Bloggande — en företeelse som har fokus lite varstans. I Aftonbladet skriver ett par välkända bloggare och tillika yrkesverksamma kommunikatörer om bloggosfären som en “fjärde statsmakt“. Att människor som över huvud taget äger en dator ska bli rättslösa, kan ses som en statlig motreaktion när man specifikt funderar över just enskildas möjlighet att påverka makten idag. I Expressen kan man läsa hur bloggar skrämmer eliten, och hur resonemang kring bloggar blir riktigt intressant om man byter ut ordet blogg mot folkrörelse. Det kanske inte är så konstigt då, att när jag som bäst håller på att skriva en postning om just fenomenet bloggande och makthavares reaktioner, så dyker det upp en förfrågan om att göra ett gästinlägg i ungefär samma ämne. Hans Löfving tar sig an själva ordet, och beskriver sina funderingar kring begreppet “blogga” och hur det används i mediala sammanhang.

GÄSTINLÄGG: Låt mig ta er uppmärksamhet i anspråk några ögonblick och leda lite filosoferande kring begreppet bloggare. Jag tycker att det kan vara på sin plats att kavla upp ärmarna och reda ut vad det egentligen betyder, inte minst för att “bloggare” varit på tapeten både här och där på sistone.

Det hör också till saken att jag inte är någon fan av att man förhastat rubricerar saker och ting och slänger sig med termer vars betydelse inte alla är helt överens om. Då kan det ju lätt hända till exempel att massövervakning felaktigt benämns som signalspaning.

Personligen kan Jag inte riktigt köpa att en “bloggare” är någonting speciellt. Något som man kan titulera sig som. Jag menar, det är klart att man kan om man verkligen vill men det tycks mig faktiskt tämligen barnsligt att göra det. Bloggare är ju i vart fall inte ett yrke. Om man “heltidsbloggar” på nätupplagan till någon publikation så är man faktiskt j-o-u-r-n-a-l-i-s-t eller kanske s-k-r-i-b-e-n-t. Men låt oss vara konstruktiva. Vad menas då med att vara bloggare? Egentligen kan man väl ganska lätt komma fram till att meningen måste vara “en person som driver en blogg”. Punkt. Inte mer än så och inte mindre.

Nu verkar det ibland inte som om följande är allmänt känt men det är ju faktiskt så att precis vem som helst har möjlighet att driva en blogg via någon av alla superenkla, datahandikappanpassade (anpassad för person med datahandikapp), gratis bloggtjänster på nätet. Och dessutom är vem som helst i Sverige inom rimliga gränser förstås helt fri att göra det enligt grundlagen.

No offence till alla er som bloggar mer eller mindre aktivt men det finns liksom i dessa moderna tider ingenting speciellt med att man publicerar sina tankar på internet. Det finns dom som skriver extra bra (har mer intressanta tankar att publicera än andra) och det är exceptionellt. Ingen nämnd och ingen glömd, men Emmas lista här till vänster kan ju vara värd att titta närmare på. Faktum kvarstår dock att redan på nittitalet så bloggade en betydande del av Sveriges ungdomar på lunarstorm och liknande webcommunitys.

Detta gjorde man dessutom (all heder till Sveriges ungdomar) utan att högfärdigt kalla sig för bloggare eller ens stoltsera med epitetet lunarstormare. Det var liksom underförstått att nästan alla fanns där även om aktiviteten kunde variera mycket från person till person. Där och då kallades bloggfunktionen förvisso för “dagbok”, allt i linje med lunarstorms gosiga och mysiga framtoning, och majoriteten av dessa “blogginlägg” kanske inte behandlade så värst tunga ämnen men icke desto mindre så var det i tekniska termer just bloggande som man pysslade med. Det vill säga man förde en “loggbok” publikt på webben. Så vi skall nog inte låtsas att det är någonting speciellt nytt och häftigt att blogga.

Mot bakgrund av detta så känns det ganska löjeväckande, rent av ignorant att i till exempel ett debattprogram eller en morgonsoffa på TV se någon presenteras med titeln “bloggare”. Min spontana reaktion blir typ “är snubben arbetslös eller vad menar dom?”. Varför kunde dom inte lika gärna ge honom titeln “påklädd” till exempel? För det känns ungefär lika unikt och speciellt att ha på sig kläder som att man ibland publicerar en text på internet. Är man en experttyckare, debattör, opinionsbildare, politiker, medietränad skitunge med kändisföräldrar eller frilansande skribent så kan man väl för tusan kallas för det man är! Huruvida man sedan publicerar sina tankar på webben eller ej är ju tämligen ointressant. Faktum är att det skulle vara synnerligen märkligt om någon av ovanstående helt och hållet undlät att använda sig av detta kraftfulla sätt att göra sig hörd.

Epitetet tycks idag på något sätt implicera att personen i fråga är en framgångsrik och/eller populär bloggare, och/eller att han/hon besitter särskild kunskap och/eller är extra hip, trendig och it-kunnig. Givetvis är det så att inget av detta nödvändigtvis är sant bara för att man driver en blogg. Att vara bloggare innebär alltså kort och gott varken mer eller mindre att man någorlunda regelbundet publicerar sina tankar på internet. Eller om vi formulerar om det en smula:

Person som utnyttjar sin grundlagsskyddade rätt till åsiktsfrihet och därtill inte drar sig för att ibland utnyttja även sin grundlagsskyddade rätt till yttrandefrihet.

Japp! Man skall se saker för vad de är och nu när vi har fått upp ögonen för vilka himla typer dessa bloggare egentligen är så är nog hög tid att vi börjar registrera dom allihop innan dom allt för ohämmat börjar löpa amok med sina grundlagsskyddade rättigheter!

HANS LÖFVING

* * *

Andra bloggar om: bloggosfären, fjärde statsmakten, ord och uttryck, yttrandefrihet, dagbok, opinionsbildning, politik, samhälle

Bloggande -- en företeelse som har fokus lite varstans. I Aftonbladet skriver ett par välkända bloggare och tillika yrkesverksamma kommunikatörer om bloggosfären som en "fjärde statsmakt". Att människor som över huvud taget äger en dator ska bli rättslösa, kan ses som en statlig motreaktion när man specifikt funderar över just enskildas möjlighet att påverka ...