Man måste bevisa sin oskuld numer
Det känns som ett tecken i tiden, historien om hur personal på H&M måste klä av sig och bevisa att de inte stulit underkläder vid arbetsdagens slut. Både för att man hittar på såna här idiotiska saker och för att man i texten för säkerhets skull skriver “ingen av de anställda ertappades med en annan bh än sin egen”. För det hade varit annorlunda då och inte lika mycket en principiell katastrof om någon faktiskt hade tagit en bh, eller?
Bandet Travis fick lov att hoppa in och försvara en bloggare som lagt upp en låt för att marknadsföra gruppen. Låten fick delas ut, men det hade inte IFPI någon koll på som skickade hotbrev till bloggaren. När det uppdagades att IFPI var ute och cyklade, fick bloggaren höra att “eftersom olaglig fildelning är ett såpass stort problem kommer IFPI göra fel ibland”. Underförstått, det är inte deras sak att hålla reda på om en fil är deras att ansvara för, deras uppgift är att ta bort fildelad musik online, punkt slut.
Ungefär likadant resonerar Vägverket som tycker att det var rätt att driva in trängselavgift på en bil som varit skrotad i 28 år, och vägrar betala tillbaka pengarna.
* * *
Andra bloggar om: hennes & mauritz, kontrollsamhället, travis, musik, ifpi, vägverket, principiell medeltid
Det ligger sannerligen i tiden, verkar som hela vår rättstradition är i gungning, Se även på den smått kafkatiska HMF lagstifningen som kräver att man bevisar att det inte var hatbrott (till skillnad från att bevisa att det var det) annars får man strängre straff.
Riktigt obehagligt är det att man numera kan bli fråntagen möjligheten att få reklamintäkter via Googles AdSense bara för att man ägnar sig åt FRA-opinionsbildning. Det verkar som om det inte ens går att bevisa sin oskuld, eller ens argumentera för den.
Läs mer här: http://frapedia.se/wiki/Reklamen_på_FRApedia
Precis hela samhället är idag genomsyrat av oansvaret. Det är precis samma “fenomen” som när kassörskan på ICA begär legitimation av en 75-årig gubbe som köper två folköl tillsammans med basvarorna. Hon är lydig, inställsam och vågar inte ens ta bedömningsansvaret för det uppenbara. Det är också precis sånt här som föder tyranneri, vi har kollektivt tom. glömt bort hur den tyranniskt sinnade människan är beskaffad. Antagligen ser folk den typen som grym, våldsam osv., men så är inte fallet. Tyrannen är i grunden inställsam, en smilfink. Det blir dock lättare att inse när man träffar på typen på de egna arbetsplatserna, för vi har alla träffat dem. På arbetsplatser brukar man benämna dem som sådana som sparkar nedåt och slickar tungan brun uppåt.
Redan Platon beskrev dem träffande för 2400 år sedan i Staten:
Är det nu inte så, att dylika människor som enskilda personer — innan de kommo till makten — ha följande karaktär: antingen vilja de vara tillsammans med smickrare, som äro beredda att lyda dem i allt, eller också, om de själva ha behov av något, ödmjuka de sig och tveka ej att spela vilken roll som helst för att markera sin förtrolighet, men när de väl ha fått, vad de ville, stå de där som främlingar?
I högsta grad.
I hela sitt liv äro de således aldrig vänner till någon, utan äro alltid antingen en annans herrar eller en annans slavar. Men sann frihet och sann vänskap får den tyranniska naturen aldrig smaka.
Förvisso.
Kunna vi ej ha rätt att kalla dylika personer för opålitliga?
Nu har vi alltså kommit till den punkt där dessa smilfinkar har kommit till makten. Det blev om inte annat närmast övertydligt vid omröstningen i riksdagen gällande FRA-lagen. De gör vad som helst för att markera sin förtrolighet, ödmjukar sig och tveka ej att spela vilken roll som helst, om de så är att gråta i talarstolen och ropa efter mamma. Ett oansvar som är fullständigt gränslöst, och som sagt, hela samhället är fullständigt genomsyrat av dem. Ingen vågar ta ansvar över sina egna beslut, från ICA-kassörskan hela vägen upp till till statsministern. Det är därför det kommer angiverilagar, ett sätt att försöka lagstifta fram kurage, något förslagsställarna varken vet vad det är eller själva innehar. Kurage visar istället de som publicerar hemligstämplade dokument, de som vågar gå emot. Att ta ansvar är inte att vara lydig, det är ofta raka motsatsen.
Det är så himla bra att sätta saker i ett sammanhang som du gör här. För då ser man vart tendensen är på väg rent konkret. Och inte är det någon rolig läsning.