantastiskt bra har jag förstått inte minst via fildelningsnätverken. Den har slagit alla försäljningsrekord under helgen. Självklart vimlar det av s.k. CAM-versioner av filmen, dvs folk har filmat av bioduken, och lagt upp på fildelningsnätverken. Lite intressant att när dessa skruttiga avfilmningar kommenteras, så är det en övervägande stor andel som väljer att råda folk att se den på bio.

Ett stort intresse skapas bara av att den är så populär att piratkopiera. Det signalerar att filmen är något utöver det vanliga, och genererar mer intresse, som ringar på vattnet.

Nya generationers kulturskapare sitter inte på kammaren och väntar på att bli upptäckta. Det är nästa anledning till att fildelningsdiskussionen i princip är vunnen. Genom att lägga ut sina låtar, till exempel, och uppmuntra till spridning, får de en större möjlighet att hitta en marknad, än om de inte synts alls. Intäktsmodellerna förändras, och exemplarframställning blir mindre och mindre viktigt, oavsett hur man ställer sig till fenomenet fildelning.

Sen är det ju faktiskt inte bara fildelning som gjort att det känns naturligt för konsumenter att tillgodogöra sig exempelvis musik “gratis”. Radio gjorde det jobbet tidigare, musikkanaler på TV hade/har inte minst stor påverkan. Den kontrollerade “gratiskulturen” som dessa medier står för, får nu ge plats för en helt okontrollerad dito på internet, där folk till och med skapar och underhåller helt utan tanke på egen vinning i första hand.

Där man tidigare kunde slussa fram de artister man ansåg vara värda investeringen, får man nu se sig förbisprungen av människors allmänna intresse för “vilken artist som helst”. Och det är väl ungefär här det blir ett problem, så stort att man inte kan luta sig tillbaka och låta utvecklingen göra det den gjort redan den senaste dekaden. Man måste vara på sin vakt mot seriöst integritetskränkande åtgärder som planeras införas för att stoppa utvecklingen.

Det är fråga om vem och var man kan kontrollera pengaflödet upplevelseindustrin genererar konsekvent. För det visar analyser, att hushållen lägger ner lika mycket pengar, om inte mer, dessa dagar och det finns vinster att skörda. Kontrollen av marknaden påverkar intäkterna. Upplevelseindustrin är inte bara de som själva anser sig vara det dock, längre.

Stora resurser läggs på hur man ska kunna kontrollera konsumenter digitalt. Rättsliga manövrar står som spön i backen, men värst är kanske den manipulering av politisk natur, som förekommer via ohederlig lobbyverksamhet.

1. Avstängt internet Det är oerhört viktigt, som kontrollerande funktion, att kunna använda sig av “avstängning från internet” som straffmedel, till exempel, för fildelningsbrott. Som princip sänktes det i ett EU-förslag, men smögs igenom i ett annat.

Människor lever sina liv på internet idag. Man går till banken, shoppar, skriver brev, studerar, umgås, förkovrar sig, följer nyheter, bloggar, söker jobb, och inte minst aktiverar sig online. Att ha laddat ner en låt kan i vissas ögon vara fel, men är det så fel att man inte ens får existera i det digitala samhället? Proportionerna är helt förvridna.

Motsvarigheten skulle vara att min mormor som emellanåt spelade in en låt från “Ring så spelar vi” på sin kassettbandspelare, inte skulle få lämna huset, inte få skriva brev, inte betala sina räkningar osv, om någon kom på henne. Dessutom, skulle inte hennes familj få göra det heller, för i praktiken innebär en kapad internetuppkoppling detsamma som att en hel familj straffas.

Även om man tycker att fildelning av upphovsrättsskyddat material är ett jävla skit, så måste man se hur otroligt fel detta slår. Det är som om man förtränger att det faktiskt är människor som internet består av.

2. Handelsavtal med syfte att inskränka Sen har vi det där med ACTA. Ett “handelsavtal” avsett att kringgå lagstiftning, helt enkelt, och via den helt kontrollera internet. Avtalet avser att kriminalisera länkning till upphovsrättsskyddat material, till exempel. I sin formulering blir både Google och The Pirate Bay förbjudet. Upphovsrättsinnehavare, de där som jag beskrev ovan, den nya generationens artister kommer att förhindras från att lägga ut sitt eget material. De upplevs som ett lika stort hot, som fildelare gör.

I ett slag ska man ta kontroll över internet. Inget ska kunna hota kontrollen över konsumtion av kultur, inga nya artister ska kunna hota maktfördelningen. Sidobonus blir att vilket konglomerat som helst kan kontrollera att information om oegentlig verksamhet kan förhindras, med hjälp av upphovsrättslagstiftning.

Ibland önskar jag att jag överdrev när jag skriver om sådana här saker. Men det finns på papper. Visserligen läckta när det gäller ACTA, eftersom förhandlingarna hålls i hemlighet.

3. Datalagring av privat kommunikation Man skulle kanske kunna tänka sig att ovanstående räcker — men dessvärre blir det lite till att fundera över. I höst är Datalagringsdirektivet på gång, och syftet är att föra in det, för det har “EU” bestämt. Digitala fotspår ska lagras, och det som i FRA-diskussionerna varit en anledning att inte oroa sig så mycket för det, att inte datat lagrades, är i det här fallet inte ett argument längre. Data SKA lagras, frågan är bara hur länge. Inte kul att behöva säga det — Datalagringsdirektivet är minst lika illa som FRA-lagen.

Det som gör att detta ingår i fildelningsdiskussionen är att IFPI, är en av remissinstanserna till lagen. Det anses angå dem, vår kommunikation, eftersom den kan innehålla detaljer om någon låt eller så vi laddat ner. Kommersiella intressen ska alltså beredas tillgång till vår privata kommunikation i syfte att tillskansa sig kontroll över marknaden.

Det är många som slåss om att få rättigheterna till vår privatkommunikation och inte minst att få kontrollera och inskränka den.

Jag har i denna postning brutit mot flera upphovsrättslagar, och dessutom några framtida lagar som man vill införa, till exempel länkning till upphovsrättsskyddat material. Att länka till denna postning skulle också anses vara att länka till upphovsrättsskyddat material och därmed brottsligt, eftersom jag själv fråntas rätten i och med ACTA-avtalet att själv bestämma om jag vill dela med mig av mitt egna material. Man måste fundera över om de legala följder man infört och vill införa på något vis i världen är i proportion till “brottet” som begås.

* * *

Andra bloggar om: Datalagringsdirektivet, ACTA, internet, fildelning, the pirate bay, google, upphovsrätt, privatliv, kontrollsamhället

När fildelning diskuteras brukar jag säga att vi som förespråkar legalisering av icke-kommersiell spridning av kultur, redan har vunnit. Ett av mina huvudsakliga argument är att fildelning upplevts som ett stort hot i tio år, men fortfarande lider inte upplevelseindustrin någon skada. Istället visar fildelning prov på att underhålla industrin genom sin fria marknadsföring. Den ...